Så idag bar det av till Västerås (efter en jävla massa krångel på jobbet med att hitta ersättare för mig, jag är väl typ oersättningsbar, eller så har folk kommit till sans och insett hur otacksamt hela skiten är. Hmm.. Jag skulle vilja tro att jag är så himla fantastisk och underbar och allt, men tyvärr är det nog alternativ två som gäller.) med Linus och Evelina. Det är fint som snus att kunna ha med sig en extra hästnörd när man åker långt. Nog för att båda mina kreatur är relativt väluppfostrade och resvana, men det är alltid en trygghet att vara två ifall olyckan är framme.
Så den stackars hästen släpades in från regnet (för det öste verkligen ner i ottan och ända fram till lunch), men han hade iallafall haft vett nog att parkera sig under tak med sina vänner, så han var inte speciellt blöt. Däremot var han inte alls imponerad över att behöva åka någonstans klockan åtta på morgonen. Evelina var väl inte heller så road av konceptet (det är ju trots allt hennes födelsedag och allt - grattis!) att behöva kravla sig ur sängen mitt i natten på sin lediga dag, men hästfolk är ett tåligt släkte (de flesta av oss iallafall) så hon höll god min.
Det regnade hela vägen till Västerås och hela vägen tillbaka. Varför har vi inte någon vettig sadelutprovare som jobbar heltid med detta i Örebro? Fast jag ska inte klaga, Västerås är inte så långt bort och när jag ringde för att beställa tid (hos Glada Hästen i Spiltan om nu någon undrar) så var de fantastiskt trevliga och hjälpsamma i telefonen (att jag är för jäkla rolig och lyckades pricka in en massa humor i mitt upplägg, trots att jag har telefonskräck, gjorde nog sitt till) och vi kunde komma omgående. Omgående i min värld funkar inte riktigt, oftast är jag uppbokad på en massa annat och behöver ha ett par dagar på mig att klämma in saker och ting i schemat. Plus att det skulle funka för både mig och Evelina, men vi lyckades (efter att jag pusslat ihop jobbbet, sadelutprovaren och Evelina) få till det iallafall. Bra jobbat!
Väl på plats så fick hästen kliva ur åklådan och han var redan purken över att behöva åka så långt och det hjälpte ju liksom inte att de fortfarande regnade och han blev blöt. Men vi fick iallafall stå under tak en stund så att sadelutprovaren kunde, klämma, känna, titta och mäta. Linus försökte sköta sig, men till slut gav han upp och började veva med frambenen och flytta runt och bete sig som en uttråkad liten unge.
Första sadeln, och både ryttare och häst är relativt torra. Det kan alltid bli värre och det blev det.
Ett gäng sadlar hämtades (eller tre för att vara exakt), den första sadeln surrades fast på kreaturet och den skrajsna ryttaren fick kravla sig upp och provrida. Extra festlig blev det när hästen bestämde sig för att allt i paddocken (för dom hade en liten paddock där man kunde rejsa runt) var faaaaarligt! Buskar, staket, en gaffeltruck i rörelse på andra sidan planket som man egentligen inte kunde se, men hästar har ju som alla vet röntgensyn... Busken åt andra hållet, staketet åt andra hållet, vattenpölar, you name it. Jävligt tröttsamt måste jag säga, Linus är ju normalt sett en riktig klippa, till och med på nya platser, men inte idag. Vi kom runt ett par varv iallafall utan att tappa ryttaren och provade lite trav (på tvären, för busken/staketet/ogräs/stenar/stockar var fortfarande förklädda eldsprutande drakar). Jag gillade sadeln, men hade liksom inget att jämföra med och Evelina blev ombedd (tvingad, haha!) av sadeluprovaren att rida hon med. Jag kände mig som en dränkt katt och Linus fick damp i ena hörnet på paddocken och frestade på Evelinas tålamod. Han tyckte nog inte heller det var så jäkla häftigt med ösregn (jag var helt orutinerad och tog inte med mig vare sig regnkläder eller shortchaps och min ridning låg 18 steg under min vanliga nivå).
Hästplågarna med stort H gör sig redo - synd att det inte syns på bilden hur mycket det regnade.
Sadel nummer två spändes fast och jag fick, plaskblöt och eländig, kravla mig upp igen på en något ovillig häst. Hann rida ett halvt varv innan jag bara kände att det fick räcka. I sadel nummer ett satt jag liksom fast, i sadel nummer två (som hade en bredare midja, men i övrigt hade samma tum i sitsen) gled jag mest runt som en skeppsbruten pirat. Sadel nummer tre slängdes bara upp på hästen, men den var för stor för honom och vi fick ställa oss under tak igen och ta på oss transportskydd och göra oss reda för att stoppa in hästen i åklådan igen (till hans stora lättnad för nu hade han ledsnat på riktigt).
Hästen ser ju mest ledsen ut, haha. Stackarn!
Så jag blev ett antal tusenlappar fattigare, men en massa erfarenheter klokare (Lena var verkligen guld! Visade och berättade och svarade glatt på konstiga frågor, sånt gillar vi!) och kom hem med en tjusig dressyrsadel (av märket Kieffer om nu någon skulle vara intresserad), så nu kan vi nörda loss ordentligt i dressyren. Imorgon är det dags för lektion nummer 4 och jag antar att Erika kommer vara ett snäpp vassare nu (hon har liksom vässat upp nivån till varje lektion) och jag kommer ha fruktansvärd träningsvärk på onsdag (MÅSTE komma ihåg att stretcha!), jag känner redan nu efter att bara att provridit sadeln. Inte lätt att komma från en ihopkrupen sits med hoppsadel och tvingas räta ut hela sig och sitta som folk. Men det är det värt! Precis som att det var absolut värt att åka till Västerås och få en sadel utprovad (och det visade sig att Linus hade en ganska normal (och rak) rygg, vad nu normal innebär, men jag antar att att det är bra och betyder att han inte är svår att hitta sadlar åt), trots att vi blev sjöblöta och antagligen förkylda på kuppen.
Ska försöka komma ihåg att knäppa några ordentliga bilder på sadeln imorgon, när den ligger på kusen och allt.
Ja det är inte lätt att vara häst alla gånger, men allting blev ju bra till slut, lite får man ju offra.
SvaraRadera