Hem ljuva hund

Alltså jag känner mig skapligt förvirrad just nu. Jag kom hem och det känns inte alls som hemma. Jag känner mig som en främling i mitt eget hem och jag tror jag genomlevde samma fenomen förra året.
Mycket märkligt!

Hade världens ångest igår över att behöva åka hem. Det känns skit, rent ut sagt, att behöva lämna sin själsfrände igen. Det låter helt befängt, men jag får nästan lite svårt att andas utan honom, precis som att det är han som syresätter luften. Ska det verkligen behöva vara på det här viset? Ska det verkligen det? Va?
Folk som har sin bättre hälft, om än inte i samma stad eller land, så iallafall på samma kontinent är lyckligt lottade.

Jag lyckades dock avhålla mig från att storböla på flygplatsen den här gången också, även om det var bra nära. Helt otroligt att man tillåter sig själv till sådant här självplågeri.
Han bad mig stanna kvar, jag bad honom följa med. Inget av alternativen är för stunden möjligt tyvärr, men förhoppningsvis är situationen en annan inom ett år. Till er som undrar så kommer det nog bli så att han får flytta hit. Jag övervägde faktiskt helt allvarligt att flytta dit, men insåg att det inte skulle funka. Det finns inte en chans i världen att jag skulle stoppa Tyra i en transportlåda och låta henne flyga själv med ett transportplan till ett så hundfientligt land.
För min del skulle jag kanske överleva att bo där, men jag trivs inte i Amman. Frågan är om han kommer trivas här? Only time will tell...

Flygresan från Amman till Istanbul gick bra. Jag hade ju planerat att sova då planet lyfte 03:15, men se det gick inte. Upp i luften kom vi och med motorernas brusande i öronen spanade jag ut i den mörka natten över staden och dess oranga ljus. När jag inte kunde se något ljus längre så satte jag mig tillrätta för att slumra in, men neeeeej... Det skulle serveras mat också ombord! Helt ärligt talat så gnällde jag på Air Baltic som INTE serverade mat ombord, och nu gnäller jag på Turkish Airlines för ATT de serverar mat! Beslutsångest någon?
Ja ja, okej... Jag åt lite mat och slumrade sedan till i kanske en timme innan det var dags att vakna och ta mark i Istanbul. Fick sedan sitta och vänta i drygt 2,5 timme på flygplatsen och jag lovar att, trots att jag sysselsatte mig med en bok, så höllt jag på att somna bra många gånger.

Ombordstigning i Istanbul och jag planerade, återigen, att sova. Favorit i repris! De serverade frukost! Så ja lite frukost på det och kanske en timmes sömn senare så landade vi i Stockholm och gissa vem som säkert var tröttast på planet?

Bästaste Terese hämtade upp mig på Arlanda och körde hem mig där syster och Tyra väntade. Tyrafnyravilddjur! Jag var glad, hon var glad och herregud vad jag har saknat henne!

Syster har nu farit hem och jag sitter här och funderar på en kopp te. Är helt mosig i kropp och knopp. Ledsen och eländig och sömnbristen gör det ju knappast bättre. Så ja, lite te och sedan lite säng...

Förklaring till ringbilden kommer inom den närmaste framtiden...