Gårdagens äventyr

Provade ju selen och huvudlaget på damen igår för första gången. Det var rätt odramatiskt faktiskt. Tar man det bara lugnt så brukar det ju (oftast) gå bra. Enda grejen var att hon slog med frambenet åt andra Jenny en gång. Jag drog försiktigt åt bukgjorden ett hål och Jenny råkade stå framför och gosa med Polly. Det blev som det blev, jag förväntade mig inte att kusen skulle skicka ut ett framben och Jenny fick ett blåmärke på låret. I övrigt var det inga problem.

När det var överstökat och damen tyckt till om det här med att ha bett i munnen (det var inte sådär jättepopulärt, men hon fann sig) så hängde vi med Terese och Raffe ut på promenad. Polly var väldigt skeptisk i början, men hon hängde efter Raffe i bara farten. Kan vara skönt att ha med sig lite stöd och draghjälp första gången. Jag tror inte hon sett så mycket annat än sin hage och box innan för hon gick och tittade på allting med stora ögon. På ett ställe stod det en stor grävmaskin parkerad och den gick vi förbi utan problem. Hon sneglade lite och bromsade så vi gjorde halt och lekte arga leken med den konstiga tingesten en kort stund innan vi vandrade vidare utan problem. Sen tittade vi på ett par skumma stenar. Jag hade proppat fickan full med morotsbitar så vi åt lite morot på stenarna och sen ville Polly inte gå därifrån. Bra stenar ju! Dom bjöd på morot! Men när Raffe började försvinna så fick hon bråttom. Vi kollade på några postlådor och hon stoppade nyfiket fram näsan och tjongade i en plåtlåda. Jaja, skam den som ger sig, hon stoppade dit näsan igen och försökte nästan lyfta på locket. Posttjuv? Inga problem med brevlådor iallafall. Vi kollade in ett par soptunnor också och där blev vi ståendes en stund medans Polly nosade igenom den mystiska skapelsen. Vi fick prova det här med trafikvett också för det kom en bil farandes och dumjäveln bakom ratten hade inte vett att släppa på gasen. Kul att få en dyr häst i vindrutan? Dom väger ju lika mycket som en älg och vem vill krocka med en älg? Polly brydde sig iallafall inte, skönt det. Jag blev lite orolig och det finns ju alltid en risk att unghästar hittar på knepigheter i situationer som inte är bekanta. Hon verkar inte bekymrad över mycket inte och det bådar ju gott inför framtiden. Eller så var det för att hon var så chockad att hon inte visste vart hon skulle ta vägen. Sista biten hem var damen jättetrött i huvudet. Jag trodde på fullaste allvar att jag skulle behöva bära henne. Hon såg helt förstörd ut och benen släpade efter. Men hem kom vi iallafall och i stallet stod hon snällt och rörde inte en fena. Kraken... Underläppen blev längre och längre och lääängre.

Min nya hobby är att lägga in bilder i bloggen så här kommer ett gäng;
































































Oj oj, jättetrött häst!
















Det var alles. Nu ska jag straxt åka och se om vi kanske kan tömköra stjärnan för första gången. Terese var tydligen inte helt pigg och det är storm ute, så vi får väl se.