Ett inlägg i hästens tecken

Idag blir det MASSOR med hästbilder! Skittråkigt tycker vissa, jätteroligt tycker andra.
Mitt liv kretsar ju främst kring kusarna så det kan liksom inte hjälpas. Varför skulle jag posta bilder på sånt jag inte är intresserad av? Makes no sense. Så idag blir det hästbilder tills ni kräks!

Vi har fått en ny medryttare i stallet. Garre behöver ju ha någon som pysslar om honom och rider honom ett par dagar i veckan, vi andra är ju fegisar (men jag skyller på tidsbrist, fastän jag är räddast av alla!). Jag och Terese gjorde slag i saken och annonserade efter en medryttare till honom och fick tag på en jätterar tjej som tyvärr visade sig vara lika rädd och osäker som vi andra.
Våran hovslagare tog sig an problemet och berättade att hon hade en stalltjej som säkert skulle vara intresserad, en orädd stabil tjej. Sagt och gjort så plockade vi ut henne på prov och det gick så här;


Evelina, som den modiga ryttaren heter, slängde sig upp utan bekymmer och hästen stod som ett ljus. Sen tog vi en stillsam promenad ut till vägen och tillbaka. Inga problem, Garre tyckte det var trevligt och skötte sig helt exemplariskt.


Igår red vi ut ihop, Evelina på Garre och jag på Dido. Vi tog en kortis i skogen och Garre pinnade på medans Dido... ja... Dido är som han är.

"Jaha? Nu går dom ifrån oss... Orka bry sig..."


Den elaka ryttaren (jag) tvingade stackars Dido att trava ikapp.

Vi provade t o m en kort trav och Garre, som fick springa först, tyckte det var helt okej. Dido tyckte det var drygt (varför springa när man kan äta?), men alla inblandade överlevde och Garre gäspade STOOORT x100 när vi kom tillbaka till stallet igen.


Efter detta äventyr var det dags för Polly och mig att fara in till travbanan inför kvällens licenskurs. Dagen till ära hade jag shoppat (för alldeles för mycket pengar!) lite nya prylar. Jag vägrar att åka till banan med skitiga, halvdana grejer! Därmed inte sagt att jag kommer storhandla VARJE gång vi ska till banan, men nu har vi iallafall lite nya fräscha prylar som kan användas när man åker in för snabbjobb, provlopp etc. Fin tävlingsutrustning har vi redan och den används, som sagt, vid tävling.


Selunderlägg, Selbag, tävlingsgrimma o grimskaft, ny fin förbygel, pippilotter (rosetter) till luggen när vi tävlar, vinterdojjor, rycktussar, glasögon (till mig!), kyllera och knäkappor.


Resklar häst.

Polly tyckte att hela arrangemanget var jättespännande. Hon klev snällt in i transporten och klev lika snällt ut, men gjorde STORA ögon när hon insåg att hon inte var hemma. Med oss, som stöd, hade vi Håkan och Håkan och Jenny. Terese mötte upp oss på banan.


I väntan på att få åka ut så taggade hon ner. Fram tills detta ögonblick stod hon med ögonen uppspärrade och tittade sig förundrat omkring på folket och de andra hästarna.


Typ så här! (Bilden är tagen av Terese!)

Tyckte faktiskt att hon var väldigt cool för att inte ha rest så mycket i sitt liv, hon stod still när jag selade och skötte sig fint på banan.
Vi fick köra i två grupper och hade lite publik vilket Polly tyckte var skitkonstigt och hon sprang som en ostkrok förbi dom. Jag höll henne i rygg på de andra, vågade inte köra upp bredvid någon ifall att hästeländet skulle titta till på något och kasta sig åt sidan. Dessutom är det ju lite lättare att ha en rygg att gå i om man är en oerfaren unghäst, de andra kursdelatagarna hade ju med sig gamla rutinerade rävar (iallafall de som hade med sig egen häst, men även de som lånade häst hade rutinerade äldre hästar).


Även denna bild är tagen av Terese

Vi joggade tre bakvarv, sedan vände vi upp och voltade, något som Polly inte alls förstod principen med. Hon kan, utan problem, vända med vagn på små smala grusvägar om det behövs, men att trava på en stor volt verkade inte riktigt vara nödvändigt ur hennes synpunkt så hon slog i handbromsen. Till slut kom vi runt (med lite draghjälp av våran instruktör) och så provade vi att köra 1,5 rätvarv i vårat eget tempo. Vi blev ju ganska snart frånåkta av de andra, men vad gör väl det? Polly skötte sig (förutom när hon slog på en tvärnit i stallfikskurvan och det kom två ekipage dundrande efter oss. Gissa om jag fick panik och härjade loss med tömmar, spö och arga vrål!) och det gick inte överdrivet fort, men hon har ju inte gått något tempojobb hemma heller så jag är nöjd. Hon är riktigt fin när hon väl kliver iväg och länger på steget.

All in all så är jag jättenöjd! Normalt sett brukar det kunna bli lite mer livat när unghästen kommer in på banan första gången, men Polly är (trots sitt humör) väldigt klok och tar det mesta med ro. Efter turen så fick hon för första gången i sitt liv DUSCHA! Oh nos! Hon var jätteskeptisk, men försökte inte mörda mig och stod ganska still till allas förvåning (mest min!), det är ju inte helt ovanligt att dom försöker slå och resa sig första gången i duschen. Hon kanske tyckte att det var ganska skönt med en varm dusch efter att ha blivit svettig?
Våran instruktör tyckte att kusen skulle behöva mer vana och en annan kusk ett par gånger, han föreslog att jag skulle åka in till banan med henne ett par gånger och låta någon annan som har kört mycket unghästar få sitta upp bakom henne. Anledningen till detta? Jag är för snäll mot henne... Haha... Jag som tycker att jag får härja massor på henne och minst 2 gånger per tur så åker spöet fram (och ett par gånger till för att bara peta lite på henne och påminna henne). Hon är ganska bekväm av sig och kan mycket väl få för sig att tvärnita eller prova att springa ut på ett gärde och jag blir helt galen av dessa idiotgrejer! Det beror säkert till stor del på tonårstrots och det avtar väl med åldern, men det är så förbannat drygt att VARJE gång vi ska ut så blir det bråk ett par gånger för rena skitgrejer.

Nästa vecka, på licenskursen, ska vi lära oss att sela. Haha... Men okej, vi skulle även få lära oss att sadla ut en montéhäst, och det tycker iallafall jag ska bli spännande.

Nu ska jag börja förbereda lunchen, halv 3 är det ju dags för (själadödande) jobb.