Det finns dom som har det värre

Hade på känn redan igår att det var något skit på g och visst, som amen i kyrkan så vaknade jag imorse, helt under isen. Jag är vanligtvis morgontrött, men det är inte likt mig att inte fixa att ta mig ur sängen alls. Jag känner inte riktigt igen mig själv längre. Är konstant trött, men sover dåligt.Har ungefär jämt och hela tiden huvudvärk och kort stubin. Har noll ork till att få saker gjorda och känner mig vimsig och slarvig mest hela tiden.

Allra helst vill jag bara säga upp mig från livet, ta en lång paus och gräva ner mig någonstans där verkligheten inte kommer åt mig.

Jag har 11 veckor kvar på min utbildning, men jag känner bara för att ge upp och hoppa av och dra täcket över huvudet. Men det skulle vara så himla ovärt det och jag vet att i slutändan skulle jag ångra mig som fan.

Jag har för mycket skit på mina axlar just nu, istället för att hoppat på en utbildning så borde jag ha sjukskrivit mig från jobbet och bara vilat hjärna och kropp ett tag, SEN kunde jag ha utbildat mig.
Men nu har jag kommit så långt att de sista veckorna får gå på rent jävlar anamma, vad som händer sen återstår att se. Jag vill inte tillbaka till mitt jobb, det är inte roligt att bli pressad till sitt yttersta och ändå få skit för att det inte är tillräckligt. Med lite tur så kanske jag kan lyckas få jobb på ett bageri/konditori, men just nu spökar självförtroendet - jag tycker inte jag är speciellt bra på det jag gör. Tycker själv att jag ligger bland de lägsta i klassen och att jag inte levererar.

Inget blir ju bättre av att det inte är "socialt acceptabelt" att må dåligt. Man ska vara lycklig och tacksam för det man har och gärna le en massa. Och så måste man vara duktig på något.
Det är kört på alla punkter med andra ord.
Tröttsamt att vara människa.