Dressyrekipaget

I tisdags så var det ju då dags för mig och Linus att göra vårt första framträdande för en instruktör, och valet föll på tränar-Erika som är en såndär vansinnigt duktig dressyrtant (helt utan den negativa klang jag annars brukar ha när jag omnämner någon som dressyrtant). Jag har hängt med Evelina på hennes träningar ett par gånger och spanat in Erika i förväg, så att det fick bli just hon som kommer att få utbilda mig och Räserhamstern är inte ett dugg konstigt. Människan är sådär sjukt duktig och ser ALLT (på både gott och ont, haha) och har inget emot att tjata på sina elever, men gör det på ett konstruktivt sätt.
Så ja, hästen snyggades till (och piloten hade faktiskt dagen till ära tvättat sina ridkläder) och stoppades in i lilla åklådan och iväg for vi, med Evelina som moraliskt stöd, fotograf och hamsterhållare.

Jag tänkte (för jag är ju rätt negativ och rädd för det mesta) att hästen nog skulle vara halvt vild och galen på ny plats, men som vanligt hade jag fel. Jag tenderar till att ha en jäkla massa fel om mina hästar, dom ÄR ju faktiskt väluppfostrade (nåja), resvana och tar nya platser med ro. Linus tyckte mest det var spännande att få se nåt nytt (igen) och lallade runt med öronen framåt.

 

Fint att få godis när piloten kravlat sig upp och satt sig på plats. Jag borde bortrationalisera uppsittningsgodisen snart, meeeeeen.....

 

 

Framridningen höll sig på en ganska oseriös nivå, vi skrittade mest runt och spanade in stället och alla stallar och så. Sen mosade vi nästan en blå undulat som satt på gräset i det fria och verkade obrydd om världen. Någon som tappat bort en undulat? Den hörde inte till gården iallafall.

 

 

 

Ja här kommer jag på min travhäst och i hoppsadel, men so what? Jag är glad ändå tydligen. Eller så var jag bara jävligt nervös.

 

 

Själva träningen gick faktiskt inte så dåligt som jag trodde. Linus är en schysst kille, han gör sitt bästa, trots att ryttaren inte alltid vet vad hon hålls med och trots att det var varmt och eländigt (men vi fick iallafall vara i paddocken ute och slapp det kvava ridhuset) och trots att han kanske inte alltid förstår vad ryttaren vill. Erika tjatade en miljard gånger på mig om ditten och datten, men jag fick iallafall beröm för min sits. Hah! Jag fattar inget alls, för mig så innebär en bra sits att man även rider hyggligt och det kan jag verkligen inte stå för. Personligen tycker jag att jag rider som en amputerad kratta, men jag vill ju bli bättre! Märkligt nog så tycker jag att det känns hängigt och flängigt och helt okoordinerat i traven och det känns som jag mest hänger på sidan av hästen för att parera att han faller in med heeela sin kropp när det svänger, men snälla Evelina filmade mig och det ser ju verkligen inte ut som det känns! Hur underligt är inte det? För övrigt är det sjukt nyttigt att se sig själv på film (även om jag mest vill lägga mig på golvet och gråta för att jag är så kass, haha).

 

Erika kommer att få tjata samma grejer på mig om och om igen i en sisådär 20 år framöver, innan min hjärna styr om och styr upp min kroppskoordination, men det är ju därför jag är där. Folk har väl normalt sett en massa mål med sin ridning - typ att komma till en nivå där man kan ge sig ut och tävla. Själv har jag noll och ingen tävlingsinstinkt (ungefär som Linus) så det känns inte ett dugg viktigt för mig. Däremot vill jag ju såklart bli en mycketmycketmycket duktigare ryttare som hjälper hästen (istället för stjälper) och DET är mitt mål.

 



 

Nä men det här kommer nog bli kalasbra, hästen fick en massa beröm av tränaren och jag fick väl en del beröm jag med, men jag har så taskigt självförtroende i ridningen så jag har förträngt all beröm jag fick (förutom den med sitsen), haha. Det var iallafall jäkligt roligt och eventuellt tränar vi igen nästa vecka och kanske veckan efter det (om allt går enligt planeringen). Sen är det dags för vaccination och tandkoll av Räserhamstern och då blir det väl någon veckas vila.

Fler bilder kommer så fort jag fått dom av Evelina och ikväll ska vi LÖSHOPPA!