Hurra! Äntligen fredag...

Fast jag jobbar i helgen så jag har inte den där härliga fredagskänslan alls.
Men nog om det...

Min bil mår bra igen, och nu väntar den bara på besiktning. Lillebror var, som vanligt, snällast och tog sig tid att fixa och trixa så nu sitter det en ny katalysator under, tutan blev monterad i motorrummet istället (med ett härligt eko som följd) för den gamla gick inte att ta loss utan att förstöra massa (hej rost!), handbromsen funkar igen och den var inte trasig utan det var bara en skruv någonstans som lossnat och som bonus sitter den bakre ljuddämparen fast igen efter att ha hängt löst ett tag (gud vet hur länge, jag upptäckte det häromdagen).
Nu ska bara gubbarna på bilprovningen hålla sig i skinnet och helst inte slå upp några hål med sin lilla hammare.


Idag fick Polly komma ut på tur också. Hon har fått stå över 2 gånger pga mitt biltrassel, men jag släpade mig ur sängen tidigt imorse för att hinna köra henne innan jobbet. Hon var lite extra koko idag, antagligen pga av några dagars ofrivillig semester i kombination med en ökning av kraftfodret.
Det var första gången jag faktiskt var rädd, inte ens när hon var under inkörning så var jag såhär rädd. Första delmomentet av dagens skräcktur kom när hon försökte sticka, hon hade sitt helstängda huvudlag på sig och antagligen dök det upp något märkligt i hennes begränsade synfält och hon svarade med fart. Jag hängde bakom i tömmarna och bromsade och härjade.
Sedan låg det en brädstump eller något liknande på vägen och hon kastade sig rakt upp i luften och studsade ut i vägen. Tur att jag hade slaggjorden på, mest för att jag inte vill ha hennes ben över skalmarna på vagnen för då vet man inte vart det slutar. Herregud...

Vår körtur går delvis på en gammal banvall, där halva sidan är asfalterad för cyklister och annat löst pack och andra halvan är grus/sand för dom som rider. Vi mötte en barnvagn + hund, men efter att ha överlevt brädan så var det piece of cake, även om Polly tittade lite snett på barnvagnen.
Jag såg något svart i fjärran och tolkade det som en cykel eller fotgängare, men till min fasa visade det sig var det hemskaste av alla hemskheter - en rullskideåkare! Holy christ in a handbasket! Jag kastade mig ur vagnen och greppade hästen i huvudlaget, och när rullskidenissen kom närmare hojtade jag åt honom att säga något, för vid det här laget hade hästskrället varvat upp på alla cylindrarna och var reda att sticka åt helvete. Rullskidemannen ropade glatt tillbaka och sedan fick kusen spel. Men vi överlevde det med, dock kanske rullskidefantasten blev traumatiserad av de fagra ord som jag röt åt hästen, men det är smällar man får ta. Efter detta moment så sprang Polly som en liten gasell resten av banvallen innan vi svängde in på grusvägarna igen. Jag var helt svett och hade hjärtat i halsgropen och lovade mig själv att aldrig mer köra med stängt huvudlag hemma. Det får bli hennes snabbjobb/tävlingshuvudlag.

Alltså vad är grejen med rullskideåkare? Vi har mött fotgängare och cyklister utan bekymmer, vad är det med rullskidor som ser så jädra läskigt ut? Ibland undrar man om hästar verkligen har alla pingviner i poolen.
Vi kom hem helskinnade och rätt nöjda ändå.




Och nu ska jag faktiskt ta och slänga mig i sängen, jag är svintrött och har en dundrande huvudvärk.

En snabbis...

Ja alltså en snabbuppdatering innan jag går och lägger mig.

Jag klarade kursen i onsdags, körprovet gick galant och Polly skötte sig utmärkt som vanligt. Teoriprovet var lite knepigare med en del halvsvåra frågor, men jag fixade det med och fick med god marginal godkänt. Så nu kan jag skicka in min licensansökan och blir tränare på riktigt. Typ...


Färdigsprugna och på väg att fara hem igen.


Sen idag så var jag skitduktig och drog hem till päronen och pallade upp bilen för lite oljebyte. Eller olja och olja... När jag lossade bottenpluggen så kom det typ tjära. Jag tror iiiinte riktigt det ska se ut så, men nu har iallafall bilen fått ett nytt oljefilter (och det tog, pinsamt nog, 4 pers till att hitta det, för det har tillverkarna gömt alldeles för bra) och ny fräsch motorolja.
Jag är skitnöjd över att ha lyckats gjort det alldeles själv. Nästan iallafall, det var fullt med gubbar på gården och det är svårt att få vara ifred och fixa och fundera då, för de vill ju gärna (visserligen i all välmening) vara med och kolla och så. Men det är väl inte dåligt det heller, för då har jag ju någon att fråga om saker och ting. Men för säkerhets skull så har jag faktiskt köpt mig en reparationshandbok och det var nog den bästa investeringen jag någonsin gjort! Så ni där ute som inte har en sån bok till era bilar, åk GENAST till Biltema och införskaffa en! BUMS!
Så på onsdag ska lillebror få byta katalysatorn och den andra halvan av handbromsvajern. Den drog jag lämpligt nog av häromdagen.
Efter att Tråk-Åke flyttade så har det börjats med renovering i hans lägenhet. Och i förrgår så drog jag på mig kläderna för en tripp till stallet. På väg ut springer jag på en hantverkare som inte får igång på sin bil och snäll som jag är så fick han lite batterikraft från min bil. Eftersom karma är en jävla subba så drog jag av handbromsvajern i samma veva. Jaja, den var ju tvungen att bytas förr eller senare iallafall.
Tutan är ju också paj, men jag har köpt en ny och den tänkte jag (nu när jag ändå är igång med allt det händiga) byta själv. En skruvmejsel (typ), lite 5-56 och en burk svordomar så kommer det gå som smort! Eller vad vet jag, i värsta fall tar jag väl fram släggan och gör processen kort med signalhornet, fast det kan bli svårt att få dit det nya då. Men det vore väl själva fagerlund om de ska gnälla över tutan igen på besiktningen! (Ja men jag fattar väl att den inte funkar, jag använder den ju aldrig!)

Nu ska jag och Tyra bädda ner oss med en bok.


Tidigare i morse... Den som sover på riktigt är faktiskt Tyra - jag bara låtsas.

I'm an equestrian!

Jag hittade detta lilla filmklipp på Evelinas blogg (ni vet, Garres modiga nya ryttare) och jag gillade det så mycket att jag helt enkelt snodde den!





Imorgon är det examensdags för min del. Sista gången på licenskursen. Jag är dönervös faktiskt! Det är en helt befängd tanke, men tänk om jag inte klarar mig? Det är väl egentligen bara teorin jag oroar mig över (fast jag är nervös för körningen också, men det har jag ju gjort förut), men jag är och har varit stensäker vid varje kurstillfälle så egentlilgen borde jag inte oroa mig, men jag kan inte låta bli.
Innan hela det arrangemanget så tänkte jag åka hem till mamma och byta däck på bilen också. Och så ska jag passa på att kolla hur katalysatorn ser ut och sitter. Den är ju paj och behöver bytas ut, men det kan ju vara bra om jag vet om den ska skruvas eller svetsas så jag köper rätt sort och modell. Jag kollade Biltemas hemsida och ja, de hade ju ett par stycken att välja på till min bil... Med mig har jag min kära reparationshandbok! Det är den bästa investering jag någonsin gjort tror jag.
Dessutom känner jag mig skittuff när jag får glida runt inne på Biltema bland gubbarna och se ut som jag vet vad jag gör och letar efter. Jag brukar försöka ge intryck av att jag även mekar själv med min bil, något som inte alls är sant! Jag kan byta lampor på den och nu ska jag, med reparationshandbokens hjälp, avancera lite och ta tag i ett oljebyte. Det stod i boken att det var en sån grej som vilken klappdum jävel som helst kan klara. Det finns hopp med andra ord.
Men imorgon är det som sagt däckbyte som gäller, för snart kommer den där pissiga skitvintern och förstör för oss.

Jag insåg förresten härom kvällen att jag nog inte är född med tummen mitt i handen trots allt! Jag småfrös lite och beslöt mig för att vrida upp värmen på ena elementet i vardagsrummet. Det hela slutade med att jag fick hela vredet i näven och det stod som en fontän med varmt vatten ur elementen. Paniken var ett faktum! Jag hyperventilerade i 20 sekunder och klämde fram några tårar under tiden som jag rusade iväg efter en hink. Sedan hyperventilerade jag lite till, uttalade några väl valda ord (såna som jag faktiskt skulle censurera i bloggen till och med!) och tog 5 djupa andetag. När detta var gjort åkte verktygslådan fram och inom ett par minuter var elementet lagat och tillbaka till ursprungligt skick. När det hela var över så blev jag faktiskt skitstolt över mig själv. Det var oerhört oväntat att jag runt midnatt på en fredag kväll inom loppet av 10 minuter skulle lyckas ha sönder samt laga ett element. Det gör jag inte om... Men nu ska jag iallafall avancera till oljebyte på bilen. Hur ska det gå?

Dags för lite sömn tror jag bestämt.

Smalbeningen, raggsockorna och flodhästarna

Jahapp, igår var det ju dags för Polly att åka till travbanan igen och springa ett par varv med en annan kusk. Som vanligt var jag rätt skapligt nervös, jag vet inte varför men jag är, helt i onödan, orolig över att Pollixen ska skämma ut oss.

Polly är stabil, hon kliver på transporten utan sjåp, åker snällt, kliver ur och tycker hela arrangemanget är konstigt, men tar det ändå med ro.
Hon står snällt på utselningsplatsen och kliver lika snällt ut ur stallet och bort till banan. Jag vet verkligen inte varför jag oroar mig och är nervös, hon beter sig närapå som en dörutinerad gammal tävlingshäst. Det kanske är det som oroar mig?

Nä, lite bilder på det här då;


På väg upp på banan. Ja det ser ju stabilt ut det där. Än så länge...



Håll i dig nu gubbe! Vilken dag som helst nu så smäller det till och det blir åka av!


"Jag är en liten dressyyyyyyyrhäst!"


Polly (tredje från vänster) fick lite draghjälp av ett par snabbare hästar.



"Är vi klara snart? Det är jobbigt."



Vi kan springa lite mer seriöst också, men det krävdes en del övertalning från kusken efter att Polly tvärnitat någon gång och så.



Dags att börja jobba för maten!



Hej vad det går!



Fast sååå himla fort går det inte. Enligt kusken går hon ungefär i 2 minuters tempo och det är så snabbt hon klarar att springa för dagen. Ungefär lika fort som ponnytravarrussen.



I bakgrunden ses en montéhäst med ryttare som gömmer sig bakom belysningsstolpen när Polly kommer dundrandes. Ehm...



The End.



Allt som allt så skötte hon sig hyggligt. Kusk-Magnus tyckte att vi ska prova att sätta på henne ett helstängt huvudlag (och för er som inte vet vad det är så finns google, eller så dyker det upp bilder på det inom en snar framtid, men kortfattat så är det helt enkelt skygglappar) för hon springer och tittar på allt (vilket inte är något fel, men det kan ju vara bra om hon koncentrerar sig på att springa istället) plus att hon behöver mer rutin av banan. Inga konstigheter, som Färjan-Håkan säger. Så på tisdag drar jag till Bidermans på stallbacken (en liten käck affär med VÄLDIGT begränsade öppetider) och köper lite utrustning till kreaturet. (YES! Jag får shoppa MER grejer! HAHA!)
Polly ska med mig in till banan på onsdag igen då jag avlägger mitt körprov för licenskursen och förhoppningsvis sköter vi oss båda två och förhoppningsvis skriver jag godkänt resultat på teorin och sen är det rakspår till miljonerna.
Efter det så ska vi väl försöka få till det så att hon kommer in till banan en eller två gånger i veckan och får lite mer rutin. (Jag ska köpa ett hus och en bil för mina miljoner.)
Nog om det.

Idag på förmiddagen så hade min fantastiska vän Marie bokat turridning åt oss. Så hon och jag och en av hennes väninnor begav oss ut i de djupa bergslagsskogarna och luffade raggsocka. Hur roligt som helst!
Jag blev tilldelad en trevlig fuxvalack som trots sitt stadiga utseende visade sig vara oerhört pigg och alert.
Borstning, sadling/tränsning och uppsittning och så begav vi oss iväg. Två timmar lång var turen och det gick på grusvägar, slingriga skogsstigar, genom vattendrag och allt sånt som tillhör Kilsbergen.



Jag vågade inte ta några bilder när vi töltade och galopperade. Dels för att det (som omväxling) gick så innihelaveteåkern fort och dels för att ledar-Cattis tvingade mig till att faktiskt RIDA min häst i tölten och inte bara sitta och åka med och hoppas på det bästa. Oerhört nyttigt för mig som gärna blir lite flaxig och velig och har lite långa tyglar.


Hoppade av och gick sista biten hem, benen var som gummi och hästen tyckte att jag var skitjobbig och gick för sakta, han hade bråttom hem till maten.



Den trogne springaren - Flipi. Oerhört charmig och käck.

Efter detta äventyr susade jag hem och hämtade upp Tyra och Evelina för lite andra äventyr i vårat stall.
Alla hästarna skulle på promenad. Terese på Dido, Evelina på Garre och jag till fots med Polly. Tanken var att vi skulle gå och klättra lite i ett närliggande grustag, för förra sommaren var det skitfint när med lagom höga backar och kullar och grejer, men denna gång såg det väääldigt annorlunda ut. Kan ha berott på att man alldeles nyligen börjat ta grus där igen. Det kulliga minilandskapet var ett minne blott, däremot fanns det ett par plaskpölar och de modiga ryttarna tog tillfället i akt att träna vattenpasseringar med bumlingarna. Jag hade bara vanliga sneakers på fötterna så jag och Polly stannade på torra land (till Pollys belåtenhet).

Efter lite fånerier så klev iallfall båda fläckosaurierna i plurret.





Vissa tyckte det var roligare än andra (när han väl kom i).



Det ska provdrickas också (det kan ju smaka krokodil).


Det var dagens (och gårdagens) händelser. Nu ska jag sova för jag har varit ute i friska luften nästan hela dagen och jag är trött.

Jag är så jävla NÖJD!

ÄNTLIGEN börjar det rulla på med Pollyboll och traveriet!
Vi ska ju som bekant in till banan på lördag så att någon annan får köra henne och jag är så himla excited att jag tror jag dör! Haha...
Jag önskar jag kunde försörja mig på hästarna, för det är ju detta jag lever för. Alltså, det är jättetrevligt att vara medryttare och pyssla allmänt i stall vare sig det är någon annans eller ens eget, men det är verkligen travet jag brinner för och älskar.
Tyvärr är det inte helt lätt att få det att gå runt ekonomiskt, det är svindyrt att hålla tävlingshästar, men åh vad jag önskar att det gick att leva på detta! Visst man kan ju söka jobb som hästskötare hos en travtränare, men jag har jobbat som det ett antal gånger nu och är färdig med den biten. Jag är inte längre intresserad av att slava för någon annan, jag vill vara min egen chef.

Jag önskar att jag kunde spendera varenda dag, hela dagen, i stallet hos hästarna och pyssla och fixa, men nu hade man ju ett annat jobb som tar en del tid. (Men vänta bara! När Polly blir mångmiljonär så ska jag anställa mig själv och leva på detta! Eller ja... Drömma kan man ju alltid.)

Insikten slog mig igår när jag var på licenskursen och vi knatade iväg till det lokala travgymnasiet och hade lite genomgång på olika sorters utrustning. Efter detta så fick vi låna två av skolans hästar och visa att vi kunde sela. (De av oss som kunde sela fick visa, de som inte kunde fick genomgång och så.) Instruktör-Magnus (samma man som ska köra Polly på lördag) delade upp oss i två grupper och jag hamnade med 3 yngre tjejer, alla mycket kunniga och måna om att få visa sig på styva linan, haha. Vi fick även lite extra utrustning som "vår" häst Arne (don't ask, han heter egenligen något helt annat) skulle ha på sig. Jag fick i uppgift att dra på honom ett par knäkappor. Piece of cake! De andra tjejerna selade först och stackars Arne visade prov på stort tålamod, det kan inte vara roligt att bli selad och avselad 4 gånger! Vi klarade oss galant alla 4, men höjdpunkten var när instruktör-Magnus kom och kollade så vi skötte oss och i förbifarten kläckte "Du hade visst jobbat i USA va?" och sneglade på mig. De 3 fnissiga blev knäpptysta och jag fick MASSOR med cred! Haha!
(Hur Magnus hade fått reda på det var ett mysterium, JAG har inte sagt något och ingen annan på kursen känner mig! Men det kröp fram att han hade en hästägare som jobbade ihop med en av mina hästägare, det var så långsökt så det hade jag aldrig kommit på själv faktist!)




Ursäkta men det kändes så JÄVLA bra! Alla (nä okej, inte alla, men de flesta och en del mer än andra) på kursen är så himla måna om att visa sig duktiga och prata om sig själva och hur braaaa de är på ditten och datten. Jag är den enda som faktiskt håller käften och inte har något behov av att hävda mig gentemot de andra. Varför skulle jag? Jag är klockren på allt! När vi stod i selkammaren och Magnus visade bett/utrustning/grejer så fanns det inte en pryl som jag inte visste namn och använding på. Jag har heller inget behov av att skrika ut detta högt till de andra, jag namngav lagom många grejer och förklarade användningen av dessa lagom mycket (jag är så jävla lagom!). Jag är inte bäst av alla i hela Sverige eller så, men jag har ett intresse av detta och är oerhört intresserad av att lära mig ännu mer. De andra väntar mest på att få dricka kaffe eller åka hem eller åka hem och dricka kaffe. Igår drog nästa alla så fort vi var klar, det var tre stycken "gamlingar" kvar som stod och diskuterade utrustning etc på hästen de precis selat och jag tyckte att det var intressant så jag dröjde kvar och lyssnade.
Det slog mig där och då att, va fan, det är ju DETTA jag ska göra! Det är det här som är mening med livet! Det är det här jag är riktigt bra på i mitt liv! (Jag är ganska bra på att baka också, men det är inte lika roligt, hähä.)

Jaja, nu taggar vi inför lördag och hoppas på underverk! (Eller nä, det räcker med att Polly tar sig runt banan utan krångel så är jag nöjd och det ska nog inte bli några problem.)

Gnill, gnäll, gnullit

Gnällvarning utfärdas! Jag måste bara få skriva av mig, det hjälper faktiskt och jag mår mycket bättre efteråt, men det kanske inte är så himla roligt att läsa.


Har jobbat hela helgen och såg fram emot en ledig dag imorgon. Hade planerat att åka hem till mamma på förmiddagen och sedan stallet på eftermiddagen. Men det blir inte alltid som man tänkt sig (i mitt fall är det alltför ofta som jag får styra om en hel dagsplanering för att det ska passa andra bättre och det är jävligt, förbannat och fucking irriterande) och eftersom Murphy (ni vet han med lagen) verkar ha ett gott öga till mig så ringde en av mina kollegor in sig sjuk sådär lagom på kvällskvisten. Man kan inte rå för att man blir sjuk, men ibland vill jag bara strypa alla dessa klena jävlar som inte kan vara friska mer än två dagar i taget. Ni borde verkligen uppsöka en läkare och få en vaccination mot ALLT. Aids, cancer, urinvägsinfektion (den tycker jag vi kan utrota helt!), lunginflammation, bråck, mul&klövsjukan och ALLT. (Nu var detta inte riktat just till min sjuka kollega.)

Jakten på en ersättare för imorgon började och det gick ganska fort att konstatera att den enda som var available var jag. Jävla förbannade satans SKIT!
En människa bortrest, en annan på andra äventyr, en tredje och fjärde jobbade redan och sedan var listan slut på de som klarar av mitt arbetsområde utan att få panikångest och ringa efter hjälp och goda råd 30 sekunder in på passet. Så ja, jag fick vackert boka upp mig för lite arbete imorgon kväll. Saken är den att hela min vecka är redan uppbokad så jag kan glömma att få vara ledig även när jag faktiskt är ledig. Och det är skitstörigt. Jag vill kunna sitta en hel jävla dag i soffan och titta in i väggen utan en massa måsten. That's not happening...

Så jag ringde mamma och ställde in och upplös henne om att jag är fullbokad denna vecka och kan komma förbi nästa måndag. Hon sa bestämt nej och jag fick pussla in henne i schemat iallafall. Och nu var vi där igen! Det där med att jag måste ändra om en massa för att det ska passa andra.

Jag har inte ens tid att tvätta på normala tider, så jag får tvätta mitt i natten (när jag egentligen borde sova för att att inte bli en gnällig surkärring. Oh wait... Too late.). Som typ nu. Jag kom hem strax före 22 och tog min tvättpåse och marscherade ner till tvättmaskinen. Jag tänkte för mig själv att normala människor (undantaget dom som bor mitt i stan och delar tvättstuga med 200 andra familjer) tvättar inte klockan 22 en söndag kväll. WRONG! Eller snarare så var det som så att en av grannarna stoppat i tvätt i maskinen igår och sedan glömt den. Jag fick ett utbrott och rev ur tvätten (sängkläder) och slängde in den på tork i torkrummet under osande svordommar och andra fula ord. Bäst som jag står där och kastar med lakanen så kommer ägaren spatserandes och jag vet inte hur mycket han hörde av mina ramsor, men jag HOPPAS ungjäveln hörde ALLTIHOPA för det är INTE första gången han lämnar tvätt i maskinen i en halv evighet. Och jag har tålamod, men inte SÅ mycket tålamod! Och NEJ, jag lämnar INTE tvätt i maskinen! Jag är skitnoga med att hämta den när den är klar (och nästan på minuten också) för att inte uppehålla maskinen för de andra som kanske också behöver tvätta. Puh, nu måste jag ta 10 djupa andetag.

Jag har läst någonstans att det som skapar mest konflikt oss svenskar emellan är det här med tvättstugan och tvättstugutider och folk som inte kan uppföra sig i samband med detta. Jag är INTE förvånad.


Regnar det imorgon bitti så blir jag fan förbannad IGEN. Polly måste köras och jag äger inga regnkläder för jag tillhör inte den lyckligt lottade skaran som har råd att spendera pengar på såna lyxprylar. Tajt budget just nu, mat till mig och djuren är det som prioriteras. Jag skulle behöva få min bil lagad, det är körförbud på den t o m, men jag har inte massa pengar som ligger och skräpar och som kan användas för detta ändamål. Det är skitstressande att ha en ekonomi som går plus-minus noll varje månad. Jag vill inte ens tänka på det.


Och kallt och eländigt börjar det bli också. Det har regnat hela kvällen och det är skitkallt ute. Jag övervägde långkalsonger förut, men om jag börjar med det redan nu, vad ska jag då ta på mig när det blir kallt på riktigt? Dubbla långkalsonger? Trippla långkalsonger? Dubbla långkalsonger och termobyxor?
Ska det fortsätta så här så får jag ta och leta fram Tyras täcke också. Fast än så länge så håller hon sig varm på promenaderna och tur är väl det.





Nog om detta, nu tar vi nåt trevligare.
Efter licenskursen i onsdags så ringde jag upp våran instruktör och frågade om han inte kunde tänka sig att köra Polly på banan och vi bestämde att vi tar det nu på lördag den 15e. Det ska bli oerhört spännande att se hur hon ser ut, jag har ju bara sett henne en gång tidigare med någon annan i vagnen (hej Maja!). Måste komma ihåg att packa kameran!




Jag lovade ju att komma med en förklaring till ring-bilden också i ett tidigare inlägg. Det spekulerades i att jag förlovat mig. Helt ärligt talat så var det som så att Hasan helt enkelt friade. Förra året. Och två dagar senare så tog vi en tur till domstolen och pratade med en domare (som, otippat nog, var yngre än mig) och skrev papper etc. Så ja, ni som inte vet kanske borde sätta er ner innan ni fortsätter läsa, men vi är gifta. Och inte på låtsas. Jag har lämnat in papper till Skatteverket här och väntar på att få det registrerat. Så var det med det. Och NEJ jag ville inte ha något fånigt bröllop och NEJ det blir ingen fånig bröllopsfest heller. Jag har aldrig velat ha det och kommer nog aldrig vilja ha det. (Jag vill inte ha barn heller, men det är en annan och mycket längre diskussion. Eller det är inte ens en diskussion, det är en monolog.)
Så 20 oktober firar vi ett år som gifta. On different locations. Jag kanske borde köpa en fet flaska skumpa och halsa på jobbet. Hmm...


Såhär ska det se ut egentligen, men av praktiska skäl (jag är livrädd att ha sönder vigselringen) så bär jag bara förlovningsringen till vardags. Och eftersom jag gärna gör saker lite bakvänt så blev det inga förlovningsringar förräns nu, därav ringbilden i det tidigare inlägget.

Nu vet ni det också och jag tänker gå och sova. Tack för mig!

Ett inlägg i hästens tecken

Idag blir det MASSOR med hästbilder! Skittråkigt tycker vissa, jätteroligt tycker andra.
Mitt liv kretsar ju främst kring kusarna så det kan liksom inte hjälpas. Varför skulle jag posta bilder på sånt jag inte är intresserad av? Makes no sense. Så idag blir det hästbilder tills ni kräks!

Vi har fått en ny medryttare i stallet. Garre behöver ju ha någon som pysslar om honom och rider honom ett par dagar i veckan, vi andra är ju fegisar (men jag skyller på tidsbrist, fastän jag är räddast av alla!). Jag och Terese gjorde slag i saken och annonserade efter en medryttare till honom och fick tag på en jätterar tjej som tyvärr visade sig vara lika rädd och osäker som vi andra.
Våran hovslagare tog sig an problemet och berättade att hon hade en stalltjej som säkert skulle vara intresserad, en orädd stabil tjej. Sagt och gjort så plockade vi ut henne på prov och det gick så här;


Evelina, som den modiga ryttaren heter, slängde sig upp utan bekymmer och hästen stod som ett ljus. Sen tog vi en stillsam promenad ut till vägen och tillbaka. Inga problem, Garre tyckte det var trevligt och skötte sig helt exemplariskt.


Igår red vi ut ihop, Evelina på Garre och jag på Dido. Vi tog en kortis i skogen och Garre pinnade på medans Dido... ja... Dido är som han är.

"Jaha? Nu går dom ifrån oss... Orka bry sig..."


Den elaka ryttaren (jag) tvingade stackars Dido att trava ikapp.

Vi provade t o m en kort trav och Garre, som fick springa först, tyckte det var helt okej. Dido tyckte det var drygt (varför springa när man kan äta?), men alla inblandade överlevde och Garre gäspade STOOORT x100 när vi kom tillbaka till stallet igen.


Efter detta äventyr var det dags för Polly och mig att fara in till travbanan inför kvällens licenskurs. Dagen till ära hade jag shoppat (för alldeles för mycket pengar!) lite nya prylar. Jag vägrar att åka till banan med skitiga, halvdana grejer! Därmed inte sagt att jag kommer storhandla VARJE gång vi ska till banan, men nu har vi iallafall lite nya fräscha prylar som kan användas när man åker in för snabbjobb, provlopp etc. Fin tävlingsutrustning har vi redan och den används, som sagt, vid tävling.


Selunderlägg, Selbag, tävlingsgrimma o grimskaft, ny fin förbygel, pippilotter (rosetter) till luggen när vi tävlar, vinterdojjor, rycktussar, glasögon (till mig!), kyllera och knäkappor.


Resklar häst.

Polly tyckte att hela arrangemanget var jättespännande. Hon klev snällt in i transporten och klev lika snällt ut, men gjorde STORA ögon när hon insåg att hon inte var hemma. Med oss, som stöd, hade vi Håkan och Håkan och Jenny. Terese mötte upp oss på banan.


I väntan på att få åka ut så taggade hon ner. Fram tills detta ögonblick stod hon med ögonen uppspärrade och tittade sig förundrat omkring på folket och de andra hästarna.


Typ så här! (Bilden är tagen av Terese!)

Tyckte faktiskt att hon var väldigt cool för att inte ha rest så mycket i sitt liv, hon stod still när jag selade och skötte sig fint på banan.
Vi fick köra i två grupper och hade lite publik vilket Polly tyckte var skitkonstigt och hon sprang som en ostkrok förbi dom. Jag höll henne i rygg på de andra, vågade inte köra upp bredvid någon ifall att hästeländet skulle titta till på något och kasta sig åt sidan. Dessutom är det ju lite lättare att ha en rygg att gå i om man är en oerfaren unghäst, de andra kursdelatagarna hade ju med sig gamla rutinerade rävar (iallafall de som hade med sig egen häst, men även de som lånade häst hade rutinerade äldre hästar).


Även denna bild är tagen av Terese

Vi joggade tre bakvarv, sedan vände vi upp och voltade, något som Polly inte alls förstod principen med. Hon kan, utan problem, vända med vagn på små smala grusvägar om det behövs, men att trava på en stor volt verkade inte riktigt vara nödvändigt ur hennes synpunkt så hon slog i handbromsen. Till slut kom vi runt (med lite draghjälp av våran instruktör) och så provade vi att köra 1,5 rätvarv i vårat eget tempo. Vi blev ju ganska snart frånåkta av de andra, men vad gör väl det? Polly skötte sig (förutom när hon slog på en tvärnit i stallfikskurvan och det kom två ekipage dundrande efter oss. Gissa om jag fick panik och härjade loss med tömmar, spö och arga vrål!) och det gick inte överdrivet fort, men hon har ju inte gått något tempojobb hemma heller så jag är nöjd. Hon är riktigt fin när hon väl kliver iväg och länger på steget.

All in all så är jag jättenöjd! Normalt sett brukar det kunna bli lite mer livat när unghästen kommer in på banan första gången, men Polly är (trots sitt humör) väldigt klok och tar det mesta med ro. Efter turen så fick hon för första gången i sitt liv DUSCHA! Oh nos! Hon var jätteskeptisk, men försökte inte mörda mig och stod ganska still till allas förvåning (mest min!), det är ju inte helt ovanligt att dom försöker slå och resa sig första gången i duschen. Hon kanske tyckte att det var ganska skönt med en varm dusch efter att ha blivit svettig?
Våran instruktör tyckte att kusen skulle behöva mer vana och en annan kusk ett par gånger, han föreslog att jag skulle åka in till banan med henne ett par gånger och låta någon annan som har kört mycket unghästar få sitta upp bakom henne. Anledningen till detta? Jag är för snäll mot henne... Haha... Jag som tycker att jag får härja massor på henne och minst 2 gånger per tur så åker spöet fram (och ett par gånger till för att bara peta lite på henne och påminna henne). Hon är ganska bekväm av sig och kan mycket väl få för sig att tvärnita eller prova att springa ut på ett gärde och jag blir helt galen av dessa idiotgrejer! Det beror säkert till stor del på tonårstrots och det avtar väl med åldern, men det är så förbannat drygt att VARJE gång vi ska ut så blir det bråk ett par gånger för rena skitgrejer.

Nästa vecka, på licenskursen, ska vi lära oss att sela. Haha... Men okej, vi skulle även få lära oss att sadla ut en montéhäst, och det tycker iallafall jag ska bli spännande.

Nu ska jag börja förbereda lunchen, halv 3 är det ju dags för (själadödande) jobb.