De flesta människor brukar väl kanske ta en ordentlig sovmorgon när det är söndag. Kanske äter dom en sen frukost och slappar runt i pyjamas hela dagen. Vad vet jag?
Själv har jag (och mormor + 2 mostrar) hjälpt mamma att flyttstäda hela helgen, så både lördag och söndag har jag varit uppe med tuppen och jagat damm och putsat och skurat.
Idag smet jag dock ifrån runt lunch och for till stallet för att motionera Dessi (och mig själv) lite. Nu när hon är till salu så är det väl bäst att hon visar sig från sin bästa sida och hon blir så vansinnigt odräglig när hon bara står.
I stallet så kan hon inte stå still medan man borstar och fixar med utrustningen. Hon ska ha med sitt huvud i allt och tuggar på allt hon kommer åt, så i förebyggande syfte så ska jag försöka ta mig tid att aktivera henne ett par dagar i veckan tills vidare.
Så idag fick den lilla besten krypa i selen och ta en promenad med mig i andra änden av tömmarna. Med oss på tur hade vi Evelina, hennes syster Malin (har jag ens kört någon presentation av henne innan?) och Pebban.
Dessi, det lilla monstret, var riktigt på g och småtravade nästan hela turen. Pigg som en mört! Men det är bara positivt att hon gillar läget och har fart under fötterna. Hon skötte sig galant och var väldigt nöjd och glad efteråt också.
Klockan är inte ens 20:00, men jag tänker krypa till kojs för mitt huvud sprängs snart och jag är trött som ett helt ålderdomshem. Imorgon är det mer praktik som väntar och jag måste samla mod och ringa nästa ställe och jag verkligen avskyr att ringa främmande människor. Hate it, hate it, hate it! Det är väl bara att bita ihop och få det gjort och hoppas på det bästa.
Godnatt världen.
Då kör vi på med lite mer praktik!
I tre veckor så hänger jag i Örebros enda (?) chokladfabrik och spanar läget och idag var första dagen.
Ångestklumpen i magen var enorm i morse kan jag ju tala om! Även fast den ansvariga som jag pratat med i telefon verkade supertrevlig, så vet man ju aldrig. Det har ju hänt förut att det känts bra på telen och sedan har det varit katastrof. Typ...
Min senaste (misslyckade) praktikperiod ligger fortfarande i färskt minne och skaver.
Men jag hittade dit jag skulle och stället var mycket större än jag föreställt mig och det gav mig lite spaghettiben, men det visade sig att skenet bedrog. Jag hade gissat på att de anställda uppgick till mellan 30 och 50 pers, i själva verket var de 11. Ja lagom är bäst.
Jag blev väl mottagen och alla var verkligen skittrevliga och rara. Det kändes oerhört bra och jag tror jag kommer trivas under hela perioden. Tipptop!
Dagens arbetsuppgifter gick ut på att temperera mörk choklad (oh the horror) och av denna göra bräck med hallongranulat (frystorkade hallon i småbitar) på. I love the tempereringsmaskin! Världens bästa uppfinning! Man håller i smält choklad och ställer in temperaturen man vill ha (upp i temp, ned i temp och upp i temp igen - klart) - piece of cake!
Det var det enda chokladiga jag gjort idag, resten av tiden diskade vi upp sånt som blivit kvar sen förra veckan samt städade ordentligt. Tråkigt nog har de ingen ordentlig diskmaskin, så alla chokladgrejer och maskindelar måste diskas för hand och det tar en evighet! Men allt sånt tråk uppvägs av att personalen är superdupertrevliga!
Tyvärr blir det inga bilder från dagens bravader, det känns ofint på något konstigt sätt att be att få ta massa bilder på första dagen. Istället bjuder jag på en bild från häromdagen när jag drog ihop brownies med glass till mig och Hasan. Omnomnom! (Vadå? Ska brownies vara fyrkantiga? Vem bryr sig!)
Det där tog inte många minuter. Tyra kanske borde ta anställning som testätare av leksaker på fabriken där de tillverkas. Det är inte många grejer som överlever hennes tänder. Så kan det vara, men så länge hunden har roligt så...
Idag är det visst Alla Hjärtans Dag har jag hört sägas och vad passar väl bättre då än en tur med mitt ena Ludenhjärta?
Jag firar i övrigt inte Alla Hjärtans Dag, inte för att jag har något emot själva grejen (fast jo jag kräks snart på alla hjärtan och gulliga grejer som skickas runt på Facebook), det har aldrig blivit av bara. Det är ingen big deal för mig. Hasan är inne på samma linje, han hade inte ens koll på att det är idag, haha. Men å andra sidan har han inte Facebook och slipper ifrån alla miljarders påminnelser som folk skickar runt.
Hur som, en tur med Linus, Evelina och Pebban var inbokad och på mitt initiativ, hör och häpna, tog vi en ny runda med lite läskigheter. Inga problem med våra klippor till hästar. Linus fick äran att ta täten och besegra den läskiga bron där vi alltid fått motorstopp och inte kommit en meter.
Sist jag red där fick jag se mig besegrad av hästen och det slutade med att jag fick hoppa av och leda honom över. Oh no, tänker ni, man får aldrig låta hästen vinna. Tror ni jag gav mig så lätt eller? Lille Lus fick vackert knata fram och tillbaka, fraaaaam och tillbaaaaaaka över bron tills han slutade tycka den var otäck och se det gav liksom resultat, idag gick han utan konstigheter över den otäcka hästslukande brouslingen. Han är inte dum och insåg kanske att han skulle tvingas gå 20 gånger fram och tillbaka över bron om han krånglade idag också och att det därför var enklast att bara gå. Eller så tjatade jag helt enkelt sönder hans skepsis inför bron sist.
Det viktiga var att vi kom dit vi skulle. När hästarna insåg att vi inte alls skulle åt samma håll som vanligt utan att det var äventyr med ny väg på gång så vaknade dom till liv ordentligt. Med spetsade öron så ökade dom på skritten och båda verkade tycka det var roligt att se lite annat. Alla kom hem hela och rena och nöjda och ingen ryttare dog av skräck även om det var bra nära iallafall en gång.
Allt som allt så var det en trevlig tur.
Nu ska jag mula lite chips och titta på när Tyra tar kål på sin nya leksak. Hasan är i stan och leker med sina vänner ett par timmar så jag är home alone och kan bete mig hur jag vill. Oh jäh!
Hela denna långa dag har spenderats med att antingen bära grejer, stuva grejer i släpet eller köra bil med släp fullt i grejer. Fram och tillbaka, hit och dit.
Men den goda nyheten är iallafall att alla stora tunga möbler och kartonger är flyttade och klara och nu har mamsen bara småplock kvar i huset. Tipptopp!
Även en del av mina möbler fick åka lite bil. Typ en byrå med ett trasigt ben, den skitfula sängramen och ena soffan som Tyra vänligt nog har demolerat. I utbyte kom det in en större byrå och en mindre soffa, och en stor tung sängram, sånt som mamma inte vill ha och inte har plats för.
Både jag och Hasan är helt färdiga och jag skulle tro att mamma är det också, vi har hållt igång i över 12 timmar. Och vår arbetsledare Tyra har farit runt som en förgiftad råtta hela dagen så även hon är helt utslagen.
Stackars Tyra, hon har varit nervös i flera dagar för att vi har plockat ner säng, flyttat soffa och haft oss. Hon har haft stenkoll på oss idag och inte gått mer än fem meter ifrån oss. Jag vet inte om hon trodde att vi skulle flytta ifrån henne och lämna henne. Eller kanske lämna henne i en återvinningscontainer (den som det står "Begagnade Apor" på). Nu är det iallafall lugnt på flyttfronten, det är småplocket och städning kvar. Det kunde vara värre alltså.
Orka vara vaken längre. Imorgon blir det en tur med Linus Lus, Pebban och Evelina.
Dom ser bra ut och luktar gott. Frågan är... går dom att äta?
Om en stund får jag svar på den frågan. Te och macka, omnomnomnom!
Om fanskapet inte kan stå still på bänken utan att fara runt som en apa på party - ställ den på golvet!
Jag lär ju få dammsuga sen, men det är ett small price to pay för jag får ju färskt bröd. Om det sen är ätbart återstår att se, jag modifierade receptet lite.
De senaste inläggen har ju inte varit så himla upplyftande så nu tänkte jag köra lite roliga bilder som jag snott på intärnätet bara för att väga upp det tråkiga. Funny shit.
Min personliga favorit måste vara katten i en låda som inte är en låda... eller är det kanske en låda iallafall? Vem vet?
Åh blä! Jag har hamnat i värsta svackan. Jag pendlar mellan "allt är meningslöst, orka bry sig" och "helvetesjävlar, nu ska nån dööööö!!!". Det känns inte som att det är ett hälsosamt mående. Eller ja, jag VET att det inte är bra.
Jag vet bara inte vad jag ska göra åt det.
Vart går gränsen mellan svacka och depression, utbrändhet eller nåt annat obehagligt? Jag har mått så här alldeles för länge. Har sjukskrivit mig denna vecka, skulle egentligen börjat praktik igen, men jag hade ingenstans att vara denna vecka, och jag har inte ork att panikhitta ett ställe som kan ta emot mig med jättekort varsel för bara en vecka. All min energi just nu går åt att hålla mig och djuren flytande. Kanske tur att jag har djur, orka kliva ur sängen annars och göra nåt vettigt.
Jag ska fördriva tre veckor hos en pralinmakare med start nästa vecka och sedan ska jag nästla mig in på ett annat ställe i åtta veckor till. Jag har span på ett ställe, ska bara repa mod nog att ringa till dom.
Dessi behöver ett nytt hem pronto, men så här långt har jag bara fått ett enda svar och det var inget som imponerade på mig direkt. Intressenten började med att fråga om jag kunde tänka mig att gå ner i pris vid snabb affär. Alltså, det är ingen jäkla soffa jag säljer! Att börja med att pruta utan att presentera sig och berätta vad man kan erbjuda känns som helt fel väg att gå. Tålamod är en bristvara hos mig just nu.
Polly... Ja vad ska jag säga. De andra delägarna dröp av en efter en och även den sista som sade sig vara jättepepp på att fortsätta verkar ha gett upp. Så inga pengar in på kontot och därmed finns det inte ekonomi till hovslagare och därför är Polly barfota fortfarande och inte igångsatt. Plus att Pollys senaste två stallhyror är obetalda, för som sagt så ekar det tomt på hennes konto och min ekonomi är helt i kras så jag kan inte ens täcka upp med mina privata tillgångar. Mitt sparkonto är tömt för länge sedan och Pollys framtid är just nu väldigt osäker. Jag har inte råd att hålla henne, jag har inte ens råd med min fjärdedel i henne.
Linus är den enda av hästarna som skänker mig någon glädje just nu. Jag tycker så klart om alla tre hästarna, men just nu är Dessi och Polly som varsitt släpankare på mig, SPECIELLT Polly där jag borde ha ekonomiskt stöd från övriga ägare. Men jag har lärt mig min läxa och kommer aldrig aldrig aldrig någonsin igen äga häst ihop med någon annan.
Så jag måste ta tag i situationen och lösa det med Pollygänget, för det här är ohållbart och egentligen har det varit ohållbart länge.
Hasan har sökt säkert 400-500 jobb sedan han kom hit, utan framgång. Helt galet, hans CV är tungt och han borde inte ha problem att få ett schysst jobb inom sin branch, men svaren han får är samma överallt - han pratar inte flytande svenska som en inföding.
Vi har grävt igenom alla möjligheter, men det är tvärstopp överallt och nu har han fått erbjudande om att komma tillbaka till sitt gamla jobb. Vad gör man? Jag drar in runt 9000:- i månaden på CSN och det räcker inte på långa vägar och det funkar inte längre.
Så eventuellt åker han tillbaka till Jordanien, då har vi iallafall två inkomster, men vi är tillbaka på ruta ett där vi började vårt förhållande. Jävligt kul, men det känns inte som att vi har något annat val just nu. Hasan har dock ställt några enkla motkrav och går dom bara med på det så blir det som det blir.
Jag har ingen aning om hur vårt förhållande kommer överleva om det blir så, det är väl sånt man får se tids nog.
Så ja... just nu är allt lite upp och ner. Mest ner. Jag vantrivs med hela situationen och vet inte vart jag ska göra av mig själv. Jag vill inte vara hemma, jag vill inte vara i stallet. Jag vill inte vara i skolan och helst skulle jag gärna slippa all praktik också. Enda stället där jag kan koppla av någorlunda är i sadeln på tur med Linus. Där slipper jag tänka på vad som händer utanför vår lilla bubbla och hur jävla eländigt allt är just nu, där har jag annat att fundera över.
Har iallafall lyckats skrämma ihop lite middag under tiden som jag författat detta och nu är det strax dags att äta, fast jag vill inte det heller.
Tog 3 minuter paus mitt i flyttkaoset. Mamma har ju sålt sin gård och ska nu bli stadsbo. Snart är kärran full igen och förhoppningsvis är det sista lasset för idag, för jag längtar hem till soffan.
Nu har Smala Klubben haft möte. Vi har gjort varsin moussetårta och en liten tvillingbakelse för provsmakning.
Så min tårta och resultatet av vår bakelseprovsmakning;
Lite ont i huvudet och nedbäddad i sängen så fick jag sällskap av min egna energikick. Världen snällaste hund som bara vill mig väl och försöker pussa mig så jag ska bli glad igen.
Folk som har förutfattade meningar om dobermann och tror att det är en arg och farlig hund borde träffa Tyra.
Hon är verkligen världens gladaste pajas och jätteknähund. Hela världen är hennes bästa vänner. Tänk om man vore så sorglös och glad jämt och ständigt, och tänk om man hade samma energi!
Jag trodde hon var ett måndagsexemplar, men ju mer jag hör från andra dobermannägare desto mer förstår jag att rasen i sig är sån.
På söndag blir Tyra 6 år. Helt galet att tänka att vi kamperat ihop i 5,5 år redan! Tiden har gått så fort! De första två åren så tyckte jag det gick långsammare än långsammast, mest för att hon var så hopplös på att ha sönder saker och var mer vild än tam, men det ordnade ju upp sig det med. Numera äter hon inte skor, böcker, kuddar, väckarklockor, tapet etc och tack gode gud för det! Och hon har även lugnat ner sig en del även om hon fortfarande är ett energiknippe utan dess like.
Världens bästa, finaste tokhund!
Sjukt dålig och misslyckad dag.
Allt har bara gått fel fel fel. Jag är så fruktansvärt långsam att det känns helt meningslöst att vara här. Avslutade iallafall skoldagen med en kanelbulle, inte helt fel faktiskt.
Nu får vi strax åka hem och då går jag nog fanken och lägger mig på en gång.
Sen blir jag lite smågrinig på alla dessa föräldrar som på Facebook glatt förkunnar att Dessi skulle vara perfekt för deras ungjävlar. Tråkigt för dom att jag kommer prioritera ett hem med vuxen hästmänniska som inte använder henne som någon jävla leksak till sina barn. Det är hon för bra för.
Bara för att hon är liten så betyder inte det att man kan behandla henne som en slit och släng pryl. Hon är en HÄST för farao och hon ska behandlas som en häst.
Nu har surkärringingen gnällt klart. För stunden...
Ytterligare en toppentur med Linus Krumelur idag!
Tänkte han skulle få jogga av sig lite så han är snäll imorgon. Jag har en låååång dag i skolan framför mig så snälla Evelina har lovat att motionera kusen och då kan det ju vara trevligt om han är rastad idag och därmed extra snäll imorgon. Inte för att brukar missköta sig, men man vet ju aldrig med hästar.
Det började bra, Linus stod en bit ner i hagen och käkade med en av polarna, resten av flocken stod uppe i lösdriften och ugglade.
Så jag förberedde mig på en stillsam promenad ner mot maten, men för skojs skull provade jag att ropa på honom och dra till med en vissling.
Är det någon som tror på mig om jag säger att kreaturet tog tre tuggor hö till, flyttade sin kompis ur vägen och kom och mötte mig? För det var precis det som hände! Jag stod som en fågelholk, men hade iallafall sinnesnärvaro nog att mata i honom ett gäng godisar när han nu var så duktig. Och jag blir alldeles varm i hjärtat fortfarande när jag tänker på det!
Så vi myste lite i stallet och borstade och pysslade. På med sadel och träns och så gav vi oss iväg. Jag har ju fått order av Evelina om att rida fortare, Linus släpar gärna benen efter sig i skritten, så bitvis skärper jag till mig, kortar tyglarna och rider fraaaaamååååt. Som bonus beter han sig som folk på alla "farliga" ställen - dom ställena där han blir spänd och är redo att hoppa åt sidan eller springa framåt några steg om det händer något oväntat eller låter konstigt. Han har liksom inte tid att stirra upp sig för koncentrationen är på ryttaren.
Belöningen (förutom alla glada tillrop från mig, haha) är att han får gå och sova i sitt snigeltempo emellanåt. Så vi koncentrerar oss några hundra meter och sen slappnar vi av. Och så koncentrerar vi oss. Och slappnar av. Funkar finfint, när jag släpper ut honom på lång tygel igen så åker huvudet ner och han frustar ut lite spänningar. Jag är helt fascinerad, det här är ju en helt ny värld för mig. Jag har aldrig i mitt liv ridit ordentligt, men det är väl på tiden att jag tar tag i det med. Det gagnar ju hästen, för om inte jag kan rida som folk så kommer min häst inte arbeta som han ska heller. Så enkelt är det.
Vi travade en del också och han verkar nöjd och glad med det. Han joggar på fint och det är inga problem med att höja och sänka tempot. Däremot är han svagsvagsvag i vänster sida. Han skjuter gärna över mig från höger till vänster i skritten och i traven så känns han som en fembent kamel om jag, när jag rider lätt, skiftar sittben till det "svaga" - vänster fram. Något att jobba med alltså.
I övrigt så är jag fortfarande så himla nöjd med honom. Vi passar nog ganska bra ihop, det är en rar häst. :)
I övrigt är livet mest skit just nu, man lever från dag till dag och hoppas på det bästa. Tur att man kan sätta sig i sadeln och känna sig glad för stunden iallafall.
Märkligt.
För ett tag sedan gnällde jag över att jag inte hade några böcker att läsa. Nästan allt som ligger staplat på bilden är oläst. Vart kommer det ifrån? För jag kan inte minnas att jag handlat på mig en jäkla massa böcker. Eller har jag förträngt det? En del har jag fått, men resten då?
Snart är det väl dags för årets bokrea också och med lite tur så kanske jag kan utöka samlingen av olästa böcker. Någon gång hinner jag väl läsa ikapp. :)
Åh jag blir bara så sne på en del människor!
Är medlem i en hästgrupp på Facebook med en specifik inriktning och för bara en stund sedan var det en annan hästägare som slängde in en bild på sin kuse och var ledsen över att kanske behöva avliva hästen inom kort.
Hästen är frisk och kry, inte speciellt gammal, men ägaren har inte möjlighet att ha kvar den och har försökt sälja under en längre tid utan resultat.
Min första tanke var att "men vad tråkigt, men en död häst lider inte och man vet vart man har den" typ. Sen gjorde jag misstaget att kolla kommentarerna. MISTAKE!
Det var nästan lynchstämning, folk anklagade ägaren för att vara en dålig människa som tänkte avliva en fullt frisk häst och tyckte att hon skulle ge bort hästkraken till första bästa som erbjöd sig.
Men hallå? Reality check någon? Om det nu är så jäkla viktigt för dessa förstå-sig-påare att hästen får leva så kan jag inte för mitt liv begripa varför ingen av dom erbjöd sig att köpa hästen. Ägaren begärde en mindre peng, vilket jag tycker är helt riktigt för att sålla bort oseriösa. Exempel; jag skulle kunna erbjuda mig att ta hästen gratis och erbjuda ett jättebra hem med kompisar och mycket utevistelse, hämta den på en gång, stanna till vid närmaste slakteri och få 1500:- för köttet.
Då är det väl bättre att ägaren ser till att detta exempel inte lönar sig kan jag tycka.
(Alla har väl 'Hästslakterskan' i färskt minne? Smart affärside, erbjuda sig att ta emot gratishäst, lova guld och gröna skogar och sedan slakta inom kort.)
Nä jag fattar helt enkelt inte varför det blir en sån häxjakt på hästägare som tar sitt ansvar och avlivar istället för att skänka hästen till första bästa okända människa. Självklart finns det toppenfolk därute som gladeligen skulle göra allt och lite till för sin gratishäst, tyvärr finns det lika många rötägg som tycker att det inte är så viktig med hovvård, bra foder och passande utrustning för hästen var ju iallafall gratis (eller billig) så det gör inte så mycket om den går sönder, dom har iallafall inte förlorat en massa pengar på den. Och går den sönder så kan man alltid slakta och få pengar istället för att betala veterinären.
Den dag jag står med en häst som ska avlivas så kommer jag go bananas om någon ifrågasätter mitt beslut. Missförstå mig rätt, jag tycker inte att vi ska avliva för skojs skull, men ibland är det nödvändigt av varierande skäl. Och den jävel som då ifrågasätter kommer att få ett grimskaft i näven och ett "lycka till i framtiden med din nya häst". Då får vi se hur roligt de tycker det är. Det går ju som sagt bra att tycka en hel massa, men när verkligheten smyger sig på så är det inte lika skoj längre.
Jag har sett hästar som varit totalt olämpliga att hantera för okunnigt folk eller folk med mindre än 30-års hästvana, som ska omplaceras till varje pris bara för att dom är friska och krya och "det vore synd att avliva en sån frisk och fin häst". Att hästen inte hade alla getter hemma spelade inte så stor roll. (Stackars den tjej som fick det fanstyget på halsen!) Lynnesfel är i mina ögon väldigt ovanligt inom hästvärlden, de flesta hästar jag träffat som stämplats som dumma har snarare varit offer för felaktig och hård hantering. MEN ibland poppar det upp en sån där individ som bara borde skjutas på plats innan den ställer till med en ordentlig olycka och någon dör. Varför avlivar man inte såna istället? Men vi människor ska ju inte leka gud, det har vi ingen rätt till. Nä men jag kan tycka att det är vår förbannade skyldighet att se till att våra vänner får ett värdigt avslut istället för att stå i sin egen skit i något skjul och halvt svälta ihjäl samtidigt som den vansinnesrids någon gång i månaden, TROTS att den är halt på två ben.
Sen kan jag i samma veva tycka att vi avlivar alldeles för lättvindigt också. Speciellt inom travet.
Man har en krake som inte duger och man orkar inte leta upp ett annat hem, så bort med den, tack och goodbye, och in med nästa.
Egentligen borde jag, som ett experiment, se hur många gratishästar jag kan få på två veckor. Jag blir (tyvärr) inte förvånad om jag står med 10 hästar som annars skulle slaktas inom ett par dagar.
Men nä, jag blir bara så jäkla lack på alla som tycker att liv är värt att räddas till varje pris och alla som har åsikter om en ledsen hästägare som kanske, mot sin vilja, måste avliva sin vän.
Jag vill tipsa om lite spännande läsning för oss hundägare. Den här bloggen har varit på tapeten tidigare och jag slutade genast ge tuggben av råhud till Tyra. Det är skrämmande läsning, men något som alla hundägare bör känna till!
http://www.cutiepiepolly.se/2014/01/varning-made-in-china.html?m=1
