Oh happy day

Idag får vi veta om chefen på Hasans gamla jobb går med på de ställda villkoren (dubbla lönen och två semestertillfällen per år på vardera 10 dagar). Gör han det, vilket är ganska troligt, så är det bara att boka en enkel biljett till Hasan och vinka av honom från Arlanda runt slutet av april gissningsvis.

Han har berättat för några av sina vänner och sin pappa, och alla utom pappski verkar skitglada. Kul för dom.
Även Hasan håller tummarna, jag vet ju att han inte trivs här och att han mer än gärna åker tillbaka hem och just nu är han bara sjukt less på att sitta sysslolös och det är jävligt jobbigt att leva med honom för tillfället.

Vi har pratat en hel del och det verkar inte som att vi strävar mot samma mål. För min del så börjar jag tvivla på hela det här förhållandet, det blir väl lätt så när man bara ser varandras negativa sidor och det har blivit så stort att man inte kan låta bli att störa sig på alla smågrejer.
Och jag kan liksom inte låta bli att undra hur det har blivit så här? Man är ju väl medveten om den andra personens brister och fel, men det har liksom inte varit något stort problem, man har kunnat bortse från det eller kompromissa q, för såna skitgrejer har inte spelat någon roll. Förrän nu.

Han blir vansinnig på att jag inte har några problem med odiskad disk och lite damm i hörnen (ren misär och hot om karantän pga att smutsen skapat egna personligheter är bara too much, till och med för mig dock).
Jag får spel på att han är så jäkla kräsen med maten (don't bother making någon nice middag - 90% av ingredienserna äter han iallafall inte. Så vad äter han/vi då? Kyckling och potatis eller fisk och potatis. Dag ut och dag in.).
Och så här fortsätter det. Det kanske är helt rätt att vi får vara ifrån varandra ett tag och ta en paus. Han kan pedantstäda sitt rum, äta konstig arabisk mat (med jävla halalkött, något jag avskyr) och jobba dygnet runt (och göra 4 timmar övertid utan betalning varje dag bara för att det är kul!).
Jag kan hänga med mina djur så mycket jag vill utan gnäll, äta köttbullar, potatismos, lingonsylt och sås och jobba så lite som möjligt för att ha mer tid till djuren.

Det enda vi är överens om just nu är att vi båda vill bo i hus i framtiden.
Jag vill bo på landet med mina hästar, Tyra, kanske en hund till, några höns och varför inte två minigrisar? Jag kräver djur omkring mig för att må bra.
Han vill bo i ett fint hus, kanske på landet, men inga jävla djur. Tyra får hänga med tills hon trillar av pinn, men inte ett enda djur till inomhus som kan skräpa ner. På nåder kan hästarna få hänga med, men helst inte. Helst inga djur alls. Inte ens såna som är inhyrda någon annanstans.

Jag vill ha elförande taggtråd och helst en mur och en vattengrav runt min gård för att slippa jävla folk. Och vill man hälsa på så ser man till att höra av sig i god tid innan så jag hinner förberedas mig mentalt eller resa bort.
Han vill ha svängdörr, grannarna vid tomtgränsen, en stor jäkla "VÄLKOMMEN IN"-skylt och en stående inbjudan till alla tvåbeningar, stora som små. Inga problem att dyka in objuden kl 22 en tisdagkväll, vi har te och kakor!

Så nä... Just nu känner jag mig bara bitter som fan och ledsen. Jag har ingen aning om vårt förhållande kommer överleva detta och just för dagen känner jag att jag inte bryr mig. Det känns som att jag inte är gjord för att leva i tvåsamhet.

Nu skiter jag i detta och tar min fina huvudvärk (igen) och försöker pilla i mig lite frukost.