Men nog om det...
Min bil mår bra igen, och nu väntar den bara på besiktning. Lillebror var, som vanligt, snällast och tog sig tid att fixa och trixa så nu sitter det en ny katalysator under, tutan blev monterad i motorrummet istället (med ett härligt eko som följd) för den gamla gick inte att ta loss utan att förstöra massa (hej rost!), handbromsen funkar igen och den var inte trasig utan det var bara en skruv någonstans som lossnat och som bonus sitter den bakre ljuddämparen fast igen efter att ha hängt löst ett tag (gud vet hur länge, jag upptäckte det häromdagen).
Nu ska bara gubbarna på bilprovningen hålla sig i skinnet och helst inte slå upp några hål med sin lilla hammare.
Idag fick Polly komma ut på tur också. Hon har fått stå över 2 gånger pga mitt biltrassel, men jag släpade mig ur sängen tidigt imorse för att hinna köra henne innan jobbet. Hon var lite extra koko idag, antagligen pga av några dagars ofrivillig semester i kombination med en ökning av kraftfodret.
Det var första gången jag faktiskt var rädd, inte ens när hon var under inkörning så var jag såhär rädd. Första delmomentet av dagens skräcktur kom när hon försökte sticka, hon hade sitt helstängda huvudlag på sig och antagligen dök det upp något märkligt i hennes begränsade synfält och hon svarade med fart. Jag hängde bakom i tömmarna och bromsade och härjade.
Sedan låg det en brädstump eller något liknande på vägen och hon kastade sig rakt upp i luften och studsade ut i vägen. Tur att jag hade slaggjorden på, mest för att jag inte vill ha hennes ben över skalmarna på vagnen för då vet man inte vart det slutar. Herregud...
Vår körtur går delvis på en gammal banvall, där halva sidan är asfalterad för cyklister och annat löst pack och andra halvan är grus/sand för dom som rider. Vi mötte en barnvagn + hund, men efter att ha överlevt brädan så var det piece of cake, även om Polly tittade lite snett på barnvagnen.
Jag såg något svart i fjärran och tolkade det som en cykel eller fotgängare, men till min fasa visade det sig var det hemskaste av alla hemskheter - en rullskideåkare! Holy christ in a handbasket! Jag kastade mig ur vagnen och greppade hästen i huvudlaget, och när rullskidenissen kom närmare hojtade jag åt honom att säga något, för vid det här laget hade hästskrället varvat upp på alla cylindrarna och var reda att sticka åt helvete. Rullskidemannen ropade glatt tillbaka och sedan fick kusen spel. Men vi överlevde det med, dock kanske rullskidefantasten blev traumatiserad av de fagra ord som jag röt åt hästen, men det är smällar man får ta. Efter detta moment så sprang Polly som en liten gasell resten av banvallen innan vi svängde in på grusvägarna igen. Jag var helt svett och hade hjärtat i halsgropen och lovade mig själv att aldrig mer köra med stängt huvudlag hemma. Det får bli hennes snabbjobb/tävlingshuvudlag.
Alltså vad är grejen med rullskideåkare? Vi har mött fotgängare och cyklister utan bekymmer, vad är det med rullskidor som ser så jädra läskigt ut? Ibland undrar man om hästar verkligen har alla pingviner i poolen.
Vi kom hem helskinnade och rätt nöjda ändå.
Och nu ska jag faktiskt ta och slänga mig i sängen, jag är svintrött och har en dundrande huvudvärk.
Raffe berättade för mig, efter att han typ skenat vid vårt möte med en rullis, att rullskideåkare samlas utanför hästhagar på nätterna och häcklar hästarna. De berättar om onda planer att utrota hästarna som hämnd för alla rullskideåkare som ramlat pga hästbajs på vägen. Så, inte så konstigt att hon blev rädd. ibland gör motorcyklister samma sak har jag hört.
SvaraRaderaJa, ja, äventyr, jaså broder Torbjörn har fixat din bil, ja han är duktig må jag säga, bilar kan han. Då är det bara hästen det skall bli ordning på oxå, hoppas att det går bra på besiktningen.
SvaraRaderaHahaha!!Kul det är med hästar!Jag fick mig ett gott skratt iaf o jag känner igen mig en hel del!! :D
SvaraRadera