Uppdatering

Glömde ju berätta om att jag var bjuden på middag hemma hos Hasans pappa och två systrar. Det var ju en upplevelse vill jag lova!

Så i söndags, efter att ha sovit som stockar efter lördagens hårda äventyr, så fick vi order om att dyka upp hemma hos den gamla mannen. Alla känner ju mig, jag skiter i vad folk tycker, så istället för att klä upp sig som vanligt folk så fick det bli en käck t-shirt och uppvikta jeans. Det är härligt att se hur folk stirrar på min tatuering här... Alla kvinnor här är så små och smala (vi är i en del av Asien nu, right?). Och så jag då. Det känns gött att vara lång som en fotomodell som omväxling.
När man besöker de lite mer isolerade delarna av Amman, där inga turister finns, så stirrar folk helt ogenerat på mig. Och som sagt, ni känner ju mig... Jag stirrar ogenerat tillbaka, för att kolla på folk är min hobby.
Iallafall... Hasan var lite nervös för vad gubben skulle säga om min synliga piercing och som vanligt så bryr jag mig jättemycket. Eller inte. Respektlöst? Nej, men varför ska jag inte få vara mig själv bara för att folk kanske kan tycka massa saker. Jag blir väl varken mer eller mindre intelligent eller artig bara för att jag har kritstrecksrandiga finbyxor och en rosa blus? Nej man ska vara sig själv, utan krusiduller. Det är enklast så.

Vi blev väl mottagna och jag var sådär okontrollerat charmig och artig som bara jag kan vara. Och jo jag fick nog godkänt för gubben tvingade mig att vara med honom i köket och föra anteckningar när han lagade mat. Han pratade på och vi hade det väldigt trevligt faktiskt. Efteråt fick jag höra att han är svår, han är brutalt ärlig och kan mycket väl bara lämna konversationen om han inte gillar den andra personen. Det kanske var därför vi kom så bra överens, lika barn leka bäst som det heter, haha. Jag har alltså nu receptet på något som heter Kabseh om jag inte missminner mig. Det är kyckling som ångkokats i krydd och örtvatten. Sen grillar man kycklingen i ugnen och kokar upp ris på kycklingvattnet. I korta drag, det ska i lite annat i riset också. Det serveras med en arabisk variant av tzatziki och kryddigt het sallad. Smaskens!! Traditionellt serveras hela alltet (utom tzatzikin och salladen) på ett stort fat och man äter med händerna. Jag valde dock tallrik och sked/gaffel. Det var bara gubben som åt med händerna. Jag har ätit mig igenom hela den här semestern mer eller mindre! Mat är gott!

Många intressanta historier fick jag höra av gubben, och jag har nog aldrig träffat en sån kunnig och välutbildad person förut. Allt han sa var ren och skär fakta. Han drog inte till med något "jag tror" utan allting var "jag vet" och sånt gillar jag. Ingen jävla bullshit. Folk som kan bevisa vad de vet får pluspoäng av mig.

De två systrarna är jätterara! I love! Vi har haft jättetrevligt ihop och jag hoppas få träffa dom ett par gånger till innan jag reser hem igen.
Nu undras det säkert ute i stugorna hur allvarligt detta egentligen är, för under ett helt års tid har jag hållit Hasan mer eller mindre hemlig för omvärlden. Dels för att folk har så jävla mycket åsikter och dels för att jag varit lite osäker själv på vad jag tycker och tänkter om det hela. Vad ska jag säga? Det är allvarligt. Det är superallvarligt. Ni vet när man träffar en ny människa och man instinktivt känner i magen att det här kommer bli en lång vänskap. Ungefär så fast ändå inte. Det är ju mer än bara vänskap. Nu börjar jag bli djup känner jag och jag undviker gärna det för folk har som sagt en massa åsikter och jag vill inte svara på några jävla frågor. Har ni frågor så maila dom till mig, men konfrontera mig inte öga mot öga. Ni kommer ändå inte få några vettiga svar då.
Nu tänker ni säkert att "men är du dum eller? svårt att hitta ragg inom kommunen?" och nej det kanske inte är svårt, men varför skulle jag nöja mig med nåt halvbra som ändå inte kommer vara livet ut bara för att det är "nära"? Vill man få det att fungera så fungerar det. En av oss måste flytta, gissningsvis blir det inte jag (så sluta oroa er), alternativ så flyttar båda till ett helt nytt ställe.
Blä, jag hatar att hänga ut mitt privatliv i bloggen på det här sättet, men det känns som det är enda sättet att få tyst på pratmakarna. Och jag pratar inte känslor öga mot öga med folk jag inte litar på. Det finns mer till den här historien, men jag tänkte inte ta död på er med den informationen. ;) Den lämnar vi till ett senare tillfälle.

Nu är det mattajm och sen ska vi på bio.
Tjing tjing!