Dressera mera

Jag glömde helt bort att knäppa bilder på sadeln idag, men det känns inte som att det gör så mycket för istället kommer här ett helt inlägg i dressyrens tecken, med tillhörande bilder! Som ni har längtat!

Dagens träning var som vanligt jävligt vinglig och fladdrig, svetten rann i floder på mig och Linus kämpade tappert, MEN det är sån sjukt stor skillnad på honom (och kanske min ridning) om man jämför dagens pass mot det första passet vi red för Erika. Idag fick vi trava massor och jag fick kämpa ihjäl mig för att hålla kusen på volten, han vill ju gärna ramla in i mitten med bogen först och det känns som att jag hänger på sidan av honom som en liten apa och sliter och drar och sparkar. Märkligt nog är det inte alls så det ser ut. Jag fattar ingenting! Hur kan det liksom kännas så jäkla illa när det faktiskt ser okej ut? Inte bra, men okej.
Hur som, han är massor med mycket starkare nu och orkar liksom hålla snigeltrav i flera varv och det känns inte längre lika brutalt när vi svänger. Från att nästan ha tippat på näsan in i mitten till att orka hålla ut honom genom volterna och få honom att böja sig istället för att som en stelopererad kamel nästan ha vält omkull. Helt sjukt! På bara fyra gånger! Jag börjar nästan få upp hoppet för att jag inte är en så jäkla kass ryttare som jag vill tro. Jag har lååååång väg kvar, men det kanske inte är så jäkla hopplöst som jag hela tiden trott.

Det är viktigt att värma upp ordentligt. Även ansiktsmusklerna tydligen. (Va fasiken hålls jag med?)

Vi är inte bäst eller vackrast, men vi har iallafall roligt. Mest jag tror jag.

Som sagt, vi fick trava en massa massa massa, med fokus på att få loss hästen i nacken. Han vill gärna springa som en uppstoppad (och förstoppad) giraff, och har inte riktigt koll på att ett tygeltag inte nödvändigtvis betyder "sväng" utan mer "vänd på huvudet". Så massor med fokus på att ställa och böja hästen och få honom att förstå innebörden av ytterhjälper (och jag behöver också skolas i detta har jag upptäckt). Kroppsligt så är han böjlig som en sladdrig pannkaka och kan vända på en femöring om så krävs, men huvud och hals är hopplöst fastlåsta i samma position. Jag har en hörsnäcka så att Erika kan prata med mig utan att behöva skrika över hela ridbanan och det enda jag hör är "rör på bettet, rör på bettet", "stadig ytterhand och "durra" på inner", "mycket ytterskänkel", "pressa ner rumpan och rid fram bakbenen" samt "håll emot med innerskänkel - BABAM med skänkeln" och det är fasiken inte lätt att få ihop alla instruktioner så att det flyter utan att jag gör allt baklänges eller på fel sida etc. Koordination är inte min starka sida har jag plötsligt upptäckt. Jag fixar att göra två saker samtidigt, men när jag plötsligt ska göra fyra olika saker med armar och ben så kör det ihop sig, haha. Men det är så himla roligt och jag känner ju att jag blir bättre och bättre och rider min häst bättre och bättre. 

Vi kan hålla kortkortkort trav och ändå se glada ut!

Ja alltså, så här tjusigt ser det ju egentligen inte ut, men man visar ju inte de sämsta bilderna. Eller?

Jäkligt glad och nöjd ryttare iallafall.

Dressyrsadeln gjorde sitt jobb idag också, den hjälpte mig massor. Mitt stora problem är att jag gärna faller framåt (bilderna avslöjar ju detta!) och en hoppsadel främjar ju en sån sits. En dressyrsadel uppmuntrar istället att man sitter rakt upp och ner och jag kommer nog fan ha träningsvärk imorgon. Men så här långt är jag helt nöjd med min investering och nästa tisdag ska vi skava runt i den igen. Fast Evelina får äran redan på lördag, hon har nämligen tagit på sig att rida en lektion för Erika på Linus då och det ska bli jättespännande att se vad dom tre kan hitta på.

Alla käcka bilder är tagna av Magnus dotter - världens bästa Ellen som var snäll och hängde med som hästskötare, fotograf och alltiallo.

Nu blir det sängen, imorgon väntar tidig morgon med jobb. Yay... Eller nay. Mest nay.