London del 1 - Måndag

Nu så äntligen har jag tagit tag i det delikata problemet att sortera och fixa bilder inför den långa följetongen som komma skall. Ni kommer vara så sjukt ledsna på att läsa om London och titta på alla mina miljarder bilder när detta är klart! Det är helt okej, jag känner mig ganska kräkfärdig själv just nu, men det beror mest på att min mage fortfarande inte är helt stabil och back on track.

From the beginning;
Min snälla, snälla mamma tog på sig att köra oss (mig och Evelina) till Skavsta flygplats (fast det var ju egentligen jag som körde oss dit, men i mammas bil och med mamma som passagerare), och tidsoptimist som jag är så tyckte jag att vi var i lagom tid, för vi kom tid precis när de ropade ut att passagerarna på vårat flyg ombedelbart skulle bege sig till passkontrollen. Jag HATAR att vänta på flygplatser, det är så jäkla urbota tråkigt, och vi hade ju ändå inget bagage som skulle checkas in (snåla Ryan Air tar extra för sån lyx, så man får glatt packa ekonomiskt i en kabinväska och ett handbagage) så frid och fröjd och allt. Evelina däremot var i upplösningstillstånd (närapå iallafall), och var övertygad om att vi inte skulle hinna med planet alls (men det gjorde vi ju såklart, annars hade jag inte suttit här och gnällt över alla bilder jag tagit i London och alla inlägg som nu måste skrivas, höhö).

Så ombord på planet klev vi och somnade (typ) gjorde vi också och sen blev vi avkastade på Stansted Airport en bit utanför London. Vi virrade runt en stund innan vi kunde enas om hur vi skulle ta oss in till storstaden och valet föll på buss, vilket skulle ta någonstans mellan 60 och 90 minuter till vår slutdestination - Baker Street.
Detta kan ha varit den vidrigaste busstur jag någonsin upplevt. Tom i magen och redan lite åksjuk från planet och med en busschaufför som körde som att han snott bussen.... Det var bra nära att jag kräktes på mina medpassagerare, en mintsmakande Fishermans Friend från Evelina räddade alla från det ödet (tack och lov).
Men vi överlevde och studsade av på Baker Street (fast jag hasade nog mer av, hulkengrön i fejjan) och insåg att det var hög tid för lunch. Efter att ha planlöst glidit om kring med våra väskor en stund så ramlade vi över en trevlig liten restaurang/pub som hette något i stil med The Beehive, och maten var faktiskt mer än godkänd. Rart ställe, rekommenderas. (Eftersom min finafina telefån passade på att dö så blev det inga bilder på vare sig måltider eller måltidsställen för min del. ORKA dra fram stora kameran för alla såna tillfällen, ta en bild och packa ihop den igen liksom.)

Mätta och belåtna satte vi kurs på tunnelbanan. Man får ju ta seden dit man kommer och är man i storstan sådär så får man transportera sig som storstadsinnevånnarna gör. Vi måste sett sjukt vilsna ut, en snäll tunnelbaneanställd hjälpte oss att fixa resekort så att vi under 7 dagar skulle kunna röra oss obegränsat inom ett vissta antal zoner (antar att det är ungeför som i Stockholm, det här med zoner, men jag är ju inte så berest att jag har koll på såna grejer) i Londons tunnelbana. Och inte blev det speciellt dyrt heller, typ cirkus 400:- svenska för detta lilla plastkort och på tre dagar så hade vi bnog redan åkt för 3 gånger det beloppet.
En grej som stod ut väldigt i mina ögon var hjälpen vi fick. Sån service är man ju inte bortskämd med. Vi stod och velade vid en biljettautomat och tunelbanemannen dök upp som gubben i lådan och frågade om vi behövde hjälp. I don't know, men det känns inte som att det är något som hade hänt i Sverige.

Så med det lilla plastkortet i högsta högg så begav vi oss ner i underjorden för att finna en lämplig linje till vårat boende.
Vi lyckades ta oss av på rätt ställe och med kartan i högsta hugg så började vi orientera oss mot vårt vandrarhem (hotell i all ära, meningen är ju inte att man ska spendera hela semestern på rummet iallafall) och incheckningen gick lysande. Vi blev inkvarterade i ett litet rum med våningssäng och eget badrum (något annat än eget badrum hade fan varit otänkbart!) och det var iallafall rent och ljust och trevligt, om än ganska litet (men som sagt, hur mycket tid spenderar man på rummet?). Det kunde ju med facit i handen varit mycket, mycket värre. Ganska nära tunnelbanan låg det också och gott om små servicebutiker fanns det precis utanför dörren. Perfa liksom!
Så väskorna dumpades på rummet och vi begav oss ut för att undersöka storstadsdjungeln!

Första stoppet var London Dungeon, en riktig turistfälla. Ett mysig skräckkabinett och som besökare blir man guidad igenom Londons, till viss del, mörka och blodiga historia. För dom nyfikna går det att läsa mer HÄR.
Jag gillade konceptet, men det var faktiskt lite för dyrt för att vara värt pengarna. En biljett gick på dryga 250:- och man lotsas runt i ca 90 minuter i mörkret. Fast jag gillar ju spökhuset på Liseberg som fan, så jag tycker nog att London Dungeon är värt ett besök.

London Dungeon ligger precis bredvid Westminster Bridge, och på andra sidan Themsen ligger Big Ben, Houses of Parliament och Westminster Abbey.

Så vi vandrade upp på bron för att ta oss över till andra sidan och pricka av lite sevärdheter redan dag ett. Inget fel med att ligga före i schemat eller hur? (Schemat som vi hade blev inte alls som vi tänkt oss, vi hann med allt vi ville och lite till, men det blev lite ommöbleringar och en del dagar hann vi med mer än vi tänkt oss.)

Uppepå bron ramlade vi över en karl i kilt som glatt spelade trudelutter på sin säckpipa. För £1 så kunde man få posa med honom och ta en bild. Jag gick förbi och smygknäppte en bild utan att betala. Fy på mig! (Han såg ju måttlig road ut av att jag tog en bild utan att betala.)

Precis bredvid London Dungeon ligger London Eye, ett jättelikt pariserhjul och ytterligare en turistmagnet. Det var så sjukt mycket folk i kö till den så vi liksom övergav tanken på att ta oss upp för lite fotografering, men förhoppningsvis får jag se London igen i framtiden och då ska jag banne mig stå en heldag i kö om så krävs. För övrigt måste jag säga att London är en ganska vacker stad, många vackra gamla byggnader (och en och annan ful också).

Big Ben - en väldigt karaktäristisk Londonvy.

Evelina råkade fastna på bild ihop med Richard I (även känd som Richard the Lionheart, kung av England mellan 1189 och 1199) som sitter till häst och som står utanför parlamentsbyggnaden (som är eeeenoooorm).

Westminster Abbey - här ligger det en jäkla massa kungligheter och andra intressanta människor begravna och en jäkla massa högfärdiga människor har vigts och krönts och haft sig i denna vackra byggnad (som är skitgammal, typ i mitten på 1000-talet började dom sätta ihop stenar till detta spektakel).

Clark Kent hade inte haft några som helst besvär med att överleva i London, såna här röda telefonlådor finns det gott om överallt. En del av dom fungerar till och med!

Jahapp, det var det. Nu ska jag börja knåpa ihop del två och då ska vi på zoo!

(Och jo, detta är ett sånt däringa tidsinställt inlägg, jag har liksom andra saker för mig kl 15:00 på en vanlig onsdag! Jag är till exempel på mitt ångestframkallande jobb och har dryga 30 minuters arbetstid kvar för dagen.)