Tyras ögon

Jag har ju helt glömt att uppdatera om Tyra!
Vi var på återbesök hos veterinären i tisdags och det var inga konstigheter. Redan i lördags kväll var det mycket bättre och i söndags var hon som vanligt igen. Men vi har tragglat på med kortisonögondroppar och Metacamtabletter, det kanske var det som gjorde susen? Eller så hjälpte det kanske till iallafall.
Som sagt, veterinären hittade inget i tisdags heller och hon ansåg att Tyra var fit for fight igen och det var ju väldans skönt att höra.

Tyra tyckte mest det var onödigt att åka till Hunddoktorn igen. Hon skällde ut en annan hund som gick förbi väntrummet och sedan stressfes hon så att både jag och personalen nästan storknade. Det är hårt att vara hund.

Hoppsan - eller 'den som har flest grejer när den dör vinner'

Med min hästmani (som nog aldrig kommer gå över eller mattas ut, även om mina föräldrar kanske hoppades att jag någon gång skulle växa ifrån det) så blir det lätt att man glädjeshoppar lite ibland. Eller rätt ofta faktiskt. Alldeles för ofta om vi ska vara helt korrekta.

På väg hem från stallet idag så stannade jag till på City Gross (oh no, en konkurrent till min arbetsplats!) för att handla lite mat och sådant nödvändigt. Inte helt oväntat, så ramlade jag in på hästavdelningen (åh vad jag ääälskar mataffärer som har hästgrejor!) och hittade en binge med billiga ridtäcken. YAY!

Räserhamstern och Smalbeningen ska inom kort bli pälslösa (ja dom ska rakas) och då kommer det väl till pass med ett mysigt ridtäcke i svart fleece. Som komplement till mina andra ridtäcken menar jag... Och som komplement till mina övriga täcken. Jag gjorde en snabb inventering i huvudet och kom fram till att jag har två regntecken, två termoinnetäcken, fyra fleecetäcken, ett coolertäcke (som ett fleece, men mer som en gigantisk snuttefilt som man sveper in hela hästen i) ett vinterfodrat utetäcke (med tillhörande hals), tre tunna innetäcken, ett reflexridtäcke, ett vanligt ridtäcke och nu ett fleeceridtäcke. Plus ett gäng ponnytäcken som ska säljas. Och så har jag slängt en halv hästsportbutik med trasiga, gamla täcken.

Jag börjar fundera på om jag inte ska ha en häst till iallafall, så jag får användning för alla prylar menar jag. Eller kanske inte.

En bild som är totalt irrelevant för inlägget. Någon jäkla häststaty med tillhörande gubbe i London.

Öga för öga

Stackars Tyra, hon går runt och kisar (när hon inte blundar) och ser ut som en gammal tant som behöver glasögon. Veterinärerna (för dom var två, det började med en, sen kom en till och kollade för säkerhets skull) hittade inget konstigt. Tyras ögon (båda två) är irriterade och röda (där det borde vara vitt) och tredje ögonlocket är framme. Veterinärerna lyste i båda ögonen flera gånger för att vara säkra, mätte trycket i ögonen, kollade tårflödet osv... Men dom hittade ingenting onormalt! Helt mystiskt. Dom var lite inne på att hunden kanske har slagit i ansiktet någonstans och lyckats göra ögonen irriterade, i övrigt var dom lika fundersamma som mig.

Men vi fick iallafall ett recept på Metacam (igen, det har vi ju redan ätit en gång i år... eller ja Tyra iallafall, jag smakade aldrig) och ögondroppar (det kommer bli asballt att försöka droppa EN droppe i vardera öga två gånger om dagen på en hund som antagligen kommer utveckla nya hastigheter och styrkor för att slippa ifrån detta spektakel) och så ska vi tillbaka på tisdag strax efter lunch och kolla igen så det inte har blivit något mer knas. Men förhoppningsvis har det blivit bättre, men veterinärerna ville iallafall ha en ganska omgående kontroll på apans ögon just för att ögon är ganska känsligt.

Jag tröstar mig med att det inte blev så dyrt idag (ca 1200:- totalt med veterinärbesök och mediciner) och att jag är en ganska duktig djurägare som far till veterinären så fort jag misstänker att det är nåt knas (fast Tyra har utvecklat en fobi och blir stel som en pinne och stressfiser så fort vi kommer in på en djurklinik). Det kan ju bli rätt rejält dyrt om man väntar för länge och ibland kanske det inte ens går att göra något om man väntat för länge. Mardröm!

Nu ska jag väl snart byta om till något mer passande och ta en tripp hem till mormor och käka lite mat med resten av släkten. No offense till släkten, men just ikväll hade jag hellre varit ensam hemma i soffan. Jag är så sjukt trött och känner inte riktigt för att svara på frågor om mitt liv och mina djur och Hasan (i måndags firade vi fyraårig bröllopsdag, hurra för oss!) och allt sånt. Öronproppar och osynlighetsdroppar till mig kanske? Kom helt osökt att tänka på mina hästar också, det har uttryckts en önskan om att få komma och rida. Undrar om de vill ta en tur på den som inte är inriden eller på den som för dagen är närapå folkilsken? (Ja den sistnämnda är Linus, han har plötsligt blivit sjukt missnöjd med allt. Less på livet? Pälsfällning/sättning? Uttråkad? Eller hatar han också det är jäkla skitvädret? Hur som, jag känner mig rätt trygg när jag går in i hagen till honom och Polly, men igår visade han rumpan för Evelina och försökte mota med henne och han blir jättegrinig på mig också om jag tar på honom eller rättar till täcket eller så, men bara i hagen, inte inne. Dr Jekyll och Mr Hyde-syndrom anyone?)

Och det blir fortfarande aldrig som man har tänkt sig del enmiljonsjuhundrafemtioelvatusenochenhalv.

Min galna hundapa har så jäkla dålig tajming ibland så det inte är klokt. Idag skulle jag egentligen ha fällt tårar för min bästaste morfar som gick bort för dryga tre veckor sedan begravs strax efter lunch idag. Jag kommer fortfarande fälla tårar, men hos veterinären för Tyra har dragit på sig nåt skit i ögonen. Upptäckte det igår när jag kom hem från stallet och tände taklampan i sovrummet för att svida om från stallkläder till pyjamas. Tyra tittade upp på mig och kisade, men jag reflekterade inte så länge över detta utan tänkte att det var konstigt men att hon säkert var bländad av ljuset.
Men sen slog vi oss ner i soffan för lite kvällsmat och hon var inte så himla pigg på att hålla ögonen öppna. Hon blundade mest och halvkisade på mig när jag erbjöd henne smakprover.
Som blödig hundägare kokade jag upp koksaltlösning och tvättade rent hennes ögon med (under protest vill jag lova, det gick bra med ena ögat, men när jag bytte bomullstuss och öga så blev hon vild och skenade runt i lägenheten och det tog mig 5 mimuter att fånga in henne - nackdelen med att ha en blixtsnabb hund som även är hal som en ål) och matade i henne några godisar för att döva mina egna känslor lite. Men det hjälpte inte. Imorse så hade tredje ögonlocket börjat krypa fram och det ser så himla creepy ut. Så från 08:00 fram till ca 10:30 har jag jagat veterinär. Min vanliga rara Tant Hunddoktor svarade inte, näste man på listan svarade inte heller och till slut gav jag upp och ringde någon helt annan och fick tid inom ett par timmar.

Men det är så suuuuurt! Jag vill inte missa morfars begravning, men samtidigt måste man ju vara praktisk och som djurälskare så går levande djur före döda släktingar, hur makabert och konstigt det än låter. Så ja... Här sitter jag och väntar på att få åka iväg med den blinda apan.
Håll tummar och tår för att det inte är något allvarligt!

London del 2 av del 2 - God save the queen

 Så efter att vi stoppat i oss lite lunch så bar det av i tunnelbanan (igen) mot Buckingham Palace med omnejd. Vi strosade genom en gigantisk park (alltså, det finns hur mycket jäkla parker som helst i London och jag gillar det!) där man hade anammat konceptet med att hyra ut solstolar (Green Park om någon undrar). Jag är nog en riktig hillbillyturist, men jag tyckte verkligen att det var skitmärkligt att ramla ut i en park och se ett par hundra solstolar stå uppställda och sedan inse att man kunde HYRA dom. Exotiskt. Det är inget jag ser varje dag hemma på landet direkt.

 Ja här bor hon då, den charmanta engelska drottningen. Skaplig kåk, om än något opersonlig kan jag tycka.

Nu får hon igen för alla osnygga bilder på mig som hon publicerat på sin blogg! Buckingham i bakgrunden.

Ja så här ser det då ut när inte Evelina dyker in i bild. ;)

En jädra massa turister svärmar över hela stället, precis som det ska vara. Innanför grindarna står tungt beväpnade vakter.

När vi glott klart på Buckingham Palace (utan att få se drottningen) så valde vi att fotvandra med riktning mot Westminster. En bra grej med London är att allting ligger på gångavstånd om man inte är rädd för att röra på sig. Om man håller lite tempo så kanske det tar 10-15 minuter på sin höjd från Buckingham till Westminster, med våran takt tog det minst det dubbla och lite till. 

Såna här fina ingjutningar till prinsessan Dianas minne hittar man i anslutning till Hyde Park, Green Park, St James's Park och Kensington Gardens och dom leder en runt på en ca 11 km lång promenad om man nu känner för att följa dom.

 Väldigt artistiskt av mig - svartvitt och allt. Taget i St James's Park, på väg i östlig riktning. Ingen aning om vad det är vi ser i bakgrunden, men en rätt okej gissning är Old Admirality Buildings, som, om jag har förstått saken rätt, är någon form av regeringsbyggnader.

 

Kul typ som bodde i St James's Park. Jag gillar när lokalbefolkningen ställer upp på bild.

Som en riktigt turist... London Eye i bakgrunden.

 

 

Det fullkomligen KRYLLADE av monument över andra världskriget och dylikt! Man hittar dom verkligen över hela London!

Som sagt...

Det var det roliga. En till dag som fördrevs i denna fantastiska stad. Jag gillade verkligen London sjukt mycket! Väldigt rolig stad och det finns massor, massor, massor att se och göra! 

I nästa Londonepisod så tror jag bestämt att vi vandrade runt hela Hyde Park och såg Kensington Gardens och Kensington Palace innan vi landade på Trafalgar Square där vi besökte National Portraits Gallery och spanade in asgamla målningar. Stay tuned liksom.

London del 2 - Vilda djur i bur och andra avarter

Nu så ÄNTLIGEN är det dags för del 2 av Londonäventyret. Det regnar ute och egentligen skulle jag väl motionera någon häst, men det är mindre lockande (och jag tror inte hästarna uppskattar att bli utsläpade på tur i ösregn heller) så då fick jag plötsligt tid över till annat. Så jag har sorterat ca 4 veckors tvätt och laddat tvättmaskinen i källaren (för hör och häpna – den var ledig! Det händer ju liksom aldrig när man har två barnfamiljer som grannar, dom verkar tvätta jämt och till och med på nätterna hör jag hur dom springer i källaren och använder tvättmaskin och torktumlare...) och börjat diska upp diskberget.

Så mellan disk och matlagning tänker jag knåpa ihop ett fint blogginlägg med massa bilder och elände. Yay.

Så tisdag morgon vaknade vi som vanligt ganska tidigt (ja allt före 09:00 är väl tidigt?) och gjorde oss redo för ytterligare en strapatsrik dag med massa roliga saker att titta på och besöka. Jag är inget jättefan av djurparker generellt sett, men jag tycker det är okej att hålla utrotningshotade arter i avelsprogram så länge som de har stora inhängnader att tillgå och får leva ett så naturligt liv som möjligt, trots att de är instängda bakom lås och bom.

London Zoo visade sig vara helt okej, inhängnaderna kunde väl varit en aningen större för de stora katterna, men annars såg det okej ut. Djuren såg överlag ut att vara i ganska god kondition, inte varken magra som staket eller övergödda och feta, såg riktiga skräckexempel hos tigrarna på Six Flags safaripark i New Jersey, USA, 2008. Dom randiga katterna var otroligt feta och hade ganska små inhängnader och kunde inte ströva omkring över stora ytor så som vilda tigrar gör. Dessutom hade en av dom en ganska grav beteendestörning och vandrade fram och tillbaka efter staketet. Tråkigt. 

Men ja, London Zoo är absolut värt ett besök, om än något dyrt i entré tycker jag (runt £20).

På väg till zoo så sprang vi på denna trevliga vy - Regent's Canal i norra delen av Regent's Park.

En pygméflodhäst, ungefär i storlek med en St Bernardshund. Dom små miniflodisarna var väldigt söta måste jag säga, jag ska nog ha ett gäng såna i trädgården när jag blir rik och bor i ett stort slott.

 Tre glada giraffer hade de också, men jag valde att ta med endast denna på bild i bloggen. Hade lite beslutsångest eftersom jag tog ungefär 20 bilder bara på girafferna....

Detta är en okapi. Vad det är för ett djur vet jag inte, men den är iallafall vegetarian och just denna var väldigt sällskaplig och säkert väldigt uttråkad.

 Leguanen såg ju mindre road ut av det faktum att jag klättrade runt utanför dess terrarium och försökte få en bra bild. Å andra sidan har inte leguaner så himla mycket olika ansiktsuttryck så jag vet ju faktiskt inte om den var så ilsk som den såg ut.

Den här raringen påminde om Tyra på något konstigt vis. Det är iallafall en surikat.

Surikatfamiljen umgås och solar lite.

 Schysst pingvin som ställde upp på lite porträttfoto. Synd att säga att pingviner är vackra varelser up close, för det är dom inte.

 

De små aporna bodde i en jättestor inhängnad där man som besökare fick gå in och spankulera runt och spana apor i buskarna. Den här hade somnat på en gren och brydde sig inte det minsta om att turisterna kröp runt under den och tog massa bilder. En vänlig volontär upplös mig om att man räknar in aporna varje kväll för att försäkra sig om att ingen blivit uppäten av räv eller stulen av någon klåfingrig turist.

Den här hörde nog egentligen inte till manageriet, men den verkade inte ledsen för det och hade slagit sig ner utanför gepardernas inhängnad. Ja där lär man ju knappast inte behöva vara rädd för att bli bortrövad...

Detta skulle föreställa en av höjdpunkterna i parken.

 

Och man varnades noga för att inte försöka ta sig närmare tigrarna.

Jäkligt pigg och alert katt, haha.

 Vill minnas att denna skylt satt på staketet utanfär kamelerna. Don't get me wrong, men sist jag kollade så var kameler växtätare.

Gott med hö.

 Stor pippi som snällt poserade. Ingen aning om vad det var för sort och modell, men det påminde om någon typ av stork. Det är så man storknar, haha.

Ett rart litet kräldjur.

Ett annat kräldjur.

 Ett giftigt kräldjur.

 

Väldigt välkamouflerad padda.

Efter att ha vandrat runt på zoo i bortåt en 4 timmar så räckte det för våran del. Lite souvenirer inhandlades och vi dök ner i tunnelbanan för att fara vidare och ta en lunch i centrum (eller på Baker Street om vi ska vara riktigt noga) och under eftermiddagen spana in Buckingham Palace, som får bli ett eget inlägg med egna bilder helt enkelt. Jag har bildbombat så det räcker och blir över i detta inlägg!
Så någon gång under morgondagen dyker drottning Elizabeths kåk upp och en del annat (älskar att man kan tidsinställa inlägg!).
Hej så länge!

Dom sköter sig dom små liven

Jag är så jäkla kass på att blogga alltså! Själva inläggen är väl hyfsade, men dom kommer ju alldeles för sällan och det är illa när jag till och med tycker det själv. Att blogga är nästan som lite terapi. Fast ibland känns det lite surt, det finns saker jag skulle vilja få ventilera, men som jag inte tar upp alls, av hänsyn för övriga inblandade. (Ja för ibland får man ju spader på folk och skulle vilja spy ur sig ett ton galla på bloggen, men det vore rent olämpligt och skulle antagligen leda till att samtliga vänner, bekanta och familj startade en massiv insamling för att permanent kunna skicka mig till en öde ö långt bort, haha.)

Nåväl, som vanligt är den stora boven i dramat TID. Eller snarare bristen på denna. Jag känner stress över att inte ha fått ihop alla London-inlägg än, och inte heller idag blir det något inlägg om det. MÅSTE fixa det någon dag... när jag har tid...

Anyways.... Polly har så smått fått börja känna på konceptet att vara ridhäst. Evelina fick i uppdrag häromdagen att kravla sig upp och ta ett par varv, utan mig som släpankare i andra änden på en lång lina, i hemmapaddocken. Polly tyckte som vanligt att detta inte var något att hetsa upp sig över och gjorde det hon gör bäst när man sätter lite press på henne - slog på bromsen och vägrade gå. Hon är något speciell den där hästen, när normala hästar får bryt och far runt och studsar som rabiessmittade ekorrar så stannar helt enkelt Polly och vägrar rära sig. Munnen blir som ett streck på henne och öronen hänger som på en åsna. Hon kör även den här grejen när man leder henne i grimma och grimskaft och helt utan provokation. Plötsligt tar det bara stopp och man kan slita och dra och svära och skrika bäst man vill. Mount Polly rör sig icke. Det tog lång tid innan jag kom på knepet att stanna upp, gå tillbaka till henne, klappa henne snällt i ansiktet och säga att hon är vacker eller nåt lika fjäskigt och sen smacka lite försiktigt. Hon har en viss stolthet och en image att upprätthålla, men med denna behandling så brukar hästberget åter börja röra sig framåt. Som människa ska man veta sin plats.
Men jo, Polly och piloten tog sig runt paddocken i säkert 10-15 minuter utan större missöden (mer än att hästen envisades med att stanna VARJE gång hon ombads öka steglängden lite - kommer liksom INTE på fråga att gå fortare, man har väl för farao lite värdighet att tänka på) och start, stop och styrning satt klockrent. Återstår att se när nästa ridtur blir, vi har iallafall planerat för en kort tur ute, med Linus som draghjälp så kanske jätteåsnan kan tänka sig att ta en trav.

Snodde bilden från Evelinas blogg, höhö. Tycker hon ser liten ut på denna stora tjocka bruna häst.

Linus sköter sig som alltid. Hans nya passion i livet är att äta. Det blir nog lätt så när man plötsligt fick en hel rundbal med hö(silage) i hagen att mumsa på. Om man inte är rädd för att hästen ska lägga på sig lite så är detta nog den mest ultimata lösningen som finns. Man slipper fodra 585763987 ggr per dag och hästens mage mår enbart bra av att hela tiden tillföras grovfoder (hö). Det är ju det dom är gjorda för liksom. Att äta. Hela tiden och överallt. Och jag kanske är en elak jäkel, men folk som använder sig av "min häst blir tjock om den har fri tillgång" borde motionera hästen mer. Mer hagtid och mer motion! Ut och jogga hästkraken ordentligt! Jäkla pjåsk.

Linus är en riktigt schysst typ (förutom härom veckan när han på riktigt försökte äta upp en bekant till mig, det var ju mindre kul faktiskt och hon förtjänade det verkligen inte) som ställer upp på alla tokerier som han utsätts för. Idag tog jag en kort utetur innan jobbet och i regn och allt (jag har blivit en jäkla hurtbulle, för egentligen hatar jag regn) och vi jobbade på att trava så långsamt som det bara gick. Jag fick knipa duktigt med arsle och mage för att han inte skulle kliva iväg på sitt vanliga bekymmerslösa vis, men när jag kammade till mig så travade han i slow motion och blev nästan hängande i luften i varje steg. Och sen fick jag mjölksyra och då skubbade han iväg... Det var en ny upplevelse. Jag har inte riktigt fattat förut hur jag ska få honom att hålla slowmo-trav, det har funkat att ta ner honom i tempo, men han har inte riktigt orkat hålla det långsamma tempot i mer än ett par steg och det är väl inte så konstigt, med en hängig och flängig pilot på ryggen som fladdrat runt och inte haft koll på vare sig det ena eller det andra. Men nu vet jag att det hänger en jävla massa på mig, jag måste knipa med muskler jag inte visste jag hade för att hjälpa honom och jag var säkert blålila i ansiktet och såg väl svimfärdig ut på köpet. Men det tar sig!

En annan ny grej han har börjat med är att ta i. När jag precis hämtat hem honom var han så less på allt att det knappt gick att trava. Och fick man väl upp honom i trav så släpade han benen efter sig och brydde sig inte ett skit om att kompisen försvann eller sprang fortare. Hästar är ju flockdjur och vill ju väldigt ogärna bli lämnade själva, men det bekom honom inte för fem öre att alla andra i vårat ridsällskap försvann. Det gick inte att "busrida" och låta hästarna sparra varandra och leka av sig.

Nu för tiden skulle han hellre dö än låta någon springa om honom. Han blir galet sur om ridsällskapet håller ett högre tempo eller ligger sida vid sida med oss. Linus vill vara först. Han vill springa fortast. Men han är aldrig omöjlig att få stopp på (jag har ju till och med provat att släppa ut honom på lång tygel, räta på mig och prrrooooa lite försiktigt - med nedsaktning som resultat) och vi blårider ju inte i idiotfarter, men det är väldigt kul att han vaknat till liv lite och jag tar det som ett tecken på att han laddat batterierna och trivs med livet.

 Räserhamster med vind i håret.

Nu jäklar är det dags för sängen, imorgon är en ny dag på mitt fantastiska jobb (sagt med viss ironi, haha) och sedan ska hästar och hund pussas och kramas på.

Nu får vi korka upp champagnen igen

I fredags firade jag och Linus ettårsjubileum! Herregud vad tiden går fort! Jag tyckte ju liksom att det inte var så länge sedan han blev min (eller snarare - jag blev hans personliga passupp och alltiallo). Och den spontana tanken som slog mig var "...och hur långt har vi kommit?", haha! Jag tycker helt ärligt att vi inte har kommit så långt, men så insåg jag att det har vi visst gjort. Vi började ju inte skärpa till oss med ordentlig ridning förräns i juli i år och innan dess såsade vi mest planlöst omkring och väntade på bättre tider.

Vi har gått framåt med stormsteg tillsammans på bara dryga tre månader. Tänk vilken skillnad en riktigt bra instruktör gör!

När jag träffade Linus för första gången i maj förra året så var det verkligen inte detta scenario jag hade tänkt mig, men nu står vi här. Två glada amatörer som har oerhört roligt ihop och jag gillar den lilla stolliga hästen som fanken. Under den hårda ytan döljer sig en riktig charmör och gosegris. Han gör fula miner åt folk och fä, han styr och ställer som han vill i hagen, han får konstig separationsångest utan Polly, men när hon är i hagen så bossar han runt henne och tycker att det är lite under hans värdighet att umgås med henne (men ibland får hon äta i samma mathög, och just nu får hon äta ur samma rundbal utan att han säger något). Man ska ju inte förmänskliga hästarna, men jag undrar ibland om det inte är som så att han hänger med Polly för att hon hör ihop med mig och han liksom fick henne på köpet när han fick mig som sin människa.

Häromdagen satt Evelina i sadeln och jäklar i min låda om han inte taggade till när hästsällskapet sträckte ut och bjöd på lite fart. Linus sprang som ett skållat troll och tänkte inte för allt smör i Småland låta sällskapet få övertaget. För ett år sedan fick jag honom knappt inte ens att trava under sadel.

Det är en kul kille den där lilla brungråa råttan och snart har det väl gått ett år till. Undrar vad vi gör då och hur långt vi har kommit?

Duktig kamelbulle!

Alltså... Jag är så stolt att jag nästan spricker!! Helt galet stolt och nöjd är jag med den ena hästen!
Ni får gissa vilken, med följande ledtrådar;
-Den är stor och brun.
-Den har aldrig bråttom.
-Det finns inget i hela världen som skrämmer den förutom rullskideåkare.

Jag hoppas att alla har gissat på Polly, för det är henne detta korta inlägg kommer att handla om.
För dryga två veckor sedan (eller när det nu var) så gjorde hon premiär med sadel och ryttare. Slängde på henne Linus hoppsadel som satt ganska bra, den är något för stor även för den Stora Bruna Tjocka Hästen, men med padd till så funkade det.
Sen fick hon, till sitt stora missnöje, springa lite på volt i longerlina innan Evelina fick dra på sig hjälmen och hänga och klänga och ta sig en ridtur (för jag är en sån himla fegis och vågade inte, men nästa gång så kanske...). Pedagogisk som jag var så hade jag satt fast ett par tyglar i grimman (för vem orkar vara seriös och ha träns liksom, haha) så att piloten skulle ha iallafall något att hålla sig i om hästen fick spel - vilket inte hände, men OM det hade hänt så...

Polly tog det hela med ro. Finns det något som upprör den hästen? Hon tyckte mest det var veckans tråkigaste happening och lallade snällt runt med Evelina på ryggen och mig i änden på longerlinan ifall att. Hon stannade snällt när hon ombads och satte igång i sakta lunk när hon ombads. Hon till och med tog skänklarna på ett bra sätt med lite uppmuntrande smackningar.

Kanske världens mest uttråkade häst. Zzzz....

Men jag är så vansinnigt nöjd över att hon tog det hela så bra. Hon hade ju lika gärna kunnat få spader och kört cirkuskonster. Inte så troligt (det är ju Polly vi snackar om nu), men man vet ju aldrig. Å andra sidan är travhästar ganska tacksamma att rida in, dom är ju redan vana vid sele och huvudlag, kan alla basic kommandon (start, stopp, höger, vänster och ev backa) och är mycket hanterade. Det brukar inte vara några större problem att dra på en sadel och kasta upp en ryttare. Jag är nog väldigt partisk, men jag tycker att varmblodstravarna är väldigt intelligenta och lättsamma att ha och göra med så länge de får vettig sysselsättning. (Och det finns en anledning till att jag skrev varmblodstravare och med flit exkluderade kallbloden, haha. Dom har inte riktigt satt sig lika djupt i hjärtat på mig, väldigt intelligenta djur det med, men jag upplever att de har mycket mer i huvudet än sina varma kusiner och är "svårare". Lite som Tyra faktiskt - energiska, går lätt upp i stress och slår på turbon i tid och otid.)

Så nu har Polly påbörjat sin dressyrhästsutbildning typ. Eller vad hon nu ska bli när hon blir stor. (Förhoppningsvis inte större, hon är stor så det räcker!)