Börjat rida - slut på sås

Ytterligare en toppentur med Linus Krumelur idag!
Tänkte han skulle få jogga av sig lite så han är snäll imorgon. Jag har en låååång dag i skolan framför mig så snälla Evelina har lovat att motionera kusen och då kan det ju vara trevligt om han är rastad idag och därmed extra snäll imorgon. Inte för att brukar missköta sig, men man vet ju aldrig med hästar.

Det började bra, Linus stod en bit ner i hagen och käkade med en av polarna, resten av flocken stod uppe i lösdriften och ugglade.
Så jag förberedde mig på en stillsam promenad ner mot maten, men för skojs skull provade jag att ropa på honom och dra till med en vissling.
Är det någon som tror på mig om jag säger att kreaturet tog tre tuggor hö till, flyttade sin kompis ur vägen och kom och mötte mig? För det var precis det som hände! Jag stod som en fågelholk, men hade iallafall sinnesnärvaro nog att mata i honom ett gäng godisar när han nu var så duktig. Och jag blir alldeles varm i hjärtat fortfarande när jag tänker på det!

Så vi myste lite i stallet och borstade och pysslade. På med sadel och träns och så gav vi oss iväg. Jag har ju fått order av Evelina om att rida fortare, Linus släpar gärna benen efter sig i skritten, så bitvis skärper jag till mig, kortar tyglarna och rider fraaaaamååååt. Som bonus beter han sig som folk på alla "farliga" ställen - dom ställena där han blir spänd och är redo att hoppa åt sidan eller springa framåt några steg om det händer något oväntat eller låter konstigt. Han har liksom inte tid att stirra upp sig för koncentrationen är på ryttaren.

Belöningen (förutom alla glada tillrop från mig, haha) är att han får gå och sova i sitt snigeltempo emellanåt. Så vi koncentrerar oss några hundra meter och sen slappnar vi av. Och så koncentrerar vi oss. Och slappnar av. Funkar finfint, när jag släpper ut honom på lång tygel igen så åker huvudet ner och han frustar ut lite spänningar. Jag är helt fascinerad, det här är ju en helt ny värld för mig. Jag har aldrig i mitt liv ridit ordentligt, men det är väl på tiden att jag tar tag i det med. Det gagnar ju hästen, för om inte jag kan rida som folk så kommer min häst inte arbeta som han ska heller. Så enkelt är det.

Vi travade en del också och han verkar nöjd och glad med det. Han joggar på fint och det är inga problem med att höja och sänka tempot. Däremot är han svagsvagsvag i vänster sida. Han skjuter gärna över mig från höger till vänster i skritten och i traven så känns han som en fembent kamel om jag, när jag rider lätt, skiftar sittben till det "svaga" - vänster fram. Något att jobba med alltså.

I övrigt så är jag fortfarande så himla nöjd med honom. Vi passar nog ganska bra ihop, det är en rar häst. :)

I övrigt är livet mest skit just nu, man lever från dag till dag och hoppas på det bästa. Tur att man kan sätta sig i sadeln och känna sig glad för stunden iallafall.