Ponnyridning med Räserhamstern

I förrgår (torsdags) runt lunch så hade jag bokat in en hästdejt med min kusin Louise och en kompis till henne för lite ridning på Linus. Helt galet. Varför då undrar ni? Jo för att jag lånar inte gärna ut mina hästar till kreti och pleti. Det kan ju tyckas själviskt och konstigt, men jag tycker att om man vill rida så får man börja på ridskola eller köpa en egen häst. Jag har häst för att det roar mig, inte för att roa andra. Det är på nåder jag släpper upp folk i sadeln på mina kusar. Vissa undantag finns (typ syster Emma och medryttar-Evelina), men jag vill veta vad det är för människa som rider mina hästar. Inte för att jag är någon skitduktig proffsryttare själv, men jag kan ju iallafall bespara hästarna från fler blåbär som dunsar runt med noll balans och fladdriga ben som pekar rakt ut (typ som jag, haha).

Men nu så har alltså det omöjliga hänt! Och hästen överlevde. Och JAG överlevde! Och vad konstigare är att det var på mitt initiativ. Jag har så dåligt med hästfolk i min släkt, så när man väl får fatt i en av dom som är intresserade så blir krakarna hjärntvättade med mitt ständiga och eviga hästprat. Jag är jäkligt insöad på min hobby. Hobby och hobby förresten - det är en livsstil. Ibland tänker jag att det vore himla skönt att inte ha någon häst. Slippa engagera sig och undra om de lever 24/7. Spara lite pengar och göra något roligare. Men så slår det mig att jag inte vet något roligare! Jag tycker det är kul att åka bergodalbana i nöjesparkerna, men det är inget jag skulle lägga tid och energi på varje dag, resten av mitt liv. Men hästarna kan jag inte leva utan. Jag har provat i omgångar att vara hästlös. Det är skönt ett tag och sen är det bara total misär och ett enda stort tomt hål.

Jag gillar mina hästar, även om dom inte alltid gillar mig.

Men båda ryttarna skötte sig. Louise har suttit till häst förut och hade en väldigt trevlig sits och mjuka händer. Linus tog tillfället i akt att såsa runt när inget speciellt krävdes av honom. Dom fick trava lite backe i skogen ett par gånger innan vi bytte ryttare och slängde upp Benjamin. Jag var oerhört imponerad av killen, han hade bara ridit tre gånger i sitt liv, men han var helt orädd och hängde med bra. Jag upplever att många människor som inte är hästvana är lite rädda för kusarna. Och är man bara pyttevan så kan nog Linus upplevas som en minidrake när man träffar honom på marken första gången. Den lilla charmknutten vet hur man kopplar på skrämmarminen och försöker bluffskrämmas. Men det bekom inte Benjamin det minsta, som helt enkelt gjorde det enda rätta och ignorerade kreaturets tappra försök till att se faaaaarlig ut. (I Linus fall så funkar det bra att ignorera honom när han ser ut som syrad ättika, att bli arg och härja gör bara saken sämre.)

Jäkligt glad ryttare! Rak i ryggen, hälarna ned och min själ om inte fötterna pekade framåt på grabbhalvan också (istället för utåt sidorna)! 

Tyvärr glömde jag fota kusin vitamin, men jag får ta igen det till nästa gång. Jag är överlag ganska dålig på att fota saker. Men å andra sidan skulle det väl kanske vara tjatigt om jag slängde upp bild på Linus (eller Polly för den delen) VARJE jäkla gång jag ridit. Jag skulle tycka det var ganska tråkigt iallafall, mina inlägg skulle bli rena sönmpillren. Jag gör inte så mycket spännande med hästarna. Linus är under utbildning (as am I) och det är ju inte direkt sjumilakliv i utbildningen från ett ridpass till ett annat. Det skulle nog bli ganska långdraget om jag postade ungefär samma inlägg, med olika bilder, 4-5 gånger i veckan, haha.

Jag hade iallafall ett väldigt trevligt ridpass igår i paddocken med Luslund. Efter att ha suttit på Cariño i förrgår och känt mig som en okunnig ridskoleunge (inget ont om dom som går på ridskola!!!) och försökt hitta någon form av flow och känsla, så kändes det som att komma hem när jag igår tragglade runt Linus i ett seriöst pass. Jag har inte insett innan hur SLARVIG jag är i min ridning och igår fick jag känna det på en helt annan nivå med Linus. Det var en ganska mäktig känsla när jag analyserade passet och min ridning efteråt och jag kom fram till att hästen gör så gott han kan, MEN att jag är fruktansvärt slarvig och okonsekvent (heter det så?) i mina hjälper. Very good - jag kan ju liksom bara bli bättre och mer noggrann. Och ju bättre jag blir, desto mer hjälper jag ju min häst att göra rätt. 

Egentligen är vi inte helt rätt för varandra, vi är ju lika outbildade båda två, men jag känner att så länge man är medveten om att man är skitkass och jobbar på det så är det inget problem. Ungefär som när jag skaffade hund, haha. Första egna hunden och jag väljer en "svår" ras med mycket motor och egen vilja. Det blev ju bra det med i slutändan, och är man bara väldigt intresserad och vill lära sig mer så är det väl bara att köra på. Det är värre när man tror att man är någon jävla elitmänniska som kan allt och vet bäst... Hur som, nu ska jag inte spåra ur (oh too late för det liksom!), utan lägga ner och hitta på ett klockslag för detta inlägg (för jojomen, detta är skrivet i förväg och klockat och jag kollade faktiskt bara ett avsnitt av GoT innan jag skrev detta!).