Ramlar, ramlade, faceplant.

Ibland så blir man något fundersam på vad man sysslar med egentligen.
Är det kanske dags att byta hobby och livsstil snart? Börja med en stillsam inomhusaktivitet? Något man absolut inte kan skada sig på.

Igår gjorde jag en riktig praktvurpa med lite assistans av en hjälpsam häst. Herregud, vad är det för jäkla fel på dom djuren?
Tanken var att jag och Dessi skulle hänga med Evelina på tur när hon red. Tanken på två flugor i en smäll drog som en storm genom min (dysfunktionella) hjärna, så jag släpade med mig häst nummer tre in också för torkning av leriga fötter och för senare påslagning av tappsko på det eländiga kreaturet. (Presentation av den hästen kommer strax i ett eget inlägg!)

Så med Dessi i ena handen och den normalt ganska så beskedliga "Trean" i andra handen så vandrade vi från hagen mot stallet med Evelina och hennes riddjur Pebban i hasorna.

Och där, mitt på gårdsplanen, stod den! Besten med stort B! En traktorskopa fylld med allsköns bråte.
Normal sett är det ingen som bryr sig, men idag så trippade "Trean" i sidled och stirrade på monstret. Jag tänkte för mig själv att det var lika bra att korta upp grimskaftet på Dessi och få henne lite framför mig så hon inte skulle bli översprungen av misstag ifall det andra djuret fick för sig något.
Big mistake! "Trean" skuttade in i mig så jag tappade balansen och sedan skuttade han framåt några steg och eftersom hästar är flyktdjur så funkar det som så att om en springer så springer alla. Dessi var alltså inte sen att hänga på, vilket gjorde att jag gjorde en jättesnygg dykning i lera och grus.
Men dom snälla omtänksamma (jävla idiot)djuren stannade så fort jag stöp i backen så att jag med vackra ord och personbeskrivningar iallafall kunde dra mig upp från horisontalläge, med lite hjälp av "Treans" täcke.

Som extra bonus sträckte jag vänster arm, eller fick en smäll i nån muskel där, och skrapade upp höger knä så innihelvete (på ren svenska!). Det var bara att stoppa in stora hästen i en box, skicka ut Dessi i hagen igen och låta Evelina rida utan sällskap. Riktigt fredagsmys!

Sen klippte jag ett större hål i jeansen för att kunna köra bil utan att dö av smärta och åkte hem för att tvätta lera och grus ur såret och plåstra om. Tur att man har nära hem och tur att jag inte fått för mig att cykla eller nåt annat dumt.

Och här kommer de obligatoriska äckelbilderna, håll till godo;