Det gör så ont i själ och hjärta/Tiden går fort när man har roligt

[Känsliga läsare varnas på förhand. Detta är ett väldigt känslomässigt inlägg, och ni om inte vill läsa en massa tönterier så gå och gör något annat istället. Jag har hört att stickning är en trevlig hobby.]







Jag känner mig så fruktansvärt patetisk just nu för jag sitter här på soffan och bölar som en liten unge. Jag har så fruktansvärt ont i själen och framför allt hjärtat. Skittöntigt egentligen, men det känns som om någon rivit hjärtat ur kroppen på mig och kört det i en matberedare.
Normalt när jag mår skit och kurar under en filt i soffan och tycker synd om mig själv så har jag Tyra som tröstar mig. Hon brukar pussa på mig och toka sig lite tills jag inte kan låta bli att skratta... Men Tyra är fortfarande i Norrköping och kommer inte hem förrän imorgon. Då blir det kram- och pusskalas! Sen kanske livet känns lite enklare igen.

Det kändes skit att lämna mina själsfrände bakom mig i natt. Den enda person som får mig att känna mig helt trygg i denna knäppa värld. Min krigare, min klippa i stormen, min prins. Just nu känns det som att jag kommer bli knäpp vilken sekund som helst. Fan, inte ens hunden är hemma. Kan man känna sig mer ensam än när hunden är borta?

Jag har haft så otroligt roligt på min resa, och nej bara för att jag är hemma betyder det inte att den är slut. Mina kära vänner det här är bara början...


Livsfarliga taxiresor.

Böneutroparen klockan 5 lokal tid varje morgon.

Lukten av varm, oljig asfalt.

Synen av The Treasury i Petra.

Varma nätter med alldeles för mycket prat.

Bio med underbara karamelliserade popcorn.

Den första kyssen.

Hemlagad mat med fantastiskt sällskap.

Take-away mat med det bästaste sällskapet.

Hand-i-hand promenader.

Den första dejten.

Jakten på Vicks NyQuil.

Film på soffan.

Lektioner i traditionell matlagning.

Den andra dejten.

Synen av stenhus så långt ögat kan nå.

Ljudet av biltutor som aldrig tystnar.




Det är som dom säger; tiden går fort när man har roligt och dessa två veckor har bara susat förbi. Jag ville verkligen inte att de skulle ta slut. Aldrig någonsin.
Men vad gör man?
Just nu känns hemma inte alls som hemma. Just finns det nog ingen plats som känns som hemma. Gud vad jag saknar honom... Är det inte konstigt att en sån hopplös ensamvarg som jag faktiskt lyckas hitta en enda själ i detta universum som inte på några villkors vis går mig på nerverna? Vi har umgåtts 24 timmar om dygnet i nästan 2 veckor och det har varit plättlätt. Jag har inte en enda gång kännt att jag behövt vara ensam. Annars brukar ett par timmar i sällskap med vem som helst vara nog för mig. För att inte tala om dygn eller kanske ett par dagar!
Får det ens kännas så här bra och rätt med någon? Vad är haken?
Allting har gått så himla lätt, på räls, precis som att allt detta var meningen. Jag har lärt mig den hårda vägen att det aldrig, aldrig, aldrig är enkelt. Någonstans på vägen ska det alltid jävlas.
Fast kan det vara så att det som jävlas just nu är avståndet? Alltså, jag lämnade mitt hjärta därborta och jag VET att det finns folk där ute som tycker att jag är dum i huvudet. Det gör inget, ni får inte leka med mig längre. Jag behöver inte ha er. Ni får inte längre gnaga som små monster på mig med er negativitet. Gå er väg och kom aldrig mer tillbaka.
Det ligger ett par hårda månader framför oss. Varför göra det enkelt för sig? Men klarar vi det här så klarar vi vad som helst!


Jag har gjort massa dumma saker i mitt liv, men för en gångs skull är jag säker på att jag gör rätt. Till och med magkänslan säger att det är rätt. Den som jag annars kopplar bort när jag vill att det ska vara rätt fast det inte är det.
Jag har gjort mitt val och jag står fast vid det.
Det är vi mot världen.











The future is ours.