Nu får vi korka upp champagnen igen

I fredags firade jag och Linus ettårsjubileum! Herregud vad tiden går fort! Jag tyckte ju liksom att det inte var så länge sedan han blev min (eller snarare - jag blev hans personliga passupp och alltiallo). Och den spontana tanken som slog mig var "...och hur långt har vi kommit?", haha! Jag tycker helt ärligt att vi inte har kommit så långt, men så insåg jag att det har vi visst gjort. Vi började ju inte skärpa till oss med ordentlig ridning förräns i juli i år och innan dess såsade vi mest planlöst omkring och väntade på bättre tider.

Vi har gått framåt med stormsteg tillsammans på bara dryga tre månader. Tänk vilken skillnad en riktigt bra instruktör gör!

När jag träffade Linus för första gången i maj förra året så var det verkligen inte detta scenario jag hade tänkt mig, men nu står vi här. Två glada amatörer som har oerhört roligt ihop och jag gillar den lilla stolliga hästen som fanken. Under den hårda ytan döljer sig en riktig charmör och gosegris. Han gör fula miner åt folk och fä, han styr och ställer som han vill i hagen, han får konstig separationsångest utan Polly, men när hon är i hagen så bossar han runt henne och tycker att det är lite under hans värdighet att umgås med henne (men ibland får hon äta i samma mathög, och just nu får hon äta ur samma rundbal utan att han säger något). Man ska ju inte förmänskliga hästarna, men jag undrar ibland om det inte är som så att han hänger med Polly för att hon hör ihop med mig och han liksom fick henne på köpet när han fick mig som sin människa.

Häromdagen satt Evelina i sadeln och jäklar i min låda om han inte taggade till när hästsällskapet sträckte ut och bjöd på lite fart. Linus sprang som ett skållat troll och tänkte inte för allt smör i Småland låta sällskapet få övertaget. För ett år sedan fick jag honom knappt inte ens att trava under sadel.

Det är en kul kille den där lilla brungråa råttan och snart har det väl gått ett år till. Undrar vad vi gör då och hur långt vi har kommit?