Folk klagar på att dom har det stressigt på jobbet. Under 40 minuter har jag kört igång en deg, tagit tre telefonsamtal, servat ett tiotal kunder, plockat upp nytt bröd till jäsen, slagit upp limpor av degen jag satte igång, ätit frukost, plockat fram bullar i montern, vägt upp och satt igång nästa deg. I ärlighetens namn så känns detta som en ren och skär walk in the park i jämförelse med mitt "riktiga" jobb.
Ännu en dag i verkligheten.
Den här gångna veckan har varit allt annat än rolig och jag har inte haft någon lust alls att blogga eller vara social på andra vis. Jag har mest glidit runt och försökt få grepp om min nya livssituation. Eller ny och ny, jag levde ju från minut till minut innan Hasan flyttade in och jag minns faktiskt inte om jag tyckte det var en enorm omställning då, men det tycker jag iallafall nu. Det känns jättekonstigt att vara ensam hemma hela tiden. Bara jag och Tyra. Men det ger sig väl, nu börjar jag iallafall få ett flyt på vardagen, det är ju alltid något.
Idag ska jag fördriva min tid med att städa järnet. Jag måste ju göra någonting så jag inte bara gror igen i soffan med datorn i högsta hugg. Har köpt lite blommor som ska ersätta alla döingar som står i mina fönster, och jag ska även plantera lite blomster ute i balkonglådan som hänger på trappräcket. Det är faktiskt himla trevlig med växter tycker jag och när jag blir stor och är rik så ska jag ha ett hus med stall och trädgård. Och så ska jag vara hemmafru så att jag hinner ta hand om stallet och trädgården. Tid är ju annars en bristvara.
Nog om det. Igår lurade Evelina med mig på hästloppis och till min förvåning så gjorde jag två fynd. Ett finfint träns med lite bredare nosgrimma till Linus (fastän jag brukar rida utan nosgrimma, men ibland kan det vara snyggt att ha den på) och blingigt pannband, och en jättefin förbygel som ska hålla sadeln på plats (vissa av oss, inte jag, har gått ner i vikt och då plötsligt börjar sadeln åka bakåt, förutom förbygeln så har jag lite andra åtgärder på gång så att vissa av oss, fortfarande inte jag, inte magrar av helt, bl.a. så ska tänder kollas i sommar (när jag är tillbaka på jobbet och har bättre ekonomi) och det får bli extra proteiner i maten också).
För dessa två fynd pyntade jag 200:- totalt. Ka-tjing! Inte för att jag behöver mer skit till hästarna (men joooo, man kan aldrig ha för mycket hästprylar!), men detta är ändå grejer jag har användning för. Jag stoppade mig själv när det hela höll på att övergå till ren och skär glädjeshopping!
På torsdag ska Linus Lus få nya fötter, så om jag kommer ihåg då så ska jag ta bilder på honom iförd sina nya prylar, jag ska ändå rida då. Orka släpa in hästen och snygga till honom bara för att ta bild, han får liksom ha semester tills torsdag, jag har inte direkt haft något sug efter att kravla mig upp i sadeln den här veckan.
Nu ska disken få sig en omgång.
Det dröjer lite med de utlovade hingstbilderna, men den som väntar på något gott....
Idag är dagen D. Idag lämnar Hasan Sverige på obestämd framtid och livet blir ännu tuffare från och med idag.
Tur att man har djur.
Tyra kommer tycka att detta var synnerligen onödigt och undra vart Hasan har tagit vägen. Men det är som det är och det går inte att ändra på just nu. Framtiden får utvisa vad som händer och sker.
Många finfina hästar har flimrat förbi idag och de flesta fastnade på bild, i sista minuten tog jag med mig min gamla trotjänare - den digitala systemkameran. Det är inte alltid positivt att vara impulsiv, batteriet var närapå tomt, men jag hann få med en hel del finingar innan jag fick packa ner kameran och ta dåliga mobilbilder istället.
Nu sitter kamerabatteriet på laddning, det är uråldriga grejer som tyvärr inte laddar när det sitter ihop med datorn, men jag räknar med att hinna kollat igenom bilderna imorgon och ge en utförligare rapport av dagens äventyr. Tills dess får ni hålla till godo med några sämre telefonbilder som aptitretare...
I förrgår på praktiken så fick jag äran att uppfinna en påskbakelse som vi kunde sälja.
Naturligtvis så förväntar sig nu läsarna av denna blogg att jag visar upp bilder på en flashig kreation som skulle göra deltagarna i Dessertmästarna gröna av avund. MEN så är icke fallet - alla som känner mig vet hur oseriös jag är och att jag gillar att skratta och att få andra att skratta, så jag gjorde påskkycklingar och det visade sig vara en riktig lyckträff! Både onsdag och torsdag sålde vi slut på alla kycklingar! Tummen upp!
Marsipan är roligt (så länge man slipper göra prinsesstårtor på löpande band) och man kan göra mycket roligt med det, så jag utgick från helt vanliga grodbakelser, men skippade att skära upp mun utan gjorde näbb med gelé istället. Jag tycker själv dom blev fula som fan (men jag är ju missnöjd med allt jag gör), men väldigt roliga och kunderna verkade ju uppskatta det påskiga inslaget i utbudet, så med det betyget får jag väl vara nöjd.
Nu ska jag ta en dusch, äta frukost och sen ska jag spana in fina hingstar på Eklunda stuteri (som firar påsk med att ha hingstvisning, mycket roligare än att äta ägg och flyga kvast tycker jag) med Evelina och klappa en stackars intet ont anande fölis.
(Fick förresten en påsklilja som present av praktiken (eller snarare ägaren till konditoriet), mycket uppskattat måste jag säga! Bara två veckor kvar sen åter till skolan för tre veckors hårt slit och massa slutprov...)
Grattis på födelsedagen!
Idag skulle vi ha firat med varsin bananbakelse, men det blir inte alltid som man har tänkt sig. Faktum är att det väldigt sällan blir som man har tänkt sig och livet är alldeles för ofta orättvist.
Vi saknar dig som fan!
Sådär då, nu har mammas Räsermitsubishi och min Svenssonvolvo fått på sig sommarskorna.
Fint teamwork! Hasan har ju jobbat på däckfirma hemma i Jordanien i sin glada ungdom, och jag är bara jävligt händig, höhö. Så med två domkrafter och dubbel uppsättning verktyg så tog det ungefär ingen tid alls att byta däck - smidigt och bra!
Igår var jag och Linus Lus på tur, och förutom att det nästan blev tårta på grund av en omkullramlad soptunna (han har aldrig reagerat tidigare, men igår tvärbytte han plötsligt färdriktning och jag hängde inte riktigt med på den manövern, men det ordnade upp sig), så överlevde vi. Men det var extra livat igår vill jag lova. Han var riktigt i gasen och jag kände bara att det skulle kunna sluta hur som helst. Märkligt, för vi körde ett ordentligt travpass i fredags enbart för att göra av med lite energi, men det hjälpte visst inte för han var högt och lågt och överallt igår - och inte på något positivt sätt. Men jag antar att vi inte kan ha smekmånad varje dag.
Jag passade på att ta bild på hans skimmlande rumpa också. Färgbytet börjar liksom bakifrån och jobbar sig framåt och nu börjar han bli fin, men jag hade så klart tyckt om honom även om han varit tråkigt travarbrun (vilket han i och för sig är på vintern), men jag erkänner villigt att det är en jättebonus att han är brunskimmel. Så ytlig är jag.
Alldeles strax ska jag packa in man och hund i bilen och åka till civilisationen och byta däck på min och mammas bilar. Vi kör ju lagligt ända till imorgon visserligen, men imorgon har jag inte tid - då ska jag knåda degar på praktiken och sedan på kvällen blir det ljusparty i urskogen. Jag lyckades lura med mig mamma och "byta" evenemang med Evelina - hon följer med på ljusparty mot att jag följer med på hingstvisning på fredag. Check!
Jag fick plötsligt värsta cravingen för paj. Äppelpaj specifikt, men några sådana hade jag inte hemma så då fick det bli blandade frysta bär. Färska frukter och bär i all ära, men hur ofta har man färska ingredienser hemma när man plötsligt blir sugen på paj? Jag har väldigt sällan ingredienser hemma när jag får ett infall. Mitt skafferi är fullt med grejer, men oftast är det fel grejer. Till exempel har jag ingredienser till en sockerkaka när jag vill ha cocosbollar (inte dom med fluff, utan dom vanliga hederliga choklad/n*gerbollarna), eller så har jag grejer till småkakor, men inte till chokladmousse som jag egentligen var sugen på. Ett klassiskt i-landsproblem!
Idag blev jag plötsligt sugen på paj och det är bara Hasans fel! Han drog några roliga filmcitat och ett av dom innehöll äppelpaj med cheddarost (någon som kan gissa filmen?). Jag blev så sjukt sugen på riktig paj, inte fuskad smulpaj (jo det ÄR fusk att göra smulpaj!), utan sån där paj man ser att folk äter på fik i amerikanska filmer! Men dels så har jag ingen liten smidig pajform, bara stora formar till många människor, och dels så kände jag inte för att förgrädda pajskal och krångla. Jag ska nog göra det med någon dag, men det får bli en dag med planerad pajätning.
Så idag fick det bli bär i en liten fyrkantig form med knäckigt täcke. Mumma! Vaniljsås och en kopp starkt te till det så är kvällen gjord.
Jag funderar på att införa mer bakning i bloggen, men är det för pretentiöst att skriva långa haranger om vad jag pysslar med i köket och smälla upp recept på det? Jag är den första att erkänna att min köks/bakningstid hemma har decimerats rätt rejält sedan jag påbörjade utbildningen, så det lär knappast dyka upp fyra recept om dagen med tillhörande käcka bilder. Detta beror inte på att bakningen står mig upp i halsen, utan för att allt är så mycket krångligare hemma. Det är svårt att få tag på de där fantastiska ingredienserna som privatperson och man har inte samma förutsättningar att lyckas med t.ex. ett riktigt gott surdegsbröd (hejsan stenugn!) och det är dyrt med redskap som underlättar. Plus att mitt kök är jäkligt trångt och eländigt, det är liksom inte lika roligt då. Jag ska fundera på detta och är det någon som har lite input så är det bara att go bananas i kommentarsfältet!
Men nu blir det några tuggor paj (om den är ätbar) och sedan väntar sängen och boken (my gosh, jag vet inte om jag ska avsky eller tycka synd om blodsugarna, för jag är fortfarande kvar i samma bok) innan det är dags att ta sig an nya utmaningar på praktik imorgon.
Ja här ligger jag nedbäddad i sängen med världens söndagsångest. Det var ett tag sedan man kände av det faktiskt och det är inget jag saknat.
Imorgon är det back to the praktik igen efter en vecka med förkylning och feber och elände. Det kanske är därför jag har ångest, jag har fått glassat runt hemma i en hel vecka (ja jävligt glamouröst att hasa runt i pyjamas och snyta sig varje halvminut och inte kunna andas genom nästan och bli anfådd bara av att ta på sig strumpor), men jag fattar ändå inte. Jag har gjort ett antal veckor på praktiken nu och vet vad det handlar om och jag trivs rätt bra på detta ställe, så det finns ju faktiskt ingen som helst anledning till att huvudet ska spöka. Men ändå ligger jag här och önskar att det var en annan dag - vilken som helst, men inteinteinte söndag!
Det är banne mig inte lätt att vara människa faktiskt.
Min väderapp säger att det ska regna imorgon, helt olämplig för jag tänkte ta en tur med Linus Lus, det är ju så lagom lockande om det ska ösa ner.
Hurra för livet. Ska plocka upp boken och se om de sista människorna på jorden kanske överlever virus och blodsugare, just nu hoppas jag att allihopa utom en dör. Det vore det ultimata lidandet.
Så här kommer de utlovade bilderna på mina två räserkameler. Lurviga, dammiga och bitvis jäkligt leriga, men dom är ju iallafall snälla och trevliga. För mig som känner dom så är de olika som dag och natt, samma ras men dom ser helt olika ut och är helt olika i personligheterna.
Nu får det vara slutsjukat! Hela den här veckan har jag ätit apelsiner, druckit te med honung, sovitsovitsovit, snytit ut gulgröna slemklumpar, druckit vatten, ätit grönsaker och försökt få frisk luft utan ansträngning.
Jag är fortfarande förkyld och eländig, men nu får det liksom vara nog med vila, jag vill uuuuut med hästarna. Dom krakarna har bara sett mig som hastigast denna vecka, jag har bara stannat till länge nog i stallet för att konstatera att dom lever.
Så idag får Evelina rida Linus så promenerar jag med Polly och jag tror båda fyrbeningarna uppskattar att få göra något annat än att stå i hagen och glo. Visserligen är hagen megastor, men iallafall Linus blir upprörd varje gång jag bara klappar om dom och sen går därifrån. Han vill väldigt gärna följa med in i stallet och bli borstad och få komma ut på tur. Det värmer i mattehjärtat att veta att han gillar att vara ute på äventyr. Polly är lite mer typen som hänger med ut för att jag vill. Det spelar inte så stor roll för henne om jag pysslar om henne och kastar ut henne i hagen igen eller om vi tar en tur. Det viktigaste för henne är att hon får uppmärksamhet, medan Linus vill ha hela konceptet uppmärksamhet och pyssel + motionsrunda.
Häromdagen hade jag med Hasan en snabbis till stallet och vi hade sån tur att både Polly och Linus stod uppe vid grinden i lösdriften och väntade. Hasan tittade på dom en stund och frågade sedan vem som var vem för han såg ingen skillnad. Men vaaaa? Lustigt, för mig är det klart som korvspad, jag tycker inte dom är ett dugg lika varandra, men han såg bara två bruna hästar med stjärn. Om jag kommer ihåg så ska jag försöka få till jämförelsebilder idag på dom så kan vi besluta på demokratiskt vis om dom är lika varann eller inte. Linus har börjat skimmla ur igen. :)
Nu: frukost!
Alltså jag slog ett getöga (varför heter det så för? Getöga? Vem kom på det uttrycket?) på min bloggstatistik av ren nyfikenhet och ohejdad vana.
Märkligt nog så pekar statistiken spikrakt uppåt. Jag är minst sagt förvånad, för vem läser min blogg liksom? Jag är en nobody med en mikroskopiskt liten blogg som handlar om ingenting (och hästar, en jäkla massa hästar måste man ha med!) och ändå hade jag runt 70 läsare igår!
Ursäkta om jag låter bortkommen, men jag fattar ingenting!
Den senaste månaden hade jag över 900 sidvisningar, och det är väl inte så mycket beroende på vad man jämför med (ja alltså, några av Sverige största hästbloggar har väl uppåt en 100 000 läsare varje dag), men för mig är det stoooort och mycket! Förut (innan jag kollade statistiken imorse, haha) så hade jag väl 4 läsare om dagen (släkt och vänner, hej på er!) och en bra månad så kanske jag hade 70 sidvisningar totalt. Många av dessa sidvisningar är ju samma människor som kikar in flera gånger per dag, men resten då?
Så vart kommer allt detta ifrån? Visserligen lämnar jag ju länk till min blogg när jag kommenterar andras bloggar, men det händer inte ofta (titt som tätt vart 10e år) om jag får säga det själv. Oftast har någon annan redan sagt vad jag tänker och då är det meningslöst att tjata om det igen. Annars så börjar jag skriva en kommentar, men trasslar in mig och måste ha med en lång förklaring för att undvika missförstånd.
Så jag är helt clueless över detta mysterium!
Missförstå mig rätt, jag är oerhört smickrad över detta faktum och blev töntigt glad faktiskt. Jag är bara jäkligt nyfiken på vilka NI är! (Gud vad konstigt det känns att skriva så, jag känner mig som en blind människa på en fest där alla känner alla.)
Men detta sporrar mig ännu mer till att ge min blogg en total makeover och döpa om den. Börjar kännas uttjatat med misseery nu. Men vad ska man döpa om bloggen till? Ska man ha sitt namn? Fördelar och nackdelar med det?
Hur som... När Hasan lämnar Sverige den 21a så är stationära datorn och internetet åter i mitt våld och så ska jag pyssla om bloggen lite och fräscha upp den. Promise!
Satt och slösurfade runt på travsport.se och letade efter gamla och nya hästar. Sånt som jag roar mig med ibland (ganska ofta) för det är roligt att veta var mina bekantskaper (och okändingar som man bara hört namnet på) är och vad dom har för sig.
Det visade sig att en människobekant (njaaaa, vi har som hastigast träffats ett par gånger i hästrelaterade sammanhang) har slaktat bort tre av sina fyra hästar och köpt två nya leksaker (hästar). Jag blir bara så ledsen. Av det jag hört om dessa hästar så var det inget fel på dom (fast en var gammal), men dom gick inget på banan. En av dom kom aldrig till start och den andra visade mest upp konstiga gångarter när den inte borde (och den tredje var som sagt gammal så det är väl ursäktat).
Det som gör mig ledsen är slit och släng mentaliteten inom travsporten. Det är ju upp till var och en att göra det som är bäst för sin häst om man inte kan ha den kvar och avlivning är inte nödvändigtvis dåligt, men jag stör mig på att det är så accepterat att slakta bort dom individer som inte springer och ta in nya i samma minut som boxen är tom (och den icke-springande hästen är lastad på transport med destination himlen).
En av hästarna som jag och Pollys delägare tittade på har gått samma öde till mötes. Jag tror till och med att han var den första som vi kollade på.
Jag minns så himla väl denna gängliga ettårshingst och hur jag tyckte att han såg väldigt snäll ut, men saknade det. (Vi fastnade ju för en annan i den flocken istället, men den var för dyr.)
Uppfödaren ville ha 35' för ynglingen, men vi köpte Polly istället och han såldes på auktion till en proffstränare för inga pengar alls (10').
Han kastrerades och började starta som 4-åring. Han gjorde 9 starter och tjänade strax över 8000:- innan man gav upp. En av Pollys delägare träffade tränaren i fråga under hästarnas fjärde år och frågade om just denna häst och hur det gick för den. Svaret var inte positivt, tränaren menade på att hästen var närapå oduglig och någon gång i somras byttes han väl ut mot nåt med mer kapacitet och gick till slakt. Jag blev helt deprimerad när jag såg att han var reggad som död på travsport.se. Alltså va fan?
Jag fattar att man inte vill skänka bort hästen till vem som helst (för att sälja en häst som i travets ögon är oduglig är omöjligt), men det är alldeles för mycket fokus runt pengar och för lite engagemang för hästarna som individer. Om dom inte tjänar pengar vill säga.
Tack och lov är inte allt travfolk så här, men jag hör oftare om duktiga hästar som pensioneras och käkar gräs resten av sitt liv än "odugliga" löss som belönas med samma upplägg. En häst är alltid en häst, oavsett om den tjänat 1,5 miljon eller 3000:- och det gör mig verkligen jätteledsen i hjärtat att veta att den sämre hästen liksom inte räknas i mångas ögon.
När jag blir rik så ska jag starta stall för alla löss. Dom kan få bli halvpensionerade turridningshästar, eller kanske skolas om och göra ny karriär inom andra körgrenar. Bara för att de inte kan eller vill springa fort så betyder ju inte det att dom absolut inte kan användas till något annat. Det är lite mera jobb att skola om en travhäst till något annat, detta beror oftast på fysiologiska skillnader, men jag tycker det är väl värt mödan för trevligare och intelligentare hästar får man nog leta efter.
Det är bara så himla sorgligt att veta hur många travhästar som slaktas varje år bara för att de inte duger på banan.
Jag brottade ner min förkylning för en timme och tog mig ut i verkligheten en sväng. Någon som kan gissa vart jag varit och hur mycket ångest jag hade?
Nu skiter jag i verkligen för en stund och bäddar ner mig med boken (där det tropiska viruset har förvandlat folk till blodsugande djur som i sin tur i stort sett utrotat mänskligheten, men nu har det gått en sisådär 100 år så nu väntar jag på att otäckingarna ska få på moppo så det sjunger om det), en mugg te och massa snorpapper.
Åh jag har ju glömt att berätta att jag blev erbjuden sommarjobb!
Jovisst ser ni!
En av mina gamla praktikplatser ringde upp mig och frågade om jag ville vara vikarierande bagare i sommar när den ordinarie drar på semester. Jag blev så sjukt glad och tackade ja innan jag ens hunnit fundera. Tyvärr funkar inte livet riktigt på det sättet och eftersom jag bara är tjänstledig från mitt ordinarie jobb så körde det ihop sig. Jag tänkte vara helt fräck och be om tjänstledigt över sommaren för att prova yrket, men jag hann bara tala om för Överhuvudet att jag blivit erbjuden sommarjobb så fick jag svaret "-Till mitten av augusti? Men inte längre? Ja det kan du ju inte gärna säga upp dig för.", så jag behövde liksom aldrig fråga för jag fick svar ändå.
Blev jag sur? Ja det blev jag. Det är ju ett stort företag och hur mycket Överhuvudena än tjatar om att vi små underordnade är viktiga som fan så kommer jag aldrig tro på det. Det är bara en form av hjärntvätt för att få oss att prestera mer för det betyder mer pengar in till företaget. Och vad får vi vanliga dödliga? Ja hmm... Gratis kaffe i lunchrummet.
Joråsåatteh... Jag har ledsnat för länge sedan på dom och det är därför jag (och en hel bunt av mina kollegor) jobbar på att göra något annat. Sånt är livet.
Hur som helst, det var ju bara att bita i det sura äpplet och ringa tillbaka och förklara läget. Skit också, jag blev så jäkla glad över att erbjudas en chans att få visa för mig själv att jag inte är en värdelös nolla. Bara grejen att dom ringde upp mig först av alla potentiella sommarjobbare visar på att det faktiskt finns någon därute som tycker jag är duktig på det jag gör och det känns jäkligt bra för självförtroendet kan jag tala om. Jag hade ju inte ens sökt något sommarjobb (eller vanligt jobb för den delen) på detta ställe, utan de ringde mig enbart på grund av att jag gjort två korta omgångar praktik där! Och när det gick upp för mig så växte jag nog 2 decimeter.
En annan grej som boostade mitt självförtroende häromdagen var att jag fick slänga ihop en blåbärstårta. 10 minuter innan kunden skulle hämta den! ("-Ja just ja... Du kan väl göra en blåbärstårta? Det är en beställning som ska hämtas om 10 minuter.)
Någon som tror att jag freakade? Det värsta är att jag fick fria tyglar, jag frågade hur de ville ha tårtan för alla bagerier/konditorier har sina egna sätt att göra, men fick till svar att det gick bra att göra som jag ville. Tror ni hjärtattacken var nära eller? Men skam den som ger sig! En blåbärstårta var det beställt och min själ om jag tänkte fucka up! Så 15 min senare var den ihopsvetsad, dekorerad och stoppad i en kartong. Kunden nöjd och jag stängde in mig i kylen och andades i en papperspåse.
Jag hoppas verkligen att det finns en mening med att jag inte kan ta det erbjudna sommarjobbet. Jag vill inteinteinte tillbaka till mitt jobb.
