Förra måndagen hämtade vi ju hem Garrebarreknäppishäst från utbildningsstallet han varit på. På något vänster utsågs jag till ofrivillig pilot, och ja... Har man såna höga förväntningar på sig så är det ju bara att ställa upp. Men inte utan protester, gråt och tandagnissel! Nej okej, rikigt så illa var det faktiskt inte, men bra nära. Hästen sadlades och tränsades och gullades med. Ryttaren försökte koppla bort kissnödighet och illamående - något som vanligtvis uppträder hos mig när jag är extremt nervös och lite lagom okaxig.
Hästen parkerades vid Tereses egenhändigt byggda hållplats som består av ett gäng lastpallar på hög. Ryttaren kände sig vid det här laget döende och började fundera på att fejka en hjärtattack för att slippa undan. Hästen väntade tålmodigt och efter en stund (en väldigt lååång stund, bör tilläggas) så vågade sig ryttaren upp i sadeln. Ungefär här så ville jag bara dö och få det överstökat, men när Terese gick för att hämta ett grimskaft för att leda runt oss med så vågade jag faktiskt följa med. Ett lätt tryck med skänklarna och blicken fixerad på eventuellt godis i Tereses ficka så var vi på gång. Vi tog ett varv i trädgården och efter en stund vågade jag slappna av lite och andas igen. Och av kom jag också utan problem och utan att hästen fick ett hysteriskt utbrott! Jag blev lite hyper efter denna bravad, jag var så glad att jag överlevt!
Häromdagen så upprepade vi bravaden utan bekymmer. Tog ett par varv runt trädgården och svängde, stannade och startade utan problem. Kusen gick som om han vore på ponnyridning. Det är inte samma häst ju! Jag hade mina tvivel om att det någonsin skulle gå att få honom ridbar, men den fantastiska underbara inridaren Anna har uträttat mirakel!
Bakslaget kom igår. Det brukar ju vara så när allt går bra. Hästägaren Håkan bestämde sig för att ta en tur själv, och kravlade upp. Frid och fröjd så långt. Men sen så skulle han trampa rätt sadeln som glidit lite på sniskan och Garre blev jätterädd och reste sig rakt upp för att sedan börja bocka. Håkan for med huvudet före ner i ett stort blomarrangemang som står utan för stallet. Han klarade sig med skrapsår och blåmärken som tur var. Blommorna överlevde också! Något som inte överlevde var hjälmen, som råkade vara min travhjälm.
Först blev jag skitsne för att han pajat min hjälm, men efter att ha kommit till sans så insåg jag att det så klart var mycket bättre att hjälmen fick ta smällen. Utan hjälm så hade vi nog inte haft Håkan kvar. Det går ju alltid att köpa en ny hjälm. Så alla människor där ute som rider utan hjälm; fortsätt med det, för är ni så jävla korkade så hoppas jag att Moder Natur sållar bort er så att idiotgenerna inte sprids!
Speaking of hästar så var det dags att besikta bilen idag. Det är ren och skär ångest som infinner sig dryga två veckor innan det är dags. Och varje gång så får man på papper att det var helt rätt att känna ångest. Jag har ju då, i förebyggande syfte, funderat på att byta bil för min nuvarande börjar falla i bitar. Den är snart död! Och för en sekund så såg jag hur jag fick 3 stycken A4 ark i näven av besiktningsgubben med fel som måste åtgärdas och min plan var då att direkt åka hem och hämta cykeln och sedan på en gång åka till närmaste skrot och skicka vraket till bilhimlen. Hör och häpna! Jag måste byta bromsbelägg bak och fästet till handbromsvajern bak har rostat sönder så ett nytt sånt ska dit. Det var allt. Men say what?? Jag trodde, helt i onödan, att min bil var så dålig att det inte fanns något mer att göra. Han påpekade att jag behöver spänna fläktremmen också.
Ja, servon är ju fortfarande paj så jag får muskler av att ratta, men det var inget som gjorde något. Så, bromsbelägg bak, handbromsvajerfäste, fläktremsspänning och ett oljebyte är det som behöver fixas snarast. Skitgrejer, jag är jätteglad att det inte var värre saker!
Nu får det vara nog med bloggande för idag. Adjöken!
Ja där ser man, servon kanske du skulle göra något åt oxå, eller koppla bort den och sätta på en längre fläktrem, som driver vattenpumpen oxå, det går bra, jag har kollat på min.
SvaraRadera