Soffa, ljuva soffa

Yeah you know it, jag är fortfarande hemma och sjuk. Jävla skit.
Ringde jobbet för en stund sedan och sa att jag inte kommer imorgon heller. Hurra vad roligt...
Inte för att jag precis äääälskar mitt jobb, och jag ber om ursäkt för allt gnäll, men jag hatarhatarhatar att vara sjuk. Det jag hatar mest är den deprimerande orkeslösheten som infinner sig. Jag har ett berg med disk i köket som skulle behöva lite tillsyn, men jag orkar ju knappt gå och snyta mig så hur det skulle gå att diska vågar jag inte ens tänka på. Det spar vi till en annan dag.

Jag ringde mormor förut för hon, jag och mamma hade planerat in ett besök hos morfar på måndag, men vi får se hur det blir med det nu. Jag vill ju inte utsätta morfar för massa äckelbasilusker så att han också blir sjuk. Han har ju säkert inte världens bästa immunförsvar som det är just nu och tydligen hade han haft en släng feber häromdagen. Jag vill hemskt gärna träffa morfar, men det är banne mig inte värt att smitta ner honom med detta elände!

Igår var jag, trots sjukdom och elände, en sväng till stallet. För ett par veckor sedan bokades tant hästdoktorn in för ett besök och jag kunde knappast förutse att jag skulle däcka tills dess, så det var bara att uppbåda lite styrka och stoppa in sig i bilen. Tre vaccinationer och ett konturdiagram inför passansökan var planerat.
Jag var på plats i god tid och det första jag fick se var detta;



Bonden hade varit och lämpat av en rundbal hö. Mitt i stallgången.
Jag blev lite förbannad, så med X antal svordommar, lite jävlar anamma, feber och en halv tunna svett så baxade jag iväg balen till ett bättre ställe.



Polly blev ganska nöjd med arrangemanget och jag med. Nu behöver dom andra inte tänka på att ge henne hö om dom tar in hästarna och låter dom stå inne ett par timmar. Det är ju på Polly som det syns när maten börjar ta slut ute, bumlingarna faller ju inte ur lika lätt och kan nästan (men bara nästan) leva på luft, medan Pollisen magrar av på en gång. De andra två fick varsin tuss hö att pilla med också i väntan på veterinären. Och hon ringde och meddelade att hon skulle bli en timme sen, så efter att ha brottats med rundbalen var jag helt slut och däckade en stund i bilen.



När tant hästdoktorn väl skramlade in så fick alla hästarna varsin dos vaccin och 2 var snälla medans en övervägde att döda oss. Gissa vilken häst? Polly var MÅTTLIGT förtjust i att vetten stack henne i halsen och hon visade upp fula miner och hotade att sparka. Dumma kreatur... Det är ju liksom över på 2 sekunder. Först gången hon fick vaccin så försökte hon verkligen sparka oss. Men det är väl dom märrarna som har lite humör som blir bäst på banan? Jag försöker iallafall intala mig det. En av passhästarna jag hade i New Jersey var en riktig liten huggorm. Hon försökte både bitas och sparkas när man hölls med henne, men snäll i vagn var hon och springa kunde hon med straxt över miljonen svenska kronor på kontot som 2-åring. Hon for senare till Kanada för att pröva lyckan där och vad som blev av henne sen vet jag inte, förhoppningsvis blev hon ridhäst hos någon dum liten unge, HAHA! Åh jag är så ond... :) Nä, hon gick med största sannolikhet till aveln och producerar nu nya små huggormar. (Jorå, med lite research fick jag fram att 2010 kläckte hon ett hingstföl e. Muscles Yankee och i år ska hon ha, eller har fått föl e. Explosive Matter. Idel ädel adel.)

Anyways, jag tror det är dags för lite mat. Hittade en matlåda i frysen med spaghetti, sämre kunde det vara :)
Adjöken!