Ett enda långt mörker

Med den rubriken så tror ni säkert att detta kommer bli ytterligare ett i raden av deprimerade gnällinlägg, men se där tror ni fel!

Det är nämligen så att jag tvingade mig själv att motionera Linus i totalt nattsvart mörker idag.
Jag kan lätt erkänna att jag har lite fobi för att rida i mörker. Det är läskigt som fanken, man ser inte om det dyker upp vilda djur eller andra ekipage förrän helvetet bryter löst och hästen blir skiträdd och får spader och springer för glatta livet.

Men ibland så måste man ju ut och röra på hästen fastän det är mörkt. Som en extra bonus så tror jag inte Linus är speciellt van och härdad med mörker, han bor visserligen utomhus dygnet runt, men i en hage som han känner och det brukar inte ske några stora förändringar i hagen som kan spöka till det för hästarna.

Så lersanera (ler-sanera, sanera från lera) pälsmammut och på med 10 kg extra vikt i form av reflexer. Man kan absolut inte och aldrig ha för många reflexer och ju fler desto roligare som det heter.
Uppstigning i sadeln med två glada får som publik (ja jag vet inte, dom kom farandes ur mörkret när jag släpade ut hästkraken och parkerade honom vid pallen och stirrade glatt på oss, men försvann lika fort när hästen började röra sig framåt) och ut i det okända.

Det kändes skitskumt till att börja med och Linus slingrade sig fram över vägen som en daggmask i en dunk med mäsk, men sen försökte jag slappna av och känna hur och var jag satt och vad mina ben och armar sysslade med. Jag blir så totalt handikappade när jag inte får använda ögonen i ridningen - jätteskumt jag vet, men min balans blir helt knasig om jag inte kan se. Det ger sig efter en stund dock och vi kunde variera mellan skritt och trav under hela turen. Jag koncentrerade mig på att hålla mig kvar och försöka bromsa tempot i traven.
Någon, jag säger inte vem, tyckte att det var en braaaaa idé att försöka öka travtempot när piloten ändå inte kunde se något och plötsligt insåg jag att vi började närma oss montétempo och det känns ärligt talat fullkomligt olämpligt i becksvarta natten!
Så koncentration på att kniiiipa med alla muskler från midjan och ner för en stadig sits och sedan försöka dämpa hastigheten på havremopeden.

Vi överlevde och kom tillbaka nöjda och glada. Mest nöjd och glad var nog jag faktiskt. Ni vet den där känslan man har när man åkt en skitläskig karusell och får komma ner på fast mark igen och i levande skick - DEN känslan hade jag. Linus frustade en sisådär 800 gånger under hela rundan så han var nog ganska nöjd han med. På torsdag ska vi upprepa bravaden hade jag tänkt om inget oväntat händer tills dess.

Nu är det sängen som gäller, jag är så sjukt trött efter att ha sovit dåligt natten som var. Mer choklad imorgon dårå, och med lite tur finns det semlor kvar också.