Evelina har, förutom Linus, en annan medryttarhäst. Egentligen är den hästen hennes egentliga medryttarhäst, Linus har liksom bara halkat in på ett bananskal. Den egentliga medryttarhästen är ett stort grått vidunder med en hel massa personlighet och egenheter. Hästens ägare och den snälla Evelina konspirerade emot mig och bestämde att livrädda jag skulle ta en tur i paddocken på denna turbomammut och självklart tyckte jag att det var en alldeles strålande idé. Hur tänkte jag där? Jag till och med utlovade en galopp. HUR tänkte jag DÄR?!
Det går ju bra att vara kaxig när man står på marken och i en helt annan ände av staden, men jag kunde ju inte gärna banga ur i sista sekunden fastän jag blev helt kissnödig bara av att se kusen. Men okej, det var lite hoppning på schemat (och både ryttare och hästar var sjukt duktiga!) och jag skulle få äran att inte bara rida fram hästen, utan att rida den till paddocken! Jag kände bara att "herregudherregudherregud, han kommer skena till skogs med mig", vilket han så klart inte gjorde, men det kunde ju ha hänt!
Så i sällskap med en annan fin kuse och dennes rara medryttare så höll jag i mig för kung och fosterland och tog mig till paddocken utan att ramla av och utan att skena till skogs.
Nu har jag ridit Linus kontinuerligt i typ ett halvår, men jag är fortfarande rädd. Alltså, på Linus så kan jag bemästra rädslan och till och med ta strid om han beter sig som en psykotisk kamel (vilket faktiskt händer ibland, men inte så ofta), men jag är rädd som fan när jag kommer upp i sadeln på en annan häst, även om det kanske inte alltid syns Men jag överlevde ju det med. Trots att vi såg två bindgalna älgar på ett gärde som inte verkade ha något bättre för sig än att springa runt planlöst och stirra ondskefullt på allt som rörde sig. Hästen iaktog dom med artigt intresse och jag höll i mig.
(Och i sann blogganda så måste jag väl visa bilder på detta spektakel också...)
Livrädd ryttare och hästen tycker säkert han är skittjusig när han kröker på nacken och krullar ihop sig som ett garnnystan.
Väl instängde i paddocken så vågade jag faktiskt trava lite, och jag måste säga att det var oerhört nyttigt att få sitta på en annan häst än min egen. Knapparna för att ridningen ska fungera sitter på ungefär samma ställe på alla hästar, MEN dom ser inte alltid likadana ut och det var mer uppenbart än någonsin att jag behöver jobba på min kroppskontroll. Men hästen var iallafall schysst nog att dra runt på mig en 10 minuter eller så i paddocken, medans jag levde rövare i sadeln och försökte hitta mina borttappade kroppsdelar och koordination. Väldigt snäll kuse, men inte helt lättriden. Med Linus är det lite så att när jag hittar på något märkligt med min kropp så försöker han tyda det så gott han kan och det blir inte alltid som vi har tänkt oss, men vi är glada ändå typ. Med denna grå koloss (som förresten heter Cariño) var det betydligt svårare. När jag gjorde rätt så gjorde han rätt, när jag gjorde något helt annat så totalt struntade han i mig och det var en bra erfarenhet för ett sånt blåbär som mig. Väldigt väldigt spännande att rida en helt annan typ av häst, och till på köpet en häst som är mycket mer utbildad än Linus.
Inte lätt att vara en långbening. Fick höja och sänka stigläder i omgångar tills jag bara gav upp och struntade i skiten och red ändå.
Någon utlovad galopp blev det inte, för när jag väl satt på plats och travade runt så insåg jag att jag faktiskt inte hade en aning om vad jag pysslade med och då kändes en galopp väldigt avlägsen. Finns ingen anledning att dra upp farten när man inte ens har koll på sig själv, jag bara vägrar ramla av för att jag är en idiot som tar mig vatten över huvudet. Kontroll (på mina armar och ben) före fart typ. Men jag blev erbjuden att återkomma och prova fler gånger och kanske att vi kan slå till på en liten galopp någon gång i framtiden. Jag är full av avund inför dom wundermenschen som häver sig upp på en vilt främmande häst och rider i alla gångarter utan att känna rädsla eller annat onödigt. (Eller snarare "vad är det för fel på dom jävlarna?").
Kolla, jag tar mig framåt! Utan att ramla av! Men jag kanske måste göra något åt mina händer och armar som inte alls ska vara där dom är på bilden. Ack och ve.
Allt som allt så var det faktiskt ganska skojigt att få prova på nåt nytt måste jag säga. Min ridning är ju ganska så dålig, men det kan ju bara bli bättre liksom, och för att inte låta helt negativ så kan jag bjuda på två okej bilder också, där jag har skärpt till mig i ett par sekunder och som belöning går kusen som en klocka (men efter 3 steg så tappade jag alla koncept igen).
Så var det med det. Jag kände mig mest vilse i pannkakan, men det ordnar nog upp sig med tiden får vi hoppas. Annars borde jag kanske byta hobby. Någon gång ska jag bli en seriös ryttare också och börja rida för tränare, men det skjuter vi på framtiden. Jag blir så kluven och vet inte riktigt vad jag vill ha ut av min ridning just nu. Jag är för dagen ganska nöjd med att glida runt i skogen och ta något halvseriöst pass på bana emellanåt.
Ryttaren anser sig ha svettats färdigt och vill kliva av, hästen samtycker och that's it.
Ja det gick ju bra det där, du kan om du bara vill..
SvaraRadera