Dom sköter sig dom små liven

Jag är så jäkla kass på att blogga alltså! Själva inläggen är väl hyfsade, men dom kommer ju alldeles för sällan och det är illa när jag till och med tycker det själv. Att blogga är nästan som lite terapi. Fast ibland känns det lite surt, det finns saker jag skulle vilja få ventilera, men som jag inte tar upp alls, av hänsyn för övriga inblandade. (Ja för ibland får man ju spader på folk och skulle vilja spy ur sig ett ton galla på bloggen, men det vore rent olämpligt och skulle antagligen leda till att samtliga vänner, bekanta och familj startade en massiv insamling för att permanent kunna skicka mig till en öde ö långt bort, haha.)

Nåväl, som vanligt är den stora boven i dramat TID. Eller snarare bristen på denna. Jag känner stress över att inte ha fått ihop alla London-inlägg än, och inte heller idag blir det något inlägg om det. MÅSTE fixa det någon dag... när jag har tid...

Anyways.... Polly har så smått fått börja känna på konceptet att vara ridhäst. Evelina fick i uppdrag häromdagen att kravla sig upp och ta ett par varv, utan mig som släpankare i andra änden på en lång lina, i hemmapaddocken. Polly tyckte som vanligt att detta inte var något att hetsa upp sig över och gjorde det hon gör bäst när man sätter lite press på henne - slog på bromsen och vägrade gå. Hon är något speciell den där hästen, när normala hästar får bryt och far runt och studsar som rabiessmittade ekorrar så stannar helt enkelt Polly och vägrar rära sig. Munnen blir som ett streck på henne och öronen hänger som på en åsna. Hon kör även den här grejen när man leder henne i grimma och grimskaft och helt utan provokation. Plötsligt tar det bara stopp och man kan slita och dra och svära och skrika bäst man vill. Mount Polly rör sig icke. Det tog lång tid innan jag kom på knepet att stanna upp, gå tillbaka till henne, klappa henne snällt i ansiktet och säga att hon är vacker eller nåt lika fjäskigt och sen smacka lite försiktigt. Hon har en viss stolthet och en image att upprätthålla, men med denna behandling så brukar hästberget åter börja röra sig framåt. Som människa ska man veta sin plats.
Men jo, Polly och piloten tog sig runt paddocken i säkert 10-15 minuter utan större missöden (mer än att hästen envisades med att stanna VARJE gång hon ombads öka steglängden lite - kommer liksom INTE på fråga att gå fortare, man har väl för farao lite värdighet att tänka på) och start, stop och styrning satt klockrent. Återstår att se när nästa ridtur blir, vi har iallafall planerat för en kort tur ute, med Linus som draghjälp så kanske jätteåsnan kan tänka sig att ta en trav.

Snodde bilden från Evelinas blogg, höhö. Tycker hon ser liten ut på denna stora tjocka bruna häst.

Linus sköter sig som alltid. Hans nya passion i livet är att äta. Det blir nog lätt så när man plötsligt fick en hel rundbal med hö(silage) i hagen att mumsa på. Om man inte är rädd för att hästen ska lägga på sig lite så är detta nog den mest ultimata lösningen som finns. Man slipper fodra 585763987 ggr per dag och hästens mage mår enbart bra av att hela tiden tillföras grovfoder (hö). Det är ju det dom är gjorda för liksom. Att äta. Hela tiden och överallt. Och jag kanske är en elak jäkel, men folk som använder sig av "min häst blir tjock om den har fri tillgång" borde motionera hästen mer. Mer hagtid och mer motion! Ut och jogga hästkraken ordentligt! Jäkla pjåsk.

Linus är en riktigt schysst typ (förutom härom veckan när han på riktigt försökte äta upp en bekant till mig, det var ju mindre kul faktiskt och hon förtjänade det verkligen inte) som ställer upp på alla tokerier som han utsätts för. Idag tog jag en kort utetur innan jobbet och i regn och allt (jag har blivit en jäkla hurtbulle, för egentligen hatar jag regn) och vi jobbade på att trava så långsamt som det bara gick. Jag fick knipa duktigt med arsle och mage för att han inte skulle kliva iväg på sitt vanliga bekymmerslösa vis, men när jag kammade till mig så travade han i slow motion och blev nästan hängande i luften i varje steg. Och sen fick jag mjölksyra och då skubbade han iväg... Det var en ny upplevelse. Jag har inte riktigt fattat förut hur jag ska få honom att hålla slowmo-trav, det har funkat att ta ner honom i tempo, men han har inte riktigt orkat hålla det långsamma tempot i mer än ett par steg och det är väl inte så konstigt, med en hängig och flängig pilot på ryggen som fladdrat runt och inte haft koll på vare sig det ena eller det andra. Men nu vet jag att det hänger en jävla massa på mig, jag måste knipa med muskler jag inte visste jag hade för att hjälpa honom och jag var säkert blålila i ansiktet och såg väl svimfärdig ut på köpet. Men det tar sig!

En annan ny grej han har börjat med är att ta i. När jag precis hämtat hem honom var han så less på allt att det knappt gick att trava. Och fick man väl upp honom i trav så släpade han benen efter sig och brydde sig inte ett skit om att kompisen försvann eller sprang fortare. Hästar är ju flockdjur och vill ju väldigt ogärna bli lämnade själva, men det bekom honom inte för fem öre att alla andra i vårat ridsällskap försvann. Det gick inte att "busrida" och låta hästarna sparra varandra och leka av sig.

Nu för tiden skulle han hellre dö än låta någon springa om honom. Han blir galet sur om ridsällskapet håller ett högre tempo eller ligger sida vid sida med oss. Linus vill vara först. Han vill springa fortast. Men han är aldrig omöjlig att få stopp på (jag har ju till och med provat att släppa ut honom på lång tygel, räta på mig och prrrooooa lite försiktigt - med nedsaktning som resultat) och vi blårider ju inte i idiotfarter, men det är väldigt kul att han vaknat till liv lite och jag tar det som ett tecken på att han laddat batterierna och trivs med livet.

 Räserhamster med vind i håret.

Nu jäklar är det dags för sängen, imorgon är en ny dag på mitt fantastiska jobb (sagt med viss ironi, haha) och sedan ska hästar och hund pussas och kramas på.