Linus

Som djurvän (och äkta idiot) så är det alltid svårt att säga nej till ett djur i nöd. Det här ämnet har jag nog behandlat i ett tidigare inlägg, och jag kan ju inte påstå att jag förändrats. Inte i det fallet iallafall och jag kan därför, med viss stolthet faktiskt, presentera det nyaste tillskottet i min djurfamilj - hästen Linus.

Det hela började med att jag och Polly beslöt oss för att Magnus behövde lite fler vänner och Polly behövde mer banjobb med rutinerad kusk. En av de första gångerna som Polly och jag hängde hos Magnus, så fick jag syn på en sån jäkla läcker häst. En skitfin liten brunskimmel som precis varit ute på tur och nu hade duschat och skulle tillbaka till sin box. Jag uttryckte min beundran för denna vackra varelse och blev genast lite dumförklarad av Magnus (och ändå återkom jag med Pollyester). Hans beskrivning av hästen var mindre smickrande. Jo att den var fin kunde han ju hålla med om, men utseendet är ju inte allt och allt annat saknades på detta djur. Inklusive en trevlig personlighet.

Alla som känner mig vet ju att även jag har en skruv lös, och där och då bestämde jag mig på stående fot att om och när denna fina lilla valack skulle pensioneras så skulle han flytta hem till mig. Det praktiska fick lösa sig om det nu skulle bli så.

Efter att ha tränats och vägrat prestera i lopp så började det funderas på om hästen verkligen var värd att hållas med. Han tog inte i för fem öre i tävling, han försökte springa ur fältet, försökte ta tömmarna med svansen, galopperade, han var sur i boxen, sur i hagen och stämplades som gris. Jag fattade ingenting, var det verkligen bara jag som såg denna vackra häst för vad han var? För det jag såg stämde inte med vad de andra i stallet såg. I mina ögon var det en jättetrevlig, intelligent och rolig häst.

Det gick ett tag och det började viskas om att denna lilla goding kanske skulle få vandra över regnbågsbron. Jag satte mig ner och funderade, innan jag på vinst och förlust skrev ett mail till ägarna och erbjöd honom ett nytt hem. Egentligen hade jag inte alls råd med en till häst, men jag tänkte banne mig inte sitta där och ångra att jag inte tog honom utan lät dom slakta. Hellre att jag i sånt fall körde iväg honom själv ifall han visade sig vara så knepig och grinig som de sa.

Här kunde historien tagit slut, ägarna svarade att de redan hittat ett hem åt honom. En tjej hade varit och provridit och skulle ta honom. Det var mycket blandade känslor där - dels var jag ju glad att han fått en andra chans och dels var jag glad att slippa den ekonomiska belastningen som en till häst skulle innebära. Men samtidigt var jag ju lite ledsen av rent egoistiska skäl. Det var ju "min" häst.

Nåväl, livet går vidare.

Två veckor senare ringde en bekant till mig och bad mig att genast ringa ägarna, för de skulle få tillbaka hästen och var intresserade av att komma i kontakt med mig. Jag svimmade nästan! Och sen kom tvivlet. Hade nya ägaren valt att lämna tillbaka honom för att han var dum? Hade han jagat ut även henne ur hagen, så som han gjort med andra?
Ingen tid att förlora, jag som avskyr att ringa till främmande människor gav telefonskräcken en åthutning och ringde.

Den nya ägaren hade visst krånglat till det och de gamla ägarna valde att ta tillbaka hästen för att undvika att han skulle få vandra runt.
Om jag kunde erbjuda honom ett bra hem så var han min. Herregudherregudherregud, kände jag bara! Hästen hämtades några dagar senare och släpptes ut på lösdrift med Dessi och hennes vänner. I full tävlingskondition och med massa överskottsenergi så galopperade han runt hela hagen så fort han bara kunde, jätteglad att få chansen att sträcka ut för fullt!

Flocken tuktade honom och han fann sin plats på någon vecka. Han har nu gått där i över en månad och är glad och social och hänger jättegärna med på promenader och äventyr. Han kommer i stort sett alltid fram för att snacka lite och få nåt gott och lite klappar. Jag har börjat rida så smått och han sköter sig exemplariskt så här långt. Min magkänsla har hela tiden sagt att det är en riktig pärla, en oslipad diamant, en kompis. Alla hästar är inte stöpta i samma form och den här hästen passade inte för sitt egentliga ändamål. Precis som vi så är de individer och vill ha ut mer av livet än att behandlas som en i mängden. Och om de uttrycker sitt missnöje så får de snabbt rykte om sig att vara dumma idioter tråkigt nog.

Men det här är alltså historien om hur jag nu har en trio med hästar.
Och jag hoppas att jag och Linus, som han heter, kommer ha många roliga år framför oss.