It's a beautiful daaaaaaaaaayyyyyyyy.... (som U2 sjöng)

Fifahn, just nu rullar allting som på räls. Helt otroligt, man undrar när bakslaget kommer.
Igår var Terese och jag i stallet, vi hade beslutat oss för att prova det här med vagn igen. Raffe är inte inkörd, ägaren har haft honom sedan han var bäbis så hon borde veta. Däremot är han jättemycket tömkörd och otroligt trevlig att jobba med. Vi provade vagn häromdagen och det gick bra, men det brukar kunna gå bra första gången för då är det så konstigt att de inte vet vad de ska ta sig till. Vi bestämde oss för att ta en längre runda igår, Terese i vagnen bakom tömmarna och jag promenerades med hästen i långlina för säkerhets skull.
Ta mig tusan! Han gick klockrent, som att han aldrig gjort något annat! Vi skojade om att ägaren kanske skickat honom på inkörning när han var ung och sedan glömt bort det. Vi travade t o m (och jag fick pustandes jogga bredvid, nyttigt!) och det var inga som helst konstigheter. Efter en tur ute så gick vi upp till paddocken och Raffe fick springa själv utan mig. Han var jätteduktig och Terese vågade sig på att trava ett par varv. Man blir ju rent förvånad över hur lätt det är ibland!

På dagen, strax efter lunch så var jag på stan med Marie. Det händer inte så ofta att man vågar sig in till civilisationen, men nu blev det så iallafall. Vi hade jättetrevligt, åt lunch och glodde på folk. Det är en underhållande sysselsättning faktiskt, herregud vad mycket udda människor det finns där ute. Det är ju ett under att man vågar sig ut överhuvudtaget!

Idag har jag ringt det Jordanska honorärkonsultatet i Stockholm och frågat om visum. Vi har ju liksom ingen egen ambassad här. Det är den jordanska ambassaden i Berlin som ansvarar för Sverige också. Knäppt, men så kan det vara. Jag mailade iallafall till Berlin och de bad mig kontakta det här honorärkonsulatet (försök säga det 3 gånger snabbt!) och så gjorde jag. Inga problem, papper ska skickas som jag får fylla i, men inte än. Visumet gäller bara 2 månader från stämplingsdag så jag får lugna mig lite, men nu är det ju utrett iallafall. Skönt.

Min underbart snälla syster kommenterade på mitt förra inlägg att hon kunde tänka sig att vara apvakt om inte pappa kunde. Tack snälla du!!
Det är lite pilligt att hitta barnvakt till Tyra, hon är ju inte den mest lugna och väluppfostrade hunden som finns och jag känner faktiskt inte så många människor som skulle kunna tänka sig uppdraget och som jag vågar anförtro henne åt. Det är typ... Pappa, som kanske inte kunde och Terese som har 4 katter. Jag frågade mamma för säkerhets skull men hon sa blankt nej. Hon var tydligen också rädd om sina katter, jag kan inte förstå varför, hehe. Men nu har alltså även min syster frivilligt erbjudit sig att få men för livet av vidundret och jag är oerhört tacksam! En sten, en jävligt tung sten, har lyfts från mitt bröst. Dom som undrar vad jag har för monsterhund kan ju läsa boken "Marley & Jag". Jag misstänker att Tyra är en reinkarnation av denna gula slaskputte. Jag kände så väl igen mig i boken och allt det jobbiga som matte&husse gick igenom med Marley är vardagsmat för mig. Jag lever i deras mardröm så att säga, haha. En bok jag definitivt rekommenderar (om du inte är blödig som fan, den blir jobbig i slutet och jag bölade som en liten unge). Men det verkar ju lösa sig med djurvakt (jag funderar iallafall på att lura pappa att ta bogglarna, han har ju en del undulatvana liksom).
Passet har jag hittat, och även fast det är 2 månader kvar så är jag svintaggad.

Nu kör vi!

Nu har jag gjort det...

Ja alltså, nu har jag bokat resa till i höst. I oktober närmare bestämt. Den 12e oktober flyger jag till Jordanien med mellanlandning i Riga och återkommer den 24e med samma mellanlandning. Något udda resval kan tyckas, men å andra sidan är jag inte ett dugg intresserad av att ligga på en strand och pressa med 10 000 andra turister samtidigt som vi alla sippar på våra turistiga paraplydrinkar. Nej nu ska här upplevas lite kultur! Här ska tittas på öken och klappas dromedarer! Och känner jag sug efter en turistig strand så finns nog det också.
Fy fan vad roligt det ska bli! :D
Ju mer jag läser om Jordanien på deras turistiga hemsida (som ni hittar HÄR) desto mer peppad blir jag faktiskt. Ja jag är nog lite udda.
Nu ska det bara planeras in med allt det praktiska (någon som sett mitt pass?) och lösas med djurvakter (Terese + Marsvin = sant?), det är väl mest fåglarna och Tyra som det kan krångla med. Eller ja, i värsta fall så kan jag tvinga mamma att mata fåglarna, så egentligen är det bara Tyra som det ska lösas med. Min kära far blev ju (ofrivilligt?) utsedd till hundvakt någon gång när detta fortfarande var på planeringsstadiet. Jag får ta ett nytt snack med honom, det mesta går ju att lösa. Kanske kan lura på honom fåglarna också, hehe.

Nu ska jag sova och drömma vackra ökendrömmar.

Nu är det sådär igen...

Nu var det sådär jobbigt länge sedan som jag skrev igen. Jag orkar verkligen inte tag tag i det hela när det skulle behövas för jag vet att jag fastnar en timme eller två och den tiden lägger jag faktiskt hellre på något annat. Inte för att jag inte tycker om att skriva, för det gör jag.

Vi börjar från början under tiden som potatisen står i ugnen...
Ja just ja... Början... Jag vet inte vart jag ska börja knappt!

Terese har hämtat hem sin foderhäst, en bastant kille på nära 800 pannor! Supertrevlig och okomplicerad och väldigt mycket nallebjörn. Han har stått ett helt år, men är nu under igångsättning. Bilder kommer!

Virre, den snälla och modiga, kom ut en dag till stallet. Hon var utsedd (vet inte om det var helt frivilligt) till pilot på den oinridna hästen. Det gick... inte så bra. Han sa inte ett knyst när hon satt upp och vi eftersom det gick bra så provade vi att gå ett par steg och till att börja med var det helt okej för honom. Sen blev han fundersam på det hela och spann igång lite smått, han lugnade sig igen och vi gick ett par steg till och sen sååå... blev det... typ... rodeo.
Garre dundrade iväg och bockade STOOORT, Virre satt kvar bra länge innan hon for i backen. Jag höll i hästen och försökte få honom att ta det lugnt, men man har inte så mycket att säga till om när det verkligen går åt fel håll. Virre är iallafall min idol och hon slog sig, som tur var, inte jättemycket. Hon fräste mest ilsket nåt om att hon tappade ena stigbygeln, hästen fick Onda Ögat. På det hela igen, men den här gången så hängde hon bara i sadeln och vi tog ett steg i taget och stannade sedan för att berömma. Garre verkade helt slut efter cirkusen och såg väldigt tagen ut, den stackars lidande plågade hästen. I samspråk med hästägarna så bestämdes det att den lille rackaren ska skickas iväg till någon duktig på inridning. Det är lika bra att någon som har betalt för det slår ihjäl sig så vi andra slipper. Virre kompenserades med lite tårta.

Själv har jag fått utökning i min lilla djurfamilj. En arbetskamrat till mig ville bli av med sina marsvin och hon har frågat förut om jag ville ha dom, men jag har tackat nej. Även denna gång sa jag nej och sen bestämde vi dag och tid för avhämtning. Jag har inget att skylla på heller. Eller ja alltså, jag hade ju hoppats på att lillasyster, the crazy marsvinslady, skulle ta dom, men hon har två vackra flickor redan och dessa nykomplingar är killar. Hon var således inte intresserad just för tillfället så de får väl bo kvar här. Bild kommer även på dom.
Rätt roliga djur faktiskt, väldigt personliga och pratglada. Tyra tyckte att dom var jätteintressanta och skulle nog kunna tänka sig att smaka om hon bara fick. Men hon har ju, mer eller mindre, vant sig vid fåglarna så då borde hon ju kunna vänja sig vid gnagare också.

Jobbet har jag heller inte gnällt om på länge. Underligt, det brukar ju vara min största källa till allt det negativa jag skriver. Inte heller nu kan jag komma på något direkt negativt att säga om det hela. Inte för att jag trivs varken bättre eller sämre än vad jag gjort förut, utan mer för att jag inte orkar bry mig om det hela längre. Det känns bara som en hållplats på väg till något annat och är därför inte värt att ödsla energi på. Det är rätt skönt faktiskt. Det enda negativa jag har att säga just nu är att jag ätit för mycket Maltesers på sistone. Jag skulle ju bli hälsosammare och äta mindre godis och röra på mig mer, men alltså... Det var gratis!!! Imorgon är det måndag och då MÅSTE jag ta tag i det hela. Gör jag det inte nu så blir det aldrig gjort! Det kommer gå bra och jag måste byta jobb snarast till ett där man inte blir erbjuden massa smaskigt hela tiden! Jag har så svårt att stå emot... Jag är en svag människa. Dessutom blir man glad av choklad. ;)

Igår var jag och Terese i Karskoga och glodde på finfina Irish Cob hästar. Deras förening hade riksutställning och eftersom det var nära och bra så beslöt vi oss att åka dit och spana lite. Det är ju bra tur att man inte är miljonär för då hade vi kommit hem med hur många som helst! Och jag som inte ens ska ha något annat än en varmblodstravare, hur hade det sett ut?!
Kände mig helt knepig på kvällen, hade ont i huvudet och mådde illa. Sen när jag gått och lagt mig så kändes det som att jag hade feber, inte bra inte bra. Jag beslöt mig för att ta sovmorgon istället för att vara duktig och gå upp tidig och jo jag tror det var min kropp som sa ifrån faktiskt för jag vaknade 12:50. Någon som verkligen behövde sova ut? Ja antagligen. Nu kanske man klarar sig en vecka till utan att bli sjuk.

Nu är maten färdig och magen skriker. Adios!