Nu är det sådär igen...

Nu var det sådär jobbigt länge sedan som jag skrev igen. Jag orkar verkligen inte tag tag i det hela när det skulle behövas för jag vet att jag fastnar en timme eller två och den tiden lägger jag faktiskt hellre på något annat. Inte för att jag inte tycker om att skriva, för det gör jag.

Vi börjar från början under tiden som potatisen står i ugnen...
Ja just ja... Början... Jag vet inte vart jag ska börja knappt!

Terese har hämtat hem sin foderhäst, en bastant kille på nära 800 pannor! Supertrevlig och okomplicerad och väldigt mycket nallebjörn. Han har stått ett helt år, men är nu under igångsättning. Bilder kommer!

Virre, den snälla och modiga, kom ut en dag till stallet. Hon var utsedd (vet inte om det var helt frivilligt) till pilot på den oinridna hästen. Det gick... inte så bra. Han sa inte ett knyst när hon satt upp och vi eftersom det gick bra så provade vi att gå ett par steg och till att börja med var det helt okej för honom. Sen blev han fundersam på det hela och spann igång lite smått, han lugnade sig igen och vi gick ett par steg till och sen sååå... blev det... typ... rodeo.
Garre dundrade iväg och bockade STOOORT, Virre satt kvar bra länge innan hon for i backen. Jag höll i hästen och försökte få honom att ta det lugnt, men man har inte så mycket att säga till om när det verkligen går åt fel håll. Virre är iallafall min idol och hon slog sig, som tur var, inte jättemycket. Hon fräste mest ilsket nåt om att hon tappade ena stigbygeln, hästen fick Onda Ögat. På det hela igen, men den här gången så hängde hon bara i sadeln och vi tog ett steg i taget och stannade sedan för att berömma. Garre verkade helt slut efter cirkusen och såg väldigt tagen ut, den stackars lidande plågade hästen. I samspråk med hästägarna så bestämdes det att den lille rackaren ska skickas iväg till någon duktig på inridning. Det är lika bra att någon som har betalt för det slår ihjäl sig så vi andra slipper. Virre kompenserades med lite tårta.

Själv har jag fått utökning i min lilla djurfamilj. En arbetskamrat till mig ville bli av med sina marsvin och hon har frågat förut om jag ville ha dom, men jag har tackat nej. Även denna gång sa jag nej och sen bestämde vi dag och tid för avhämtning. Jag har inget att skylla på heller. Eller ja alltså, jag hade ju hoppats på att lillasyster, the crazy marsvinslady, skulle ta dom, men hon har två vackra flickor redan och dessa nykomplingar är killar. Hon var således inte intresserad just för tillfället så de får väl bo kvar här. Bild kommer även på dom.
Rätt roliga djur faktiskt, väldigt personliga och pratglada. Tyra tyckte att dom var jätteintressanta och skulle nog kunna tänka sig att smaka om hon bara fick. Men hon har ju, mer eller mindre, vant sig vid fåglarna så då borde hon ju kunna vänja sig vid gnagare också.

Jobbet har jag heller inte gnällt om på länge. Underligt, det brukar ju vara min största källa till allt det negativa jag skriver. Inte heller nu kan jag komma på något direkt negativt att säga om det hela. Inte för att jag trivs varken bättre eller sämre än vad jag gjort förut, utan mer för att jag inte orkar bry mig om det hela längre. Det känns bara som en hållplats på väg till något annat och är därför inte värt att ödsla energi på. Det är rätt skönt faktiskt. Det enda negativa jag har att säga just nu är att jag ätit för mycket Maltesers på sistone. Jag skulle ju bli hälsosammare och äta mindre godis och röra på mig mer, men alltså... Det var gratis!!! Imorgon är det måndag och då MÅSTE jag ta tag i det hela. Gör jag det inte nu så blir det aldrig gjort! Det kommer gå bra och jag måste byta jobb snarast till ett där man inte blir erbjuden massa smaskigt hela tiden! Jag har så svårt att stå emot... Jag är en svag människa. Dessutom blir man glad av choklad. ;)

Igår var jag och Terese i Karskoga och glodde på finfina Irish Cob hästar. Deras förening hade riksutställning och eftersom det var nära och bra så beslöt vi oss att åka dit och spana lite. Det är ju bra tur att man inte är miljonär för då hade vi kommit hem med hur många som helst! Och jag som inte ens ska ha något annat än en varmblodstravare, hur hade det sett ut?!
Kände mig helt knepig på kvällen, hade ont i huvudet och mådde illa. Sen när jag gått och lagt mig så kändes det som att jag hade feber, inte bra inte bra. Jag beslöt mig för att ta sovmorgon istället för att vara duktig och gå upp tidig och jo jag tror det var min kropp som sa ifrån faktiskt för jag vaknade 12:50. Någon som verkligen behövde sova ut? Ja antagligen. Nu kanske man klarar sig en vecka till utan att bli sjuk.

Nu är maten färdig och magen skriker. Adios!