Det tar sig, sa pyromanen

Ibland blir man sådär supernöjd att det liksom inte finns ord som räcker till att beskriva känslan. Jag körde Polly nu på kvällskvisten (trots att det stormade och hade sig ute, vi slapp ju i alla fall regnet) och hon kändes kanonfin och löpvillig. För första gången i vår korta karriär tillsammans så låg hon på och ville springa fortare. Det har aldrig hänt tidigare!

Det märks att hon börjar bli stark i kroppen och har fått en ganska hygglig kondis, vår kvällstur slutade på ca 14 km och hon var inte speciellt trött och inte heller svettig mer än där selen legat.
Alltså det är så bra att jag börjar undra när bakslaget kommer. För det brukar det ju göra. Murphys lag har en jädra förmåga att göra sig påmind i mitt liv när allting börjar bli lite för bra.
Men jag får väl njuta så länge det varar.

Så efter motionsturen och lite pyssel och sånt så smakade det väldans bra med mat;

Klockan är bara drygt 21:15, men jag tänker faktiskt ta med mig Tyra och gå och nanna lite. Eller snarare läsa min bok tills jag nästan tuppar av. Det är så det brukar gå till på kvällarna här, jag läser en halvtimme eller så tills jag inte kan hålla ögonen öppna längre och då är det bara att kasta ifrån sig boken och släcka lampan.  Så godnatt världen!