Det var det!

Så var midsommar över för denna gång och om jag inte minns fel så var jag ensam på farmen förra året. Grillade med Terese, drack bål och spillde på duken. Det var roligt. I år upprepades inte dom galenskaperna utan istället var vi (jag och Terese) inbjudna på grillfest hos Virre och Jocke. Virres pappa och två galet roliga grannar var där också. Virre hade lagat jättemycket, otroligt smaskig mat och vi åt för glatta livet. Tack snälla Virre och Jocke för en jättetrevlig kväll!! Jag hade aldrig hört talas om hängd yoghurt förut, men jädrar vad gott det var! Jag får faktiskt lust att experimentera lite i köket. Det stör mig att jag inte har ett ordentligt kök faktiskt. Jag har en liten bänkspis plus kyl och frys. Men jag vill ha en RIKTIG spis med lite fart i, och jag vill ha vatten! Faktum är att det börjar störa mig till den milda grad att jag börjat snegla på andra möjligheter. Håller ett öga på Blocket ifall det skulle dyka upp ett hyresledigt hus på landet som inte kostar multum i hyra. Har med Tereses hjälp lagt ut lite krokar också. Virre tipsade om ett kommunägt hus i hennes trakter som stod tomt och vi var där och smög lite och glodde i fönstrena. Det satt t o m en lapp på dörren med info och nummer till ansvariga på kommunen. Funderar på om jag skulle vara modig och ringa på måndag och kolla läget. Fråga kan man ju alltid göra. Det verkade finnas både vatten och avlopp, däremot inga vitvaror, men vad kostar det att köpa begagnad spis/kyl/frys/tvättmaskin på Blocket? Kan faktiskt var värt det. Jovisst jag kan köpa en beg spis och ha här i huset också, men alltså... Jag har ingen plats för det. Då får man riva ut vedspisen och det vore synd. Så nä.. Hyra hus någon annanstans kanske. Ja så om någon vet ett hyresledigt gulligt hus på landet så hojta. Jag är inte helt ohändig och kan absolut måla och fixa om det behövs. Och det jag inte kan lär jag mig på vägen.
En annan sak som stör mig med att bo här är att det är för nära päronen. Det börjar tära på mig. Varje gång jag tar en redig sovmorgon så får jag Onda Ögat när jag visar mig utomhus. Det har sina fördelar och nackdelar att hyra hus av sina föräldrar, speciellt när man då bor så pass nära dom som jag gör. Jag får faktiskt dåligt samvete om jag inte hjälper till ute, trots att det inte är jag som äger gården. På sätt och vis känns det som att jag skulle svika dom om jag flyttade, men samtidigt så har jag ju faktiskt ett eget liv. Fast jag får ångest av att tänka på att packa kartonger, bära möbler och flyttstäda! Lite input och stöd på detta vore inte fel.


Jag sov kvar hos Terese från fredag till lördag för vi skulle ändå upp och agera moraliskt stöd åt Marie dagen efter. Tyra höll låda och skällde på katterna hela natten. När hon inte skällde så vandrade hon fram och tillbaka eller gnällylade. Jag måste skaffa en katt i terapisyfte tror jag. Någon som har en stor elak slagskämpe som vill flytta hem till mig och knasapan? Enda kravet är att den är rumsren och iallafall lite tam. Den bör vara snäll mot andra katter och det är lämpligt om den inte är rädd för knäppa, skälliga hundar. Bara att höra av er! Alternativt så får jag väl göra en stor donation till ett katthem i utbyte mot att Tyra får bo där en vecka.
Marie skulle ta tag i det hela och ta en ridtur på varmblodet som hon och hennes pappa ärvt av mig. Ida, som hästen heter, är inte riden på ett tag och Marie börjar bli sugen på att sätta igång henne igen. En utmärkt idé tycker jag, Ida tycker om att komma ut på tur och få jobba lite och hon är trevlig att rida (när hon inte agerar surkärring, vilket händer ibland). Sagt och gjort, Terese och jag infann oss i stallet och en väldigt nervös Marie sadlade en väldigt onervös häst. Maries puls låg nog på dryga 250 och hästens puls låg nog nästan på minus. Lite mindre puls och hon hade varit död. Hon struttade ur stallet på vanligt Ida-manér och stannade snällt vid pallen så Marie kunde sitta upp. Sen försökte hon gå tillbaka till hagen innan ryttaren hann med, men det projektet avstyrdes och hästen fick snällt finna sig i vandra iväg från stall, hage och mat. Upp till vinterhagen bar det och där piggnade hon till och längde på steget. Marie red ett par minuter och kände sig fram, hästen bar sig väldigt odramatiskt åt och båda två såg väldigt nöjda ut.
Jag tog lite bilder med Maries kamera och förhoppningsvis var dom inte jättedåliga och förhoppningsvis lägger hon upp dom i sin blogg inom kort. Jag länkar till den så kanske hon känner sig tvungen, hähä;
Maries blogg


Efter det äventyret bar det av mot nästan. Det var dags för min hästsittning. Jag var något oroad och lite nervös under tiden som Garre gjordes iordning. Terese longerade honom ett tag så han fick springa av sig lite energi och sedan var det dags. Vi hade lånat in Marie som medhjälpare, the more the merrier som dom säger. Det är bara bra att ha två medhjälpare istället för en. Terese höll i hästen och jag hängde lite på honom och drog i stiglädrena och hade mig. Märkligt nog reagerar han mer på att man lägger på sadeln än att man hänger på honom eller med flit petar honom i magen med fötterna. Efter att han samlat mod en bra stund så var det så dags. Jag försökte backa ur en sisådär 100 ggr men mina elaka så kallade vänner pushade mig och till slut, med bankande hjärta så smög jag upp i sadeln och väntade på explosionen. Som aldrig kom, kan tilläggas. Marie prasslade lite i morotspåsen och hästen blev eld och lågor över möjligheten till godis. Det där med att ha ryttare på ryggen bekom honom inte det minsta. Sen började den långsamma vandringen ner på jorden igen. Den gången jag ramlade av så blev han rädd när jag av misstag fastnade med min fot på hans rumpa. Inte just momentet av fot-på-rumpa utan när jag var tvungen att skjuta ifrån med foten och på så sätt trycka honom på rumpan för att få lite fart att få över benet. DÅ reagerade han. Och jag for av.
Men gårdagen var lika odramatisk som en beige slips. Marie hjälpte mig att få benet över rumpan så att inte rodeobragden skulle upprepas och jag firade mig ner till fast mark igen. HALLELUJAH! Jag har aldrig varit så glad över att känna cement under dojjorna förut! Eftersom det gick så bra så provade vi en gång till. Jag trampade ner i stigbygeln och hängde mig över sadeln. Klappade den väldigt sovande hästen lite och smög över benet tills jag satt i sadeln. Lika sakta och försiktigt som första omgången. Jag tror det är lätt att man blir lite övermodig när det gått bra en gång och då har för bråttom gång två så lugnt och stillsamt är nog vägen man skall ta. Sadeln låg lite snett efter mitt stigbygeltramp, men jag vågade inte rätta till det, med risk för att hästen skulle kunna bli rädd, vi tar det nästa gång. Där satt jag snett och höll i mig och bad Terese ge Garre en morot. Hon böjde sig ner och prasslade i påsen varpå hästen vaknade till liv och la över all tyngd på den sidan som redan var nedtyngd. Det var bra nära att jag fortsatte ner i marken där, jävla tyngdlagar! Men hästen brydde sig inte och jag höll i mig för glatta livet och efter en stund smög jag ner igen. Jag var helt svettig och slut av all spänning, men GUD vad jag är STOLT över mig själv! :D Kanske är jag lite mindre rädd till nästa gång när jag nu sett att han inte blir lika panikslagen som när jag ramlade av. Allt jobb vi har lagt ner på honom (en stor eloge till Terese och hästägarna H&J!!) har verkligen gett resultat och jag är jättestolt över hela gänget! Rock on!

Efter den bravaden så åkte vi och hämtade lite grejer till Tereses blivande foderhäst som flyttar in imorgon. Vi rensade rätt friskt i hennes samling och jag fick med mig en hel påse saker hem som jag ska sälja på Tradera. Roligt! :D

Nu ska jag nog äta lite godis och spela lite meningslösa spel tills det är dags att sova.