Jag hatar måndagar

Idag är jag irriterad och arg. Det känns som mitt liv är helt utan mening och mål och att allt jag gör motarbetas på alla sätt och vis. Okej inte ALLT, men mycket.

Jag har fått nys om en liten gullig gård som är till salu och jag tog med mig Terese för inspektion. Huset var litet (men inte för litet) och gulligt, det fanns både toalett, rinnande vatten (som jag inte längre tar för givet efter att ha bott som en zigenare i ett par år), dusch, tvättmaskin och diskmaskin (LYCKA!!!). Ett fint stall med två rejäla, nybyggda boxar och två äldre ponnyboxar. Massa bete och möjlighet till att låna mer av grannar. En ganska stor trädgård och kallgarage plus diverse uthus. Jag blev jättekär i stället! Men som med allting annat så är det ju inte bara att packa och flytta tyvärr... Det var den roliga nyheten och nu ska jag ägna resten av dagens inlägg till att gnälla och ni som inte orkar mer sånt kan ju alltid läsa en bra bok istället eller dra nåt gammalt över er.


Jag fick en ny kyl/frys häromdagen. Jätteroligt och jag borde vara tacksam, men jag hade faktiskt hellre fått ett badrum/toalett. Undrar om det på fullaste allvar troddes att det skulle kunna ge lite lindring och plåster på såren med en ny kyl/frys... Fast egentligen är det skitsamma, jag har fått nog och vill inte bo kvar oavsett om det byggs ett badrum eller inte. Jag vill flytta. Jag vill bo på landet med mina djur. Ja iallafall Tyra, för Pollys del är det fortfarande oklart om hon skulle få följa med om det nu blir husköp.
Stallägarna blev allt annat än glad när jag berättade om huset och det känns faktiskt lite orättvist. Min livsdröm är inte direkt att ha mig själv och djur inhyrda någonstans. Min dröm är att ha något eget där jag kan pyssla och pilla ifred utan att behöva ta hänsyn till någon annan än mig själv. Ett ställe där jag kan ha hur städat eller rörigt jag vill utan att de drabbar någon annan. (För jag har insett att när det gäller ordning och reda i stallet så är jag nästan lite besatt och det stör mig när andra inte håller samma nivå.) Jag förstår ju dom också fullt ut, försvinner jag från stallet så har de bara Terese kvar och hon är väl fortfarande ganska osäker på om hon vill/får ha kvar Raffe. Hon hade väl isåfall tänkt att pyssla mer med de andra två kusarna och kanske tävla den äldre lite och sånt och det är bra. Men hon uttryckte också en önskan om att jag skulle stanna, för att slippa vara själv så mycket i stallet. Vi har ju ändå ställt upp massor och fixat när stallägarna varit bortresta etc. Vi ställer upp så fort det är något som ska göras, vi fixar hovslagaren, veterinären (nu är tinkrarna och Polly vaccinerade, vetten var ut i onsdags) och allt sånt. Så det känns som att hur jag än gör så blir det inte bra. Jag bad att få ta med mig Polly om det skulle bli aktuellt med flytt (den lilla söta gården ligger inte jäääättelååångt bort, men tillräckligt för att jag inte ska ha råd att pendla till stallet) och de skulle disskutera saken. Vad gör jag om det bli kalla handen?

Jag vill inget hellre än att vara lycklig och just nu funkar inte mitt liv. Jag kan inte hålla efter disken varje dag för jag måste anpassa mig till mammas diskmaskin och deras användning av den. Jag har provat att handdiska men då får jag skit för att det går åt så mycket vatten. Jag måste anpassa min tvätt till tvättmaskinen och användingen av den. Jag måste anpassa mina duschtider efter de andra och hur mycket varmvatten det finns och ja det är väl kanske inte så konstigt egentligen, men det innebär för min del att jag mycket väl kan få gå ett par dagar utan att duscha.
Nu kommer säkert någon vänlig själ påpeka för mig att jag själv valt att bosätta mig här. Jag kan enkelt konstatera att JA det har jag gjort. Och samtidigt NEJ för jag hade inget val just då. Jag hade en schysst lägenhet inne i stan och jobbet höllt på att ta knäcken på mig. Jag var inte långt ifrån att gå ut i skogen med ett rep och när chansen till att få göra något annat för ett tag dök upp så tog jag den. Detta innebar att jag var tvungen att säga upp mig från jobbet samt säga upp min lägenhet. Sedan funkade inte detta alternativ särsklit länge, men detta var inte någonting någon kunnat veta i förväg. Så där stod jag utan boende och utan jobb. Gamla jobbet kändes inte ett dugg lockande för jag hade inte återhämtat mig och jag tror faktiskt inte att någon fattade riktigt hur illa det var, jag gjorde knappt det själv. Det är först nu när jag blickar tillbaka som jag undrar hur jag överlevde så länge. Skitsamma, idag är jag tillbaka på samma arbetsplats och det funkar väl hjälpligt, men idag jobbar jag inte ens hälften så mycket som jag gjorde då och jag är väldigt försiktig med att ta på mig extrapass. Så nu när jag sitter här och har chansen att kanske förändra mitt liv och mående till det bättre så känns det surt som fan att jag ska behöva ha skuldkänslor gentemot alla andra. Egentligen är inte det mitt bekymmer alls, men jag har så vansinnigt lätt att få skuldkänslor över precis allting och faktum är att det inte är ett dugg svårt att utnyttja mig genom detta har jag märkt.

Tog en promenad med Polly när jag var i stallet förut. Ibland hjälper det att promenera och fundera och låta tankarna rulla runt lite, men Polly tyckte det var roligare att hålla mig på alerten. Hon må ha ett ganska hiskeligt humör ibland, men oftast så är hon väldigt rar och trevlig. På väg hem så drog hon med mig för att kolla på grannens omkullblåsta soptunna. Den nosades igenom från lock till bott och sedan struttade hon nöjt vidare. Hur många hästar tar initiativet till att gå fram och pilla på en liggande soptunna? Antingen så är hon klok som en bok eller så saknar hon helt all vett och sans. Jag vet faktiskt inte riktigt vilket det är, men det lär väl framtiden utvisa.

Har under de senaste veckorna funderat väldigt mycket på mitt liv och vad jag vill med det. Kommer jag fram till något vettigt? Nej inte direkt faktiskt. Dessutom har jag funderat en massa på människor runt omkring mig och inte heller där kommer jag fram till något vettigt. Ibland är jag bara så trött på folk att jag kan kräkas. Det är då jag önskar att ett elakt muterat virus ska ta kål på varenda kotte och lämna mig ensam kvar på planeten. Lugn och ro! I all hemlighet roar jag mig med att göra överlevnadsplaner iafall detta, mot all förmodan, skulle hända. Just nu är jag inne i en sån där period när jag är skitless på folk i allmänhet och vissa individer i synnerhet. Jag känner mig känslomässigt utbränd och skulle helst bara vilja flytta ut i en trädkoja i skogen och leva som eremit i ett halvår.

Nu skiter jag i detta, nu ska jag gå och måla naglarna i någon skrikig färg.