Livets eländen

Åh blä! Jag har hamnat i värsta svackan. Jag pendlar mellan "allt är meningslöst, orka bry sig" och "helvetesjävlar, nu ska nån dööööö!!!". Det känns inte som att det är ett hälsosamt mående. Eller ja, jag VET att det inte är bra.
Jag vet bara inte vad jag ska göra åt det.

Vart går gränsen mellan svacka och depression, utbrändhet eller nåt annat obehagligt? Jag har mått så här alldeles för länge. Har sjukskrivit mig denna vecka, skulle egentligen börjat praktik igen, men jag hade ingenstans att vara denna vecka, och jag har inte ork att panikhitta ett ställe som kan ta emot mig med jättekort varsel för bara en vecka. All min energi just nu går åt att hålla mig och djuren flytande. Kanske tur att jag har djur, orka kliva ur sängen annars och göra nåt vettigt.

Jag ska fördriva tre veckor hos en pralinmakare med start nästa vecka och sedan ska jag nästla mig in på ett annat ställe i åtta veckor till. Jag har span på ett ställe, ska bara repa mod nog att ringa till dom.

Dessi behöver ett nytt hem pronto, men så här långt har jag bara fått ett enda svar och det var inget som imponerade på mig direkt. Intressenten började med att fråga om jag kunde tänka mig att gå ner i pris vid snabb affär. Alltså, det är ingen jäkla soffa jag säljer! Att börja med att pruta utan att presentera sig och berätta vad man kan erbjuda känns som helt fel väg att gå. Tålamod är en bristvara hos mig just nu.

Polly... Ja vad ska jag säga. De andra delägarna dröp av en efter en och även den sista som sade sig vara jättepepp på att fortsätta verkar ha gett upp. Så inga pengar in på kontot och därmed finns det inte ekonomi till hovslagare och därför är Polly barfota fortfarande och inte igångsatt. Plus att Pollys senaste två stallhyror är obetalda, för som sagt så ekar det tomt på hennes konto och min ekonomi är helt i kras så jag kan inte ens täcka upp med mina privata tillgångar. Mitt sparkonto är tömt för länge sedan och Pollys framtid är just nu väldigt osäker. Jag har inte råd att hålla henne, jag har inte ens råd med min fjärdedel i henne.

Linus är den enda av hästarna som skänker mig någon glädje just nu. Jag tycker så klart om alla tre hästarna, men just nu är Dessi och Polly som varsitt släpankare på mig, SPECIELLT Polly där jag borde ha ekonomiskt stöd från övriga ägare. Men jag har lärt mig min läxa och kommer aldrig aldrig aldrig någonsin igen äga häst ihop med någon annan.
Så jag måste ta tag i situationen och lösa det med Pollygänget, för det här är ohållbart och egentligen har det varit ohållbart länge.

Hasan har sökt säkert 400-500 jobb sedan han kom hit, utan framgång. Helt galet, hans CV är tungt och han borde inte ha problem att få ett schysst jobb inom sin branch, men svaren han får är samma överallt - han pratar inte flytande svenska som en inföding.
Vi har grävt igenom alla möjligheter, men det är tvärstopp överallt och nu har han fått erbjudande om att komma tillbaka till sitt gamla jobb. Vad gör man? Jag drar in runt 9000:- i månaden på CSN och det räcker inte på långa vägar och det funkar inte längre.
Så eventuellt åker han tillbaka till Jordanien, då har vi iallafall två inkomster, men vi är tillbaka på ruta ett där vi började vårt förhållande. Jävligt kul, men det känns inte som att vi har något annat val just nu. Hasan har dock ställt några enkla motkrav och går dom bara med på det så blir det som det blir.
Jag har ingen aning om hur vårt förhållande kommer överleva om det blir så, det är väl sånt man får se tids nog.

Så ja... just nu är allt lite upp och ner. Mest ner. Jag vantrivs med hela situationen och vet inte vart jag ska göra av mig själv. Jag vill inte vara hemma, jag vill inte vara i stallet. Jag vill inte vara i skolan och helst skulle jag gärna slippa all praktik också. Enda stället där jag kan koppla av någorlunda är i sadeln på tur med Linus. Där slipper jag tänka på vad som händer utanför vår lilla bubbla och hur jävla eländigt allt är just nu, där har jag annat att fundera över.

Har iallafall lyckats skrämma ihop lite middag under tiden som jag författat detta och nu är det strax dags att äta, fast jag vill inte det heller.