It's a beautiful daaaaaaaaaayyyyyyyy.... (som U2 sjöng)

Fifahn, just nu rullar allting som på räls. Helt otroligt, man undrar när bakslaget kommer.
Igår var Terese och jag i stallet, vi hade beslutat oss för att prova det här med vagn igen. Raffe är inte inkörd, ägaren har haft honom sedan han var bäbis så hon borde veta. Däremot är han jättemycket tömkörd och otroligt trevlig att jobba med. Vi provade vagn häromdagen och det gick bra, men det brukar kunna gå bra första gången för då är det så konstigt att de inte vet vad de ska ta sig till. Vi bestämde oss för att ta en längre runda igår, Terese i vagnen bakom tömmarna och jag promenerades med hästen i långlina för säkerhets skull.
Ta mig tusan! Han gick klockrent, som att han aldrig gjort något annat! Vi skojade om att ägaren kanske skickat honom på inkörning när han var ung och sedan glömt bort det. Vi travade t o m (och jag fick pustandes jogga bredvid, nyttigt!) och det var inga som helst konstigheter. Efter en tur ute så gick vi upp till paddocken och Raffe fick springa själv utan mig. Han var jätteduktig och Terese vågade sig på att trava ett par varv. Man blir ju rent förvånad över hur lätt det är ibland!

På dagen, strax efter lunch så var jag på stan med Marie. Det händer inte så ofta att man vågar sig in till civilisationen, men nu blev det så iallafall. Vi hade jättetrevligt, åt lunch och glodde på folk. Det är en underhållande sysselsättning faktiskt, herregud vad mycket udda människor det finns där ute. Det är ju ett under att man vågar sig ut överhuvudtaget!

Idag har jag ringt det Jordanska honorärkonsultatet i Stockholm och frågat om visum. Vi har ju liksom ingen egen ambassad här. Det är den jordanska ambassaden i Berlin som ansvarar för Sverige också. Knäppt, men så kan det vara. Jag mailade iallafall till Berlin och de bad mig kontakta det här honorärkonsulatet (försök säga det 3 gånger snabbt!) och så gjorde jag. Inga problem, papper ska skickas som jag får fylla i, men inte än. Visumet gäller bara 2 månader från stämplingsdag så jag får lugna mig lite, men nu är det ju utrett iallafall. Skönt.

Min underbart snälla syster kommenterade på mitt förra inlägg att hon kunde tänka sig att vara apvakt om inte pappa kunde. Tack snälla du!!
Det är lite pilligt att hitta barnvakt till Tyra, hon är ju inte den mest lugna och väluppfostrade hunden som finns och jag känner faktiskt inte så många människor som skulle kunna tänka sig uppdraget och som jag vågar anförtro henne åt. Det är typ... Pappa, som kanske inte kunde och Terese som har 4 katter. Jag frågade mamma för säkerhets skull men hon sa blankt nej. Hon var tydligen också rädd om sina katter, jag kan inte förstå varför, hehe. Men nu har alltså även min syster frivilligt erbjudit sig att få men för livet av vidundret och jag är oerhört tacksam! En sten, en jävligt tung sten, har lyfts från mitt bröst. Dom som undrar vad jag har för monsterhund kan ju läsa boken "Marley & Jag". Jag misstänker att Tyra är en reinkarnation av denna gula slaskputte. Jag kände så väl igen mig i boken och allt det jobbiga som matte&husse gick igenom med Marley är vardagsmat för mig. Jag lever i deras mardröm så att säga, haha. En bok jag definitivt rekommenderar (om du inte är blödig som fan, den blir jobbig i slutet och jag bölade som en liten unge). Men det verkar ju lösa sig med djurvakt (jag funderar iallafall på att lura pappa att ta bogglarna, han har ju en del undulatvana liksom).
Passet har jag hittat, och även fast det är 2 månader kvar så är jag svintaggad.

Nu kör vi!