Eländet fortsätter

Efter turen till kiropraktorn så trodde jag stenhårt på att Polly skulle vara som vanligt igen. Ack vad jag bedrog mig på den punkten. Hon fick ta det lugnt en vecka och sedan joggade vi igång för att slutligen i lördags åka till banan och köra lite lätta intervaller. Jag var säker på att hon skulle vara som vanligt, hon har inte uppvisat några symptom i varken skritt eller joggingtempo och glad i hågen selade jag på, drog på mig själv regnbyxor (underbart med denna fina blöta årstid) och körde ut.

Ett par kilometers uppvärming i joggingtempo och sedan vände vi upp för första intervallen och ingenting, ingenting alls hände. Hästen kunde inte trava fortare än ett snabbare joggingtempo. Vid förfrågan om lite hastighet så svarade hon med att springa lite på tvären och ta hjälpsteg och galoppera och ha sig. Åh jag blir så trött... Vad göra?

Kiropraktor eller veterinär? Just nu lutar det åt ytterligare en vända till kiropraktorn och om det inte hjälper så blir det hästdoktorn.

Om någon känner sig manad att klura på detta så är läget följande;

-Hältfri

-Fin i benen, inga svullnader eller värme

-Skrittar och travar rakt, hänger INTE på någon töm

-Skrittar och travar på böjt spår (longering) utan problem

-Vid högre tempo hänger inte bakkärran med, hästen hoppar och kränger och far

-Hon går mer ”framåtlutad”, lägger mer tyngd på frambenen

-Uppställd på gången så står hon stadigt på alla fyra fötterna, hon vilar inte på något ben och brukar inte göra det heller

-Något sänkt i ena korshalvan

Detta leder mig till att tro att det sitter runt bäckenet eller så, men då borde hon visa något på böjt spår. Eller? Jag var lite inne på bakknäna, men det känns inte klockrent det heller för då borde hon väl visa mer hälta? Åh jag blir så osäker! Nä det får nog bli en tripp till Eskilstuna igen och utesluta bäcken/SI-leder och sedan får vi se.

I övrigt är Pollixen som vanligt, lite glad, lite arg, ganska hungrig och inte ett dugg gosesugen.

I övrigt händer väl inte överdrivet mycket i min värld. Det var dags för medarbetarsamtal på jobbet idag och det gick fint. Vi pratade på i 2,5 timme och jag fick höra många positiva saker om mig själv (hello, ego boost?) vilket kändes otroligt bra för ibland blir jag osäker på om jag gör ett bra jobb eller inte. Nu fick jag lite ny energi i alla fall, det har ju inte funnits så gott om det på senaste tiden. I alla fall inte vad gäller jobbet. Ibland har jag lust att starta en anonym blogg och skriva elaka saker om alla våra idiotkunder. De flesta kunder är som kunder är mest, men så finns det ett gäng klappdumma jävlar som ger mig hjärnblödning bara jag tänker på dom. Jag brukar försöka undvika att tänka på dom... Men när skulle jag ha tid att uppdatera den bloggen? Jag hinner ju inte med min vanliga ”officiella”. Någon som kommer ihåg arga bibliotekstanten? Hennes blogg var fantastiskt rolig, mest för att jag till punkt och pricka kände igen klientelet som besökte hennes bibliotek. Samma typ av människor ser jag dagligen på mitt jobb. Same shit, different name ni vet. Jag skrattade gott åt alla tokigheter som hennes ”kunder” hittade på. Tyvärr stängde hon ned sin blogg för ungefär ett år sedan och ibland saknar jag den. Precis som arga bibliotekstanten så har vi i min butik smeknamn (öknamn, haha) på en del kunder. Är någon förvånad över det faktum att det i stort sett bara är idioterna som har fått smeknamn? Sen finns det ju favoritkunder också, men dom har oftast inga namn, det räcker med en enkel beskrivning av kunden i fråga och vad han/hon brukar köpa (människor är vanedjur, take my word for it) så vet kollegorna oftast vem det rör sig om.

Men tillbaka till stollarna. Vem hade inte velat läsa sanna historier om Bacillfamiljen (där hon lider av bacillskräck men skyller på honom, barnen är bleka och glåmiga och säkert badas i klorin och han är bara... märklig) och hur de, när de handlar, vägrar ställa upp varorna på bandet för där är fullt i bakterier där och hur de betalar med sedlar dränkta i handsprit?

Eller den äldre mannen som har namn efter en känd svensk ö och hur han ALDRIG kommer ihåg koden till sitt bankkort, och samtidigt som han ringer sonen för att ta reda på koden så pratar han högljutt med hela kassakön och försöker skoja med alla de andra kunderna på sätt som nästan aldrig uppskattas. Varje jävla gång... Och hur han alltid köper en kvällstidning av mig, glömmer den, tar ett varv i butiken, handlar en till tidning för han har redan glömt att han köpte den för 10 minuter sedan och under hela hans varv i affären så flyr alla andra kunder som skräckslagna kaniner. Varje jävla gång....

Fru S och hennes son som är bannlysta i varenda mataffär i hela mellansverige och en del teknikaffärer as well. Hon är blind as a bat och lite småilsk och har varenda sjukdom som kan tänkas och några till (ett under att människan lever). Sonen handlar gärna med scanningsdosa och det går aldrig som han tänkt sig, varje gång får jag checka av att han scannat allt medans kön växer och växer. Vad är grejen med att scanna själv om du ändå måste ha hjälp för att kontrollera att allt är med varje gång? VARJE GÅNG! En klassiker var när de i somras fyllt kundvagnen med jordgubbar för ”på skylten stod det 5 för 20:-”. Jodå, visst stod det så, det stod till och med ’DONUTS, 5 för 20:-’. Hur dom fick det till jordgubbar är ett mysterium.  Jag skulle vilja säga åt dom att handla någon annanstans, men det går tyvärr inte för dom är portade nästan överallt pga dispyter med personalen. No shit....

Listan kan göras lång, detta är några av mina ”favoriter”.

Imorgon ska jag och maken (guuuu va konstit dä känns att skriva så) gå på bio, vi ska visst se nya Bond-filmen Skyfall. Den kan nog vara himla bra tror jag. Eller vadå? Allt är ju bra på bio! När jag blir rik och berömd (i alla fall rik) så ska jag bygga en hemmabio. En liten salong med bekvämma stolar (fåtöljer med fotstöd, jajemen!) och en hujedans stor filmduk och massivt ljud. Kanske borde flytta någonstans utan grannar först så de inte blir störda (eller avundsjuka). Jag ska ha en 25 meters pool också så jag kan simma lite. Ja drömma kan man ju...

Oj oj, lång blogg det här blev! Nu är det dags för sängen, klockan ringer alldeles för tidigt imorgon bitti.