Det var en gång en fembent kamel med träben...

Som alla kanske minns så fick Polly åka två vändor till kiropraktorn i slutet på förra året. Detta för att hon sprang så himla illa att jag bara ville gråta. Efter den andra vändan så fick hon jogga lugnt hemma ett tag innan jag valde att prova henne på banan igen. Så hur gick det då? Blev hon bra och travade som hon skulle? Svar: nej.
Hon sprang på och det gick fortare än de gångerna som hon hoppat runt som en skadeskjuten kråka, men det var fortfarande något som störde henne. Istället för att hålla på och traggla och bråka så fick Magnus prova henne på banan;

I väntan på piloten.

 Piloten dök upp för dagens brottningsmatch med den envist bekväma och tröga hästen.

Magnus körde ett ordentligt jobb med henne och förutom de sedvanliga "hon är lat", "hon är vrång" och "hon är stor och trög" så konstaterade även han att något störde henne när hon sprang. På eget initiativ så fick han böja henne (för er icke-häst-människor så innebär ett böjprov det att man böjer ihop en led på hästen, håller så ca 2 min och sedan ser om hästen kan använda leden, det brukar ganska fort visa sig om hästen är halt eller inte) och det konstaterades att hon reagerade på höger framkota. Så var det med det. Bara att boka tid för behandling hos den lokala hästkliniken.

Där fick Pollyboll genomgå ytterligare böjprov och veterinären bekräftade hältan på höger fram. 

Tant Hästtdoktorn kollar fötterna och jag står och taggar i löpargången. Sen fick jag ranta fram och tillbaka, fram och tillbaka med hästen och röra på fläsket. Mycket roligt. INTE!

Så det konstaterades en inflammation i kotan höger fram, men intressant nog så hittade veterinären även en liten hälta i höger bakknä. Lika bra att få det hela utrett och behandlat. Den stackars hästen blev sprutad med kortison i båke kotan och knät, och det var ju inte helt frivilligt när kom till knät. Hon kosparkade och hade sig så till sist ledsnade personalen och gav henne en dos lugnande. Det vore ju synd att säga att det hjälpte för det gjorde det inte! Polly blev alldeles groggy och snäll, men hon fortsatte att sparka när dom skulle försöka sätta kanylen i knäleden på henne...

Det krävdes en person som höll upp ena frambenet, en person som drog henne i svansen och en person som bremsade plus att jag nöp henne i halsskinnet innan hon gav med sig och veterinären kunde spruta henne. 

Återigen var det  Evelina som stod för bilderna! Tack!

Så nu har hon lite ofrivillig semester, men snart är det dags för återbesök och förhoppningsvis är hon frisk igen så vi kan komma någonstans med våra liv. Vart hältorna kommer ifrån vet jag inte. Många teorier finns, men ja... Det kan vara vad som helst egentligen, jag kan inte påstå att jag har tränat ihjäl den stackars hästen. Kanske drog hon på sig något i hagen och avlastade det onda och sen när kiropraktorn rättade till henne så gjorde det ont på ställena som fick ta emot belastningen istället? Svårt att säga när det gäller djur, tänk om dom kunde prata istället. Å andra sidan skulle hundapan Tyra inte vara tyst många sekunder så det kanske är lika bra att dom inte kan prata.

I nästa inlägg åker ponnyn Dessi till tandläkaren.