Det känns i hjärtat

Efter en lång dag på praktiken (en negativ aspekt inom bagaryrket är att man jobbar tills det är klart och ibland kan det innebära lite övertid) så drog jag med mig Evelina till Hööks för att köpa skor till Linus.

Jag skulle ha ridit igår, men leran i hagen har sugit bort båda Linus framskor (jag har på känn att leran hade hjälp av hästen själv dock) så det blev inget med det. Lite får jag skylla mig själv, jag råkade uppge fel storlek på skor till hovslagaren och dom visade sig vara ett nummer för stora, men hovis hade ingen mindre storlek med sig så det fick bli för stora dojjor. Tyvärr innebär det att jag får slå tappskor för glatta livet, men nåt straff ska jag väl ha för alla elakheter jag någonsin hittat på.

Linus plockar av sig skorna och jag slår dit dom igen. Och så där håller vi på. Jobbigt! Men nu har jag köpt två olika storlekar och så får vi se vilka som passar bäst helt enkelt. Som grädde på moset så blir jag tvungen att rikta skorna så de passar perfekt, och jag avskyr att rikta skor. Kan bero på att jag är så jäkla dålig på det, men nu har jag inget val. Livet är hårt sa stenen.

När vi ändå är inne på det här med tappskor så fick jag ett rop på hjälp från stallgrannen Virre igår. En av hennes turbogulingar hade lyckats böja till sin ena framsko och det behövde fixas. Så efter trippen till Hööks så släpade jag med mig stackars Evelina till Virres stall. Hög tid att halvblodsmänniskan får lukta på luddiga, gula, små fjordingar!
Skon var redan bortplockad så det var bara att räta ut den och slå dit den igen. Som vanligt blev det en trevlig pratstund med Virre också. :)

När det var gjort så for vi vidare för att packa ihop Dessis saker eftersom hon flyttar imorgon. Det har inte känts konstigt förrän nu. Det blev så påtagligt idag när försäkringsbolaget ringde för att bekräfta att försäkringen ska flyttas över till nya ägaren.
Just nu känns det väldigt vemodigt och tråkigt, men hon kommer få det toppenbra. Vi har haft mycket roligt ihop och jag ångrar inte en sekund att jag tog hem henne när jag fick erbjudandet! Världens roligaste ponny! En riktig liten pärla.
Blev lite ledsen i hjärtat förut, grejerna som ska följa med henne var packade och klara och plötsligt kom hon klivandes själv i mörkret. Hon hade lämnat flocken någonstans ute i hagen, antagligen långt borta vid maten, och vandrat upp själv till oss människor som rev runt i stallet. Man ska ju inte förmänskliga djuren, men jag fick nästan känslan av att hon kom upp för att säga hej då. Och sen när jag tänkte på det när jag kom hem så började jag böla som en liten unge, haha.

Jag kommer sakna henne som fan, men nu kommer hon få all uppmärksamhet i världen och vara ensam-häst (alltså hon kommer ha hästkompisar, men vara enda hästen i familjen och därmed inte behöva dela uppmärksamhet med andra) och hon kommer bli aktiverad! Just den biten är väldigt viktig för mig, det finns alldeles för många ponnys som bara går i en hage med endast en uppgift i livet - att fungera som sällskap till ägarens stora häst. Bara för att dom är små betyder inte det att dom inte vill jobba. Dessi tycker om att jobba, hon vill göra roliga saker och då tycker jag att det är mitt ansvar att se till att hon får jobba med både knopp och kropp. Det hade varit otänkbart för mig att sälja henne till ett hem som enbart sällskapshäst. Hon är värd bättre än så.

Nu är det dags att nanna kudden, imorgon blir en lång dag. När ponnyn är installerad i sitt nya hem så hoppas jag att jag har tid nog för Linus fötter/skor så att jag ev kan rida på söndag (och alla andra dagar som lusten faller på) och senare på kvällen blir det middag och bio med Hasan och mamsen.