Det var det!

Så var midsommar över för denna gång och om jag inte minns fel så var jag ensam på farmen förra året. Grillade med Terese, drack bål och spillde på duken. Det var roligt. I år upprepades inte dom galenskaperna utan istället var vi (jag och Terese) inbjudna på grillfest hos Virre och Jocke. Virres pappa och två galet roliga grannar var där också. Virre hade lagat jättemycket, otroligt smaskig mat och vi åt för glatta livet. Tack snälla Virre och Jocke för en jättetrevlig kväll!! Jag hade aldrig hört talas om hängd yoghurt förut, men jädrar vad gott det var! Jag får faktiskt lust att experimentera lite i köket. Det stör mig att jag inte har ett ordentligt kök faktiskt. Jag har en liten bänkspis plus kyl och frys. Men jag vill ha en RIKTIG spis med lite fart i, och jag vill ha vatten! Faktum är att det börjar störa mig till den milda grad att jag börjat snegla på andra möjligheter. Håller ett öga på Blocket ifall det skulle dyka upp ett hyresledigt hus på landet som inte kostar multum i hyra. Har med Tereses hjälp lagt ut lite krokar också. Virre tipsade om ett kommunägt hus i hennes trakter som stod tomt och vi var där och smög lite och glodde i fönstrena. Det satt t o m en lapp på dörren med info och nummer till ansvariga på kommunen. Funderar på om jag skulle vara modig och ringa på måndag och kolla läget. Fråga kan man ju alltid göra. Det verkade finnas både vatten och avlopp, däremot inga vitvaror, men vad kostar det att köpa begagnad spis/kyl/frys/tvättmaskin på Blocket? Kan faktiskt var värt det. Jovisst jag kan köpa en beg spis och ha här i huset också, men alltså... Jag har ingen plats för det. Då får man riva ut vedspisen och det vore synd. Så nä.. Hyra hus någon annanstans kanske. Ja så om någon vet ett hyresledigt gulligt hus på landet så hojta. Jag är inte helt ohändig och kan absolut måla och fixa om det behövs. Och det jag inte kan lär jag mig på vägen.
En annan sak som stör mig med att bo här är att det är för nära päronen. Det börjar tära på mig. Varje gång jag tar en redig sovmorgon så får jag Onda Ögat när jag visar mig utomhus. Det har sina fördelar och nackdelar att hyra hus av sina föräldrar, speciellt när man då bor så pass nära dom som jag gör. Jag får faktiskt dåligt samvete om jag inte hjälper till ute, trots att det inte är jag som äger gården. På sätt och vis känns det som att jag skulle svika dom om jag flyttade, men samtidigt så har jag ju faktiskt ett eget liv. Fast jag får ångest av att tänka på att packa kartonger, bära möbler och flyttstäda! Lite input och stöd på detta vore inte fel.


Jag sov kvar hos Terese från fredag till lördag för vi skulle ändå upp och agera moraliskt stöd åt Marie dagen efter. Tyra höll låda och skällde på katterna hela natten. När hon inte skällde så vandrade hon fram och tillbaka eller gnällylade. Jag måste skaffa en katt i terapisyfte tror jag. Någon som har en stor elak slagskämpe som vill flytta hem till mig och knasapan? Enda kravet är att den är rumsren och iallafall lite tam. Den bör vara snäll mot andra katter och det är lämpligt om den inte är rädd för knäppa, skälliga hundar. Bara att höra av er! Alternativt så får jag väl göra en stor donation till ett katthem i utbyte mot att Tyra får bo där en vecka.
Marie skulle ta tag i det hela och ta en ridtur på varmblodet som hon och hennes pappa ärvt av mig. Ida, som hästen heter, är inte riden på ett tag och Marie börjar bli sugen på att sätta igång henne igen. En utmärkt idé tycker jag, Ida tycker om att komma ut på tur och få jobba lite och hon är trevlig att rida (när hon inte agerar surkärring, vilket händer ibland). Sagt och gjort, Terese och jag infann oss i stallet och en väldigt nervös Marie sadlade en väldigt onervös häst. Maries puls låg nog på dryga 250 och hästens puls låg nog nästan på minus. Lite mindre puls och hon hade varit död. Hon struttade ur stallet på vanligt Ida-manér och stannade snällt vid pallen så Marie kunde sitta upp. Sen försökte hon gå tillbaka till hagen innan ryttaren hann med, men det projektet avstyrdes och hästen fick snällt finna sig i vandra iväg från stall, hage och mat. Upp till vinterhagen bar det och där piggnade hon till och längde på steget. Marie red ett par minuter och kände sig fram, hästen bar sig väldigt odramatiskt åt och båda två såg väldigt nöjda ut.
Jag tog lite bilder med Maries kamera och förhoppningsvis var dom inte jättedåliga och förhoppningsvis lägger hon upp dom i sin blogg inom kort. Jag länkar till den så kanske hon känner sig tvungen, hähä;
Maries blogg


Efter det äventyret bar det av mot nästan. Det var dags för min hästsittning. Jag var något oroad och lite nervös under tiden som Garre gjordes iordning. Terese longerade honom ett tag så han fick springa av sig lite energi och sedan var det dags. Vi hade lånat in Marie som medhjälpare, the more the merrier som dom säger. Det är bara bra att ha två medhjälpare istället för en. Terese höll i hästen och jag hängde lite på honom och drog i stiglädrena och hade mig. Märkligt nog reagerar han mer på att man lägger på sadeln än att man hänger på honom eller med flit petar honom i magen med fötterna. Efter att han samlat mod en bra stund så var det så dags. Jag försökte backa ur en sisådär 100 ggr men mina elaka så kallade vänner pushade mig och till slut, med bankande hjärta så smög jag upp i sadeln och väntade på explosionen. Som aldrig kom, kan tilläggas. Marie prasslade lite i morotspåsen och hästen blev eld och lågor över möjligheten till godis. Det där med att ha ryttare på ryggen bekom honom inte det minsta. Sen började den långsamma vandringen ner på jorden igen. Den gången jag ramlade av så blev han rädd när jag av misstag fastnade med min fot på hans rumpa. Inte just momentet av fot-på-rumpa utan när jag var tvungen att skjuta ifrån med foten och på så sätt trycka honom på rumpan för att få lite fart att få över benet. DÅ reagerade han. Och jag for av.
Men gårdagen var lika odramatisk som en beige slips. Marie hjälpte mig att få benet över rumpan så att inte rodeobragden skulle upprepas och jag firade mig ner till fast mark igen. HALLELUJAH! Jag har aldrig varit så glad över att känna cement under dojjorna förut! Eftersom det gick så bra så provade vi en gång till. Jag trampade ner i stigbygeln och hängde mig över sadeln. Klappade den väldigt sovande hästen lite och smög över benet tills jag satt i sadeln. Lika sakta och försiktigt som första omgången. Jag tror det är lätt att man blir lite övermodig när det gått bra en gång och då har för bråttom gång två så lugnt och stillsamt är nog vägen man skall ta. Sadeln låg lite snett efter mitt stigbygeltramp, men jag vågade inte rätta till det, med risk för att hästen skulle kunna bli rädd, vi tar det nästa gång. Där satt jag snett och höll i mig och bad Terese ge Garre en morot. Hon böjde sig ner och prasslade i påsen varpå hästen vaknade till liv och la över all tyngd på den sidan som redan var nedtyngd. Det var bra nära att jag fortsatte ner i marken där, jävla tyngdlagar! Men hästen brydde sig inte och jag höll i mig för glatta livet och efter en stund smög jag ner igen. Jag var helt svettig och slut av all spänning, men GUD vad jag är STOLT över mig själv! :D Kanske är jag lite mindre rädd till nästa gång när jag nu sett att han inte blir lika panikslagen som när jag ramlade av. Allt jobb vi har lagt ner på honom (en stor eloge till Terese och hästägarna H&J!!) har verkligen gett resultat och jag är jättestolt över hela gänget! Rock on!

Efter den bravaden så åkte vi och hämtade lite grejer till Tereses blivande foderhäst som flyttar in imorgon. Vi rensade rätt friskt i hennes samling och jag fick med mig en hel påse saker hem som jag ska sälja på Tradera. Roligt! :D

Nu ska jag nog äta lite godis och spela lite meningslösa spel tills det är dags att sova.

Ja förlåt så mycket...

Jag är ingen vidare bloggerska, det går alldeles för länge mellan mina inlägg. Det är det där med tid, men egentligen är det väl inte svårare än att man tar sig tid helt enkelt. Fast oftast så hittar jag på andra saker att göra istället och skjuter upp bloggandet ytterligare en dag. Knäppt egentligen, det här är ju min terapi. Och gratis är det också! Om man nu inte räknar kostnaden för internet.
Jag förstår mig inte på dom som bloggar varje dag, flera gånger om dagen. Dom skriver fyra rader om vad de gjort och så är det bra med det. Jag KAN inte göra så! Varje gång jag börjar skriva så måste jag få skriva klart och det tar i genomsnitt ungefär en timme för mig att skriva ett inlägg av den enkla anledningen att när jag väl har börjat så måste jag få fortsätta tills jag känner att jag är klar. Och då blir det allt som oftast en hel novell. Undrar hur många läsare som gett upp pga av mina inlägg är för långa? Stackars er! Läsa är bland det bästa som finns! Oavsett om det är en bok, en tidning eller en blogg. I love to read!

Så vad händer och sker i mitt liv? Ja nu kan jag berätta om mitt nuvarande hästliv. När Majsan Luddöra åkte till Gotland så var tanken att jag skulle vara kvar hos Virre och hjälpa henne att köra de resterande hästarna. Min egentliga hästinriktning är ju trav så mycket körning har det blivit genom åren. Nu blir det ju inte alltid som man tänkt sig, Terese tog med mig på besök i ett annat stall och där fastnade jag av någon anledning. Stallägarna är jättetrevliga och har två stora tinkerpojkar, en 7årig valack och en 3årig valack. De hade även en annan häst inhyrd, men den hästen flyttade förra veckan. Efter mitt och Tereses intåg så blev stämningen i stallet infekterad och jag har inte velat ta upp det här i bloggen, det spårar lätt ur till pajkastning och även nu är jag försiktig med vad jag skriver. Inte för att jag är konflikträdd, utan för att det känns jävligt onödigt så här i efterhand. Jag skulle kunna vara skittaskig och måla ut en syndabock, men vad spelar det för roll liksom? Jag tror att alla inblandade är mycket gladare nu. Iallafall, Terese och jag blev tillfrågade om vi ville hjälpa till med hästarna, i huvudsak 3åringen som skall både ridas och köras in och vi accepterade erbjudandet. En rolig utmaning helt enkelt, hästen är trevlig men har inte varit med om så myket i sitt liv och är rätt grön och orutinerad. Nu jämför jag med Virres fjordingar och de varmblod som jag själv haft hand om och det är milsvidd skillnad. Men det tar sig, han är samarbetsvillig och tycker det är roligt. Enda kruxet är att han är (var) väldigt bakskygg och rädd om rumpan, något som resulterade i en ofrivillig avsitting för min del för ett tag sedan, skrev om det i ett tidigare blogginlägg. Han är iallafall regelbundet arbetad och på lördag är det planerat för uppsittning #2. Förhoppningsvis sitter jag kvar denna gång, det finns egentligen ingen anledning till att jag inte borde sitta kvar. Han är inte lika rädd om rumpan nu och jag har hängt och klängt på honom en hel massa plus att stallägarna och Terese har haft massa terapiarbete med honom och hans rumpa. Han är haft både sele och sadel och det är inget som bekymmrar honom. Han tömkörd, löshoppad och har gått som handhäst på släp när vi kört den andra hästen. I början blev han skiträdd när man klev upp på en stol bredvid honom och blev högre än vad han är, och det är en STOR häst vi snackar om. Nu bryr han sig inte längre om det. Alltså, det här är mitt försvarstal för jag är rent ut sagt livrädd för vad som komma skall. Men kommer jag bara över den magiska gränsen så är det inga problem, det är i mitt huvud alla hinder sitter. Och denna gång är det bättre planerat än förra gången. Förra gången var det en spontangrej med en häst som inte jobbat av sig lite energi innan. Bara medhjälparna lyssnar på mig, jag vill gärna göra det hela på mitt sätt, och om bara Terese pushar mig lite lagom så jag inte fegar ur så kommer det gå galant. Nog om det.

Vi fortsätter till nästa hästprojekt. Jag fick ett sånt fruktansvärt bra förslag av stallägarna att jag nästan började grina. Dom, och ett gäng kompisar, är sugna på att skaffa en travhäst. Jag blev tillfrågad om jag kunde ta reda på vad det skulle kosta att ha den i träning hos en proffstränare och allt sånt. Jag svarade ärligt att det är dyrt. Inget ont om proffsen, dom ska väl kunna leva på det dom gör, men det känns så där roligt att betala 7-8000 i månaden på att ha häst i träning (hos Stig H kostar det mellan 11 000 och 14 000 i månaden, beroende på om hästkötaren har 6 eller 4 hästar att ta hand om!). Dom frågade försiktigt om man inte kunde ha hästen hemma på något vis och ändå få den tränad, jag svarade att man kan skaffa amatörtränarlicens och träna hästen själv och på den vägen är det. Så just nu lutar det åt att vi är drygt 10 pers som går ihop och köper en fin häst och jag plockar ut licens igen. ROLIGT är bara förnamnet! :D Jag har lagt ut krokar om att vi ska köpa häst på Kriterieauktionen i höst, vi får se om alla är med på det eller om de vill ha häst NU. Det vore verkligen skitroligt att få köpa en riktigt fin ettåring på auktionen och lattja med den från scratch. Det är mycket som ska klaffa på vägen dock, och vi får väl se. Det kanske inte blir av alls, men det vore verkligen toppen!

Vad mer... Jag har lovat att "sommarjobba" lite här hemma på farmen. Klippa gräs, måla, snickra etc mot betalning. Jag kör alltså två jobb, pengarna som rullar in på detta kommer att gå till min andel i hästen plus att jag nu jagar utrustning. Lika bra att vara förberedd så man inte står där sen och ska köpa grejer för 25 000 plus att man ska lägga 10 papp på andelen. Lättare att sprida ut det lite och skulle det inte bli av så kan jag alltid sälja om sakerna om jag nu inte får för mig att skaffa en helt egen pålle. Det återstår att se.

Mycket häst blev det i det här inlägget. Men nu är proppen ur så att säga, jag behöver inte hålla inne med orden för att stallsituationen ska bli värre (det kanske kommer en ordentlig förklaring på vad som hände någong gång, men inte just nu). Ska nog ta och rensa lite ogräs eller kanske städa nu.
Ta det lugnt därute och njut av solen medan ni kan!
Förresten är jag på G att boka utlandssemester 2 veckor i Oktober. Och nej det blir inte Turkiet, Grekland, Spanien eller Mallis... Resmålet blir Jordanien och nu stönar alla och undrar vad jag ska göra där? Alltså, eftersom ni antagligen inte vet ett skit om just Jordanien (vet ni ens vart det ligger?) så tycker jag ni googlar på det. Ju mer jag läser om landet desto mer fascinerad blir jag. Fifahn, jag ska ut och uppleva lite riktig kultur! Kunde jag överleva Italien där inte en käft talar engelska så ska jag nog överleva Jordanien. Jag tror t o m jag har större chans att överleva där, de flesta pratar faktiskt engleska, ungefär som här. Nu ska jag hålla truten och ge mig ut i solen. :)

Winds of change

Har börjat lite smått att ändra utséendet på bloggen. Ni får stå ut så länge!
Ska försöka få till färg och sånt på texten under dagen, men jag lovar inget. ;)
Dags för en promenad!
Tjipp!

Dags för förändring?

Jag ska förresten försöka ändra utséendet på min blogg någon dag. Den ser alldeles för julig ut, jag vill ha något mer somrigt.
Har lagt till ett bildspel ute till höger om någon inte märkt det. Lite klent med bilder bara, men det kommer fler. Har inte haft tid att riktigt gå igenom alla bilder jag har, det är ju ett par stycken...

Säng säng säng. Sova sova sova säng säng säng.

Åhh orka komma på en bra rubrik

Gud vad sånt här är jobbigt. Det är så länge sedan jag bloggade och under denna period har det väl hänt lite av varje som är värt att ta upp, men det är för mycket för att jag ska orka. Det är för mycket att komma ihåg. Jag borde verkligen blogga oftare, istället för att samla på mig ett helt berg av ämnen och händelser, för till sist blir det så himla mycket att jag inte orkar ta tag i det av den anledningen. Knäpp man är.

I helgen som var gick Elitloppet av stapeln, det är faktiskt årets händelse och varje år grämer man sig över att man inte är där. Jag fick nöja mig med att titta på det hela på tv. Det kunde vara värre antar jag - jag kunde ha glömt bort det och då är det nog bara pension och nackskott kvar att vänta. Årets vinnare, Iceland, var för min del rätt otippad. Jag visste att han var bra men inte SÅ bra. Eller var det tur? I Elitloppet är det väl sällan eller aldrig tur i och för sig. Har man en bra häst så har man. Jag hade hoppats på att den fenomenale jänkaren Lucky Jim och den oranga kusken Andy Miller skulle ge svennehästarna lite fajt, men han fick ett stenhårt lopp och räckte inte riktigt till, men såg fin ut. Kuskmiss a la det grövsta. Tråkigt, men så är det ibland. Har lite dålig koll, men jag hoppas vi får se honom i ett par lopp till innan han åker hem igen. Och jag hoppas då att oranga mannen har studerat lite svenska lopp så att han kan visa vilken fin häst han faktiskt har.

Tyra fick följa med på äventyr i söndags då Terese drog med mig på bruksridningsträning. Virre skulle dit med Tuva och glänsa runt. Bruks är böndernas motsvarighet till westernfolkets trail. Jag har saxat följande från internet; "Bruksridning går ut på att man ska få häst och ryttare samspelta och att lita på varandra i vårt och torrt. Man vill då visa att man har en lydig och en hanterbar häst i alla situationer."
Man ska tillsammans forcera en massa knäppa "hinder". Man ska t.ex. få hästen att knata över en bro, gå genom vatten, vända i ett litet trångt utrymme, backa i vinkel, etc etc. Låter inte så svårt va? Alla som hållt på med hästar vet hur jävla drygt det kan vara när åsnejäveln slår på en tvärnit inför en bro eller en vattenpöl. Men det verkar himla roligt iallafall. Jag hängde med och fotograferade lite (Virre, om du läser detta så ska du få massa bilder, ska bara komma till skott!) och Terese höll i sin egen hund och Tyra. Dom utgjorde ett rätt bra skrämselhinder då Tyra skällde på alla hästar som kom för nära och Zaxon skällde för att Tyra skällde. Haha... Men dom som höll i det hela sa att det bara var bra att kusarna fick vänja sig vid konstigheter. Jag tyckte mest det var... pinsamt. Tyra var iallafall död när vi kom hem och drog timmerstockar i soffan resten av kvällen. Nyttigt för henne. För övrigt fick hon bada igår, inte helt populärt.

Kom på för ett tag sedan att jag nog behövde en slit och släng kamera också. Jag har ju en fin Nikon D80, en digital systemkamera, men den är för fin för att man ska ta med den när man är ute och rider eller går med Tyra. Jag har verkligen inte råd att landa på den när jag ramlar av (just det, NÄR jag ramlar av, inte OM). Dessutom är den rätt tung och jag fick en go nackvärk när jag släpade runt på den en heldag i New York. Det gör jag inte om! Så iallafall så kändes det som en bra idé att införskaffa en vanlig liten smidig systemkamera som man kan ha med sig i fickan. sagt och gjort, nu har jag en fin liten Nikon Coolpix. (I like Nikon! Borde få betalt för att jag promotar deras kameror. Men det ÄR kvalité.) Provkörde den idag när jag var ute med Tyra och så här långt verkar den okej. Man är ju rätt bortskämd med den stora, den ger oslagbara bilder, men det är ju rätt stor skillnad också. Har inte dragit över bilderna i datorn än så jag vet inte riktigt hur de ser ut i större format, men det märks. Ska försöka komma ihåg att ta med den till stallet imorgon. :)

Nu är det slut på ord i mitt huvud, även om jag gärna hade fortsatt en stund till. Dags att gå och sova. Nanna kudden, som min far skulle säga.