Jag är så jävla NÖJD!

ÄNTLIGEN börjar det rulla på med Pollyboll och traveriet!
Vi ska ju som bekant in till banan på lördag så att någon annan får köra henne och jag är så himla excited att jag tror jag dör! Haha...
Jag önskar jag kunde försörja mig på hästarna, för det är ju detta jag lever för. Alltså, det är jättetrevligt att vara medryttare och pyssla allmänt i stall vare sig det är någon annans eller ens eget, men det är verkligen travet jag brinner för och älskar.
Tyvärr är det inte helt lätt att få det att gå runt ekonomiskt, det är svindyrt att hålla tävlingshästar, men åh vad jag önskar att det gick att leva på detta! Visst man kan ju söka jobb som hästskötare hos en travtränare, men jag har jobbat som det ett antal gånger nu och är färdig med den biten. Jag är inte längre intresserad av att slava för någon annan, jag vill vara min egen chef.

Jag önskar att jag kunde spendera varenda dag, hela dagen, i stallet hos hästarna och pyssla och fixa, men nu hade man ju ett annat jobb som tar en del tid. (Men vänta bara! När Polly blir mångmiljonär så ska jag anställa mig själv och leva på detta! Eller ja... Drömma kan man ju alltid.)

Insikten slog mig igår när jag var på licenskursen och vi knatade iväg till det lokala travgymnasiet och hade lite genomgång på olika sorters utrustning. Efter detta så fick vi låna två av skolans hästar och visa att vi kunde sela. (De av oss som kunde sela fick visa, de som inte kunde fick genomgång och så.) Instruktör-Magnus (samma man som ska köra Polly på lördag) delade upp oss i två grupper och jag hamnade med 3 yngre tjejer, alla mycket kunniga och måna om att få visa sig på styva linan, haha. Vi fick även lite extra utrustning som "vår" häst Arne (don't ask, han heter egenligen något helt annat) skulle ha på sig. Jag fick i uppgift att dra på honom ett par knäkappor. Piece of cake! De andra tjejerna selade först och stackars Arne visade prov på stort tålamod, det kan inte vara roligt att bli selad och avselad 4 gånger! Vi klarade oss galant alla 4, men höjdpunkten var när instruktör-Magnus kom och kollade så vi skötte oss och i förbifarten kläckte "Du hade visst jobbat i USA va?" och sneglade på mig. De 3 fnissiga blev knäpptysta och jag fick MASSOR med cred! Haha!
(Hur Magnus hade fått reda på det var ett mysterium, JAG har inte sagt något och ingen annan på kursen känner mig! Men det kröp fram att han hade en hästägare som jobbade ihop med en av mina hästägare, det var så långsökt så det hade jag aldrig kommit på själv faktist!)




Ursäkta men det kändes så JÄVLA bra! Alla (nä okej, inte alla, men de flesta och en del mer än andra) på kursen är så himla måna om att visa sig duktiga och prata om sig själva och hur braaaa de är på ditten och datten. Jag är den enda som faktiskt håller käften och inte har något behov av att hävda mig gentemot de andra. Varför skulle jag? Jag är klockren på allt! När vi stod i selkammaren och Magnus visade bett/utrustning/grejer så fanns det inte en pryl som jag inte visste namn och använding på. Jag har heller inget behov av att skrika ut detta högt till de andra, jag namngav lagom många grejer och förklarade användningen av dessa lagom mycket (jag är så jävla lagom!). Jag är inte bäst av alla i hela Sverige eller så, men jag har ett intresse av detta och är oerhört intresserad av att lära mig ännu mer. De andra väntar mest på att få dricka kaffe eller åka hem eller åka hem och dricka kaffe. Igår drog nästa alla så fort vi var klar, det var tre stycken "gamlingar" kvar som stod och diskuterade utrustning etc på hästen de precis selat och jag tyckte att det var intressant så jag dröjde kvar och lyssnade.
Det slog mig där och då att, va fan, det är ju DETTA jag ska göra! Det är det här som är mening med livet! Det är det här jag är riktigt bra på i mitt liv! (Jag är ganska bra på att baka också, men det är inte lika roligt, hähä.)

Jaja, nu taggar vi inför lördag och hoppas på underverk! (Eller nä, det räcker med att Polly tar sig runt banan utan krångel så är jag nöjd och det ska nog inte bli några problem.)