Ibland blir man förvånad

Igår var det dags för lilla Dessi att få prova på draglinor och lite skrammel. Allt som förberedelse för den dagen hon ska ha vagn.
Som medhjälpare och bollplank hade jag Terese och vi började med att tömköra en högst ovillig ponny i en av de tomma hagarna. Hon har ju haft lite för mycket semester nu och lite för länge, så det verkade högst onödigt att plötsligt bli utsläpad från kompisarna och tvingad att jobba tyckte hon.

Ett par varv i hagen för att kolla lydnanden och sedan satte vi fast två grimskaft (som fick symbolisera draglinor) i brösta och i dessa hängde vi en skramlig kedja. Dessi har ju blivit lite stressad av konstiga ljud när vi har tömkört ute, om jag till exempel klappar mig själv hårt på låren när jag går bakom henne så blir hon jättestressad och springer på tvären. Så med kedjan på släp och linor som går emot benen så var dom glada människorna beredda på det värsta. Ooooch... ingenting hände. Hon blev lite lack på linorna i första svängen men sedan jäklar gick hon som hon aldrig gjort något annat. Duktig pånni!
Vi provar någon gång till på inhägnat område och sen kliver vi ut på grusvägen och reagerar hon inte på att kedjan skramlar då så kan vi gå vidare med mer och tyngre skrammel. Vi simmmar lugnt och det får ta den tid det tar.
Det brukar ju komma något bakslag frågan är bara när?

 

Vi äter oss i form...

 

Chillar väl mest.

 

Hänger med gänget.