Det var trevligt (nä det var det inte), tack för mig.

Ligger nedbäddad i sängen efter en lååång och hård dag. Egentligen vet jag inte varför det känns som jag kört skiten ur min kropp på gymmet, så jäkla jobbigt har det faktiskt inte varit att flytta på mammas grejer. Inte fysiskt iallafall, det är nog mer den mentala biten. Dels är det jobbigt att skiljas från gården och dels tror jag man förväntar sig att en flytt ska vara fysiskt uttömmande och då blir det mentalt jobbigt.
Klart att det har blivit en del tunga lyft, asatunga möbelhelveten som man svurit och svettats över, men really? Hur jobbigt är det egentligen att lyfta ett tungt jäkla linneskåp och baxa runt på det i två minuter? Jag må vara överviktig (feeeet), men SÅ dålig fysik har jag inte (om jag får säga det själv). Det hade varit skillnad så klart om jag bara satt på min feta häck dagarna i ända, men jag tycker jag håller igång ganska bra. Jag försöker iallafall.

Så från det ena till det andra. Den röda tråden är ilska - jag har svurit så det osat idag över envetna möbler som är otympliga och fastnar i dörröppningarna och tänker nu fortsätt på samma tema.
Ilska, framför allt provokation. Hur håller man sig lugn och sansad när man är så uppretad att man snart får hjärnblödning eller självantänder?

En grej som jag helt enkelt inte förstår mig på är folk. Folk som inte kan bete sig och som retar gallfeber på andra. Hur gör man bäst för att inte strypa dom och göra sig själv olycklig?
Jag kan svära på att alla har en sån dåre i sin bekantskapskrets, men varför tillåter man sig själv att bli så jäkla provocerad av saker dom säger och hur dom beter sig? Det lustiga (fast inte egentligen) är att jag har flera stycken såna i min bekantskapskrets. Vad är det med mig som gör att dom dras till just mig? Är jag för snäll? Framstår jag som naiv och lättmanipulerad? Tror dom på allvar att jag har intelligens som en gråsten?
Jag kanske borde starta cirkus och åka runt med dom i varsin bur och visa upp dom för betalande publik?

Jag har hållt käften och tagit emot lass efter lass med skit och stenkastning, som en snäll och god medmänniska (men i minst ett av fallen är det jag som är den ondskefulla skurken som sabbar och ställer till, bla bla bla yadda yadda yadda), men nu är det fanimig slut på det.
Det är MITT JÄVLA SKÅP och jag ställer det vart fan JAG VILL!
Nu ska de ur mitt liv, de jävla kritterna! Inga mer energitjuvar! Jag tänker inte tillåta mig själv att störa mig på dom, jag vägrar att bli provocerad och jag tänker inte inte inte sjunka till deras nivå!
(För man ska inte kasta sten i glashus har jag hört, en fras att ta till sig och som de flesta verkar helt ha missat.)

Nä, hej med er dårar!
Nu är det dags att jag gör saker jag mår bra av och tycker om.