Igår var det två år sedan min styvpappa/morsans gubbe gick bort. Hade tyvärr inte tid att besöka graven då, men jag stannade till en stund på väg hem från stallet idag och tände ett ljus och filosoferade lite.
Två år är en halv evighet, men det känns inte som att det var så länge sedan. Något jag kommer få bära med mig resten av livet och som jag ångrar så fruktansvärt mycket är att jag inte kastade mig i bilen och åkte till sjukhuset sent den där novemberkvällen för två år sedan. Vet inte varför jag inte gjorde det, men jag ångrar så sjukt mycket att jag inte var där de sista timmarna. Men så är det iallafall.
Är det bara jag som faktiskt inte tycker att kyrkogårdar är läskiga? Inte ens när det är mörkt tycker jag det, får mest en känsla av fridfullhet.
Ja du Jenny, det är mycket man ångrar i efterhand, men det kan man tyvärr inte göra något åt.
SvaraRadera