Solokvist - fast tillsammans

Idag gjorde vi slag i saken, me myself and I. Slutade tidigt på praktiken, för imorgon har de stängt och då kan man liksom inte förbereda så mycket, så jag passade på att dra på mig ridbyxorna och åka till stallet för en solotur.
Min och Linus första tillsammans där jag inte promenerar! Så spännande!

In med kusen och borsta lera tills det knastrade mellan tänderna. På med utrustning och upp med ryttaren. Det är fascinerande hur snällt han står när man sitter upp. Det var lite si och så i början med det, men med godis kommer man långt! Under förutsättning att hästen är en riktig godisgris alltså.
Så det var ju bara att trycka i honom godis vid uppsittning de första gångerna och mata i honom lite till när han stod still och detta har lett till att han står som ett ljus nu. Och när jag väl sitter på plats i sadeln så får han en (EN!) godis nu och han skulle nog kunna stå still en hel dag i väntan på den där godisen. Det finns säkert folk därute som tycker att hästen ska kunna stå still ändå och javisst, men det är ju så jäkligt mycket enklare om hästen ser något jättepositivt i situationen eller hur? Var och en blir salig på sin egen tro, men faktum är att Linus nu står som ett ljus vart man än sitter upp/sitter av. Tummen upp för det!

Men nu kom jag från ämnet (igen)!
Han skötte sig som förväntat, lite seg och fundersam utan sällskap och lite tittig och spänd, men han gick villigt fram för skänkeln och uppförde sig väldigt bra.
Vi trasslade oss ut i skogen och det är fan SKITJOBBIGT! Både jag och hästen är smidiga som kylskåp och vi får jobba hårt på balans och kommunikation när det ska snubblas över stock och sten och igenom träsk. Nyttigt nyttig!

Vi kom hem både hela och rena och jag vet inte vem av oss som var mest nöjd!

Nu ska jag packa ihop mig och åka hem och äta lite mat. Mamsen är på galej så jag har varit ute på promenad med hennes hund.

Gott nytt år alla!

Om man har tråkigt...

...så kommer här länkar till två sidor jag gärna slösurfar på.

För er med smak för det bisarra och morbida;

Find a death

Här läser man om kända och lite mindre kända kändisar/döingar. En varning utfärdas - i en del av artiklarna förekommer bilder på avlidna människor, men det är ju valfritt att titta. Surfa in på sidan och klicka på 'Directory' och jobba er igenom A-Z. (Jodå pappski, Elvis finns med.)

Min nästa favorit är för folk som, precis som jag, har ett intresse i det paranormala. Knäppt säger en del, spännande säger jag.

Paranormal Soup

Ett forum för det oförklarliga.

Så surfa på och glöm inte att titta under sängen och i garderoben innan du går och lägger dig!

Fina räserkamelbulle

Idag bjöd Linus på en överraskning under dagens tur. Han var typ... pigg! Jag fattar ingenting!

Seg som sirap när vi bara skrittade på på långa tyglar och lite småseg i första korta traven. Men sedan lagom till nästa trav så spetsade han plötsligt öronen glatt och längde steget. Han sög tag i bettet och bad om att få öka. Jag vet inte om jag ska vara glad eller skräckslagen. Det var ju liksom inga problem att hålla honom i lugnt joggingtempo och han saktade snällt av när jag bad om det. Han kanske bara tyckte att det var jätteskönt att få sträcka lite på benen, hagarna är ju för bedrövliga just nu med det här jäkla vädret. Ingen häst har väl lust att springa och busa i ett träsk och det blir ju inte bättre när det envisas med att regna stup i kvarten.

Men jag blev nog mest glad ändå att han tyckte det var kul att ta en liten trav, han har ju mest hållt pensionärstempo (som passar mig utmärkt) och varit trög som en förstoppad padda när man bett honom öka skritten eller traven. På slutet av dagens tur så taggade han till ordentligt och försökte trava varje gång sällskapet kom ikapp, för han längde ut skritten till den milda grad att det blev obekvämt att sitta på och sällskapet hamnade obönhörligen på efterkälken.

Fina lilla ponnyhäst, jag tjatar om att jag är så nöjd med honom hela tiden, men jag kan inte hjälpa det. Han är en klippa och det värmer i hjärtat att han verkar glad att se mig och är nöjd med våra små äventyr.

Julen - ett antiklimax?

I år valde jag att stanna hemma med Hasan på julafton. Alternativet hade varit att fira hemma hos den ena mostern med mamsens släkt och nu när man är gift så är det äntligen okej att välja att vara hemma. Tro mig, jag har försökt att vara hemma förut, men det är inte socialt acceptabelt att tycka att det är okej att sitta hemma själv i pyjamas på julafton. Ungefär som att det inte är socialt accepterat att inte vilja ha barn - det är fult och själviskt! Men nu tappar jag tråden lite...

Grejen är den att de senaste 20 åren har julen varit ett enda stort jäkla antiklimax för mig!

Det börjar med första advent - man plockar fram julgardiner och ljusstakar eller stjärnor eller vad man nu väljer att ha. Och för varje dag i december byggs förväntningarna på julafton upp. Det spelas julmusik på radion och i affärer och är man som jag så lyssnar man på det hemma också. I love julmusik!

Det pyntas med tomtar och krimskrams och någon gång ska granen sättas upp och dekoreras. Det brukade vara en av höjdpunkterna för mig - att dekorera granen. Nu för tiden har jag inte ens en gran. Jag har aldrig haft någon gran själv, det är alltid mammas gran som fått utstå mina tappra försök med kulor och glitter. Jag skulle gärna ha en gran, men det faller på att jag är fattig och när mellandagsrean kommer så hittar jag aldrig den där fina mörkgröna, jättetäta drömgranen. Jag vill inte ha en sån där ful-spretig-uppenbart-fejk-gran, då är jag hellre utan.

Folk går runt och frågar vad man ska göra i jul och berättar om sina egna planer. De undrar om man har köpt några julklappar och till vem. Ärligt talat så är det ett rent helvete att hitta passande julklappar till kreti och pleti. Jag är själv väldigt känslig och blir lätt besviken och vill ju helst inte utsätta mottagarna av mina klappar för samma känsla och det är skitsvårt! I år är jag dock (jävligt) fattig student och ensam inkomsttagare i hushållet, så i år torkade de flesta klapparna inne. Det blir några få utvalda som får (för ingen har fått än).

Skinkan ska kokas, griljeras och provsmakas. Man ska ha någon form av uppesittarkväll med familjen den 23e och äta knäck och mysa. Under granen trängs julklapparna och imorgon kommer släkten med fler klappar!

Så vaknar man på julaftonsmorgon och kan knappt inte andas för man är så förväntansfull! Och sedan går det bara utför liksom. Släkten är högljudd och lite stökig, maten är god för julmat is the shit, det ska kollas på Kalle Anka (och det börjar bli tjatigt) och sedan är det dags för julklappar. Jag vet inte ens om jag vill gå in på det, för det är känsligt. Men med fel julklapp är julkänslan som bortblåst. Händer varje år!
Man spenderar hela december med att bygga upp förväntningarna för att sedan få schampo och ljushållare? Va fan? Det stod inte på önskelistan!
Grejen som gör mig sur är inte att man förväntar sig stora dyyyyra klappar, utan något mer personligt. Man ger inte en tröja till någon som är totalt ointresserad av mode och helst skulle gå naken av praktiska skäl, man ger inte en glasskål till minimalisten som hatar prydnadssaker. Det är som att ge en ljudbok till en döv! Det är taktlöst och tyder på att man inte alls känner människan och då kan man lika gärna låta bli att ge något.

Men okej... Man får svälja stoltheten, vara tacksam och ljuga. Ta lite fika, äta två bullar som plåster på såren och fundera på hur annonsen på Tradera ska se ut.

Allt detta gjorde att jag i år valde att vara hemma. Med Hasan. Och Tyra. Och att börja dagen i stallet var det bästa. Mina hästar är mina hjärtan, utan dom kan jag inte andas. Tänk den där känslan när du äntligen får träffa den där personen du tycker om så mycket, men ser alldeles för sällan. Den känslan har jag varje gång jag går ut i hagen. Den känslan är långt bättre än någon julklapp någonsin. Att jag väljer mina djur före dom jag har blodsband till är heller inte socialt accepterat.

Idag ska iallafall mamsen få besök. Det blir lite mat (hey, jag har gjort sill! Jag som inte ens äter sill!) och en liten tårta. Och har hon något godis hemma så äter jag upp allt som tröst för att jag saknar min barndoms jular. Dom som var bra.

Julhångel

Innan vi gav oss ut på tur i regnet med Evelina och Pebban så bytte jag och Linus julpussar med varandra.

Han var nästan lite på hugget idag och försökte smygtrava en gång (vaaa?!?) och surade konstant mot Pebban. Det kanske var regnet, han kanske hellre hade varit hemma och ätit hö.
Lilla lermonstret Dessi fick hänga med in och äta lite mat och torka lite medan vi andra var på tur. Hon verkade ju inte det minsta ledsen över det.

Efter turen så fick de tre kusarna varsin hink med lite äpplen, morötter, knäckebröd och mineraler och dom blev eld och lågor över allt det gottiga. Eftersom Polly var ute så smög jag bort till lösdriften och gav henne ett äpple och lite klappar. Hon ska få en egen hink med gott någon annan dag.

Nu är det snart dags att slänga ihop en prima jullunch till mig och Hasan. Som jag har längtat!

God jul!

Jag och mina älskade bästisar önskar alla en riktigt god jul!

Hårresande

Det här var mer än välbehövligt! Jag klipper mig alltför sällan och varje gång jag gör det så jublar håret, jag lovar!
Jag borde hålla det till en gång varannan månad, men det brukar snarare bli typ två gånger om året. Ungefär samtidigt som håret blir låååångt och tungt och tofsar och klämmor inte orkar hålla skiten på plats längre. Plus att topparna brukar vara galet slitna också.

Jag har kommit på ett jättefiffigt sätt att klippa mig själv på. Mitt hår är väldigt tjockt (och långt) och har en hel del självfall (det är så vågigt att jag blir sjösjuk - och humorn är lika låg som vanligt) och jag har det nästan alltid uppsatt i tofs eller fläta eller i en bigass hårklämma. Detta gör att det liksom inte syns om resultatet inte är jämnt till 110%.

Så hur gör jag då? Vad är hemligheten?
Jo, en riktigt bra och vass sax (jag har en billig frisörsax som är inköpt på typ Clas Ohlsson år artonhundrakallt), en bra hårborste, en hårsnodd och lite tålamod.

Jag börjar med att borsta igenom håret ordentligt, sedan böjer jag mig fram och borstar fram håret så det hänger mot golvet. Samla ihop kalufsen och sätt snodden strax ovanför stället där det är tänkt att saxen ska få göra sitt jobb. Här är det viktigt att man har ett jämnt drag i hårbotten. Om det drar i håret mer på ena sidan av huvudet så kommer klippningen bli ojämn! Inte okej!

Men är det jämna plågor så är det bara att klippa tofsen under snodden och sedan jämna till innan man tar bort snodden. Om man har utfört det hela rätt så kommer man ha en lovely u-form på håret (sett bakifrån) och förhoppningsvis är det ungefär jämnt klippt och ser okej ut.

Detta är för oss som skiter i allt vad frisyrer heter. Har man en frisyr som är klippt av en duktig frisör (eller en dålig) så kanske man inte ska förstöra genom att sätta saxen i sitt eget hår. Det är ju liksom inte gratis att gå och fixa håret, men hey frisörerna ska ju också få mat på bordet.

Nu är det sovdags för länge sedan! Imorgon ska hurtiga klubben på tidig ridtur innan det är dags att svida om till något som inte luktar häst och mosa i sig massa god mat!

Flodhästar

Innan dagens ridtur med Linus (som skötte sig som vanligt, finns det något som bekommer den hästen?) så hade Polly och jag en mysstund med lite borstning och godis. Man måste ju vara fin när det är jul och allt.

Det känns så ovärt att borsta hästar när leran går upp till näsborrarna i hagen, haha. Kan det inte bara frysa på lite igen så man slipper ha på sig flytväst när man ska hämta häst? Det går väl an på Linus och Polly, dom har lera upp till knäna, men det är värre med Dessi. Hon ser ut som ett träskmonster! Jag har klippt av en rejäl bit på hennes svans för det hängde sju kilo lerkokor i den. Jag har till och med kapat lite på hennes hovskägg för det var samma där och jag tyckte synd om kraken som fick släppa runt på en massa extra kilon lera.
Helst skulle jag vilja ta hem henne och ställa henne i duschen, men det är ju meningslöst så länge det är lerträsk i hagen.

Nu ska jag ta fram saxen och trimma av en bit på mitt hår, man måste ju som sagt vara fin när det är jul.

Herregud jag glömde!

Evelina påminde mig idag om att igår var Dessis årsdag! För prick ett år sedan igår rullade tre glada hästtjejer iväg på äventyr för att hämta en liten ponny. Hur kunde jag glömma något så viktigt?!

Lilla Dessi ja... Jag skulle ju inte ha någon ponny alls, men jag riskerade att plötlsigt stå utan hästsällskap till Polly då de två andra hästarna (bumlingarna) i stallet skulle säljas. Så lite på vinst och förlust så bar det av för att hämta det lilla monstret - något jag absolut inte  ångrat en sekund!
Så himla rolig, positiv och arbetsvillig ponny blir nog svårt att hitta!

Och vi har kommit ganska långt får jag säga. Från att ha varit i stort sett bara grundhanterad så är hon nu tömkörd och har dragit bildäck, riden ett par gånger, löshoppad och promenerad i grimskaft massor! Och blir jag bara lite rikare i vår (under förutsättning att jag får ett jobb när jag är klar med skolan och att Hasan har en stadig inkomst tills dess) så ska det investeras i en vagn till det lilla odjuret så hon kan bli körhäst på riktigt!

För att fira detta så kör vi lite bilder tycker jag!

 

 Januari - en kantig, fluffig unghäst.

 

 Februari -  första löshoppningen

Februari  - Är det ett plan? En fågel? Stålmannen? Nej det är ett flygande marsvin!

 

 September  - redo för ryttare

September - inga problem!

Oktober - rund och glad  med  början till vinterpäls.

In Progress

Under dagen så tog jag på mig lite andra projekt än det som skulle göras, men snart är både Jansson och chokladkola klart. (För den som är nyfiken så har jag diskat mig igenom ett berg, moppat golv, pantat flaskor och burkar som tog upp hela städskrubben, handlat, fixat käk och ätit. Puh...)

Funderar på om jag ska våga mig på gräddkola/smörkola också... Hmm...

Jag känner mig blåst

Idag var dagen D. Jag har i en veckas tid, om inte mer, planerat att ta en ridtur med Linus helt solo, utan sällskap. Ingen hästkompis. Ingen support till mig.
Jag hade planerat vilken kort och ofarlig runda vi skulle ta oss runt och gått och funderat på detta ett tag.
För någon gång måste jag ju rida ut själv, han är ju van sedan tidigare att inte ha sällskap med sig ut och det känns ju jättedumt att vänja in honom med att alltid ha sällskap för vad händer då den dagen jag måste rida ut själv?

Så idag skulle det ske. Egentligen skulle det ha skett igår, men jag var snäll och hängde på praktikplatsen ett par timmar, dels för att ta igen det jag missade i fredags och dels för att bagaren skulle vara helt själv med bageri, caféet, fikasugna gäster och kassan. Så jag erbjöd mig helt enkelt att hjälpa till en stund och eftersom jag trivs så bra så kändes det inte som någon större uppoffring.
Men när jag kom hem på tidig förmiddag så regnade det småspik och jag tänkte att jag lika gärna kunde skjuta upp turen tills idag. Varken jag eller hästen blir ju gladare av att vandra runt i dåligt väder och känna oss blöta och kalla.
Så vad händer? Det är fanken STORM ute! Inte okej!
Eftersom jag redan är rädd så tänker jag inte riskera att vi kapsejsar för en plötsligt kastvind eller att hästen blir rädd när det blåser förbi en kossa eller nåt. Som sagt, ramlar jag av nu så lägger jag ner ridningen. Det låter kanske som en töntig ursäkt för att slippa rida, men jag är så innibängen rädd och jag får andnöd bara Linus spänner sig litet och jag tänker inte utmana ödet. Inte idag. Men imorgon! :D

Det är ju en jäkla tur att det är min egen häst så att jag själv kan bestämma när och hur och om! Hade jag varit medryttare så hade jag nog varit tvungen att ta ut hästen på tur ändå. Som hästägare hade jag inte blivit glad om min medryttare struntade i sitt åtagande när jag kallt räknade med att få hjälp med att få hästen motionerad.

Från det ena till det andra - det är ju jul vilken dag som helst! Jag och Hasan tog det demokratiska beslut att vara hemma, äta massa gott och glo på film. Toppenbra! Jag är helt nöjd med det beslutet, alternativet hade varit att samlas hos ena mostern med halva släkten och härja. Orka liksom, har gjort det nu i över 30 år. Jag kommer inte ens kolla Kalle Anka och hans vänner i år för jag har ingen tv inkopplad! :D

Och idag ska det lagas Janssons frestelse, en tårtbotten och ev kola för plötsligt blev jag sugen på hemmagjord kola. Grannen kokade kola och gjorde glass och Rocky Road häromdagen och det var tortyr att gå förbi hennes öppna ytterdörr och känna lukten! Hemmagjord kola is the shit, nackdelen är att den tar slut så fort. Jag vet inte varför...

Nej men det är bäst jag sätter igång med allt så det blir gjort någon gång.

Duktig kamelbulle

Igår gjorde vi ridhusdebut, jag och Linus. Mig veterligen så har han aldrig någonsin varit i ett ridhus och eftersom hästar är hästar så kan ibland nya saker bli spännande. Lite väl spännande.

Men med en stabil och obrydd hästkompis så klarar vi det mesta! Så i sällskap av Evelina och hennes medryttarhäst Pebban så smög vi iväg i mörkret mot ridhuset.
Linus tyckte det var väldigt konstigt att behöva gå på promenad mitt i svarta natten (fast klockan var bara runt 18) och sniglade fram mer än vanligt.
Själv har jag ungefär noll mörkerseende och med detta så är min balans väldigt off och jag höll på att fara i backen innan vi ens lämnat gårdsplanen när det plötsligt från ingenstans kom en glad liten hund farandes. Den omtänksamma hästen gjorde en rivstart för att rädda oss undan monstret och sedan en tvärnit för att inte krocka med det andra ekipaget. Hängandes någonstans runt halsen på hästen så övervägde jag att kliva av och tacka för mig, men skam den som ger sig!

Till ridhuset tog vi oss, för jäklar anamma om jag tänkte låta rädslan besegra mig än en gång. Så jag tänkte på lite saker som retar mig och kände att jag blev arg och sedan höll jag i mig för glatta livet. (Men den dag jag faktiskt druttar i backen så är det nog tack och goodbye till ridningen.)

In i ridhuset kom vi också och där stod ett kompani med bastanta jättehinder och Linus gjorde stooooora ögon. Vi spenderade en kvart eller så med att strutta runt och kolla inredning och hinder. Inredningen fick godkänt, även där det låg bommar och en presenning på sargen, men hindrena... Mycket, mycket skumma. Med lite övertalning så kunde vi snirkla oss runt dom, fastän han till att börja med drogs som en magnet mot hästkompisen och tryggheten.

Planen från början var att kolla in läget (knepigt att liksom vara inomhus, tyckte Linus) och sedan släppa ut honom på långa tyglar och bara jobba på att ta oss runt fyrkantsspåret och alla hörnpasseringar med hjälp enbart av säte och skänklar. Nyttigt för mig som gärna rider med händerna, bra för hästen att få böja lite på kroppen och stretcha lite muskler. Men nu blev det inte så. Istället knatade vi bara runt alla hinder och checkade läget. Till slut insåg han väl att bommar och hållare inte tänkte äta upp honom och det gick att lägga hyfsade volter och åttor runt alltihop och sen fick det räcka. Finns ingen mening att traggla nya saker i en evighet och i ny miljö. Linus var väldigt duktig och trots att han tyckte hela arrangemanget var väldigt märkligt så höll han sig lugn och sansad.
Och jag ramlade inte av och dog, vilket var det allra viktigaste. Och inte svimmade jag heller när han blev lite spänd. Good job!

En milstolpe i mitt och Linus liv!

"-Men shit! Dom konstiga färgglada staketen är övetallt!"

"-Hmm... Dom kanske inte var så farliga ändå. "

Hjärnmos

Är helt mosig i huvudet idag och har huvudvärk på det.
När klockan ringde imorse (efter 3 timmars icke sammanhängande sömn) så kände jag bara att "jag måste få sova!". Så drog iväg ett sms till praktiken och förklarade läget och det var inga problem. Tänkte mig att försöka somna om, meeeeen... Det gick sådär. Dumsurfade lite på telefonen en stund och slumrade lite, men roligare än så blev det inte. Egentligen kunde jag ju lika gärna att åkt iväg och brottats lite med bröddegar och tårtor.

Anyways, idag blir det grillad lax (och räkor, blä!) till lunch och sen ska en av de knäppa hästarna få lite lätt motion. Det blir dagens fredagsmys.

Tills dess har jag sällskap på soffan.

Sova?

Alltså jag blir snart galen! De senaste tre dagarna har jag inte kunnat sova. Att somna är inga problem, men så vaknar jag efter en stund och kan inte somna om. När jag väl lyckas så sover jag ett tag och sen vaknar jag och börjar om. Vad är felet?

Och jag har återgått till att vara fruktansvärt känslig för störningar. Efter att ha delat säng med en snarkande karl i över ett år så har jag blivit ganska härdad för störningar, innan det så kunde jag inte ens ha ytterbelysningen tänd för det lös in lite genom ett fönster och störde mig.

Men så flyttade Hasan in och han använder gärna sin läsplatta vid läggdags. Antingen så läser han nyheter på den eller tittar på film och ljuset från den störde mig i början, men det gick över.
Nu blir jag alltså skitstörd av den! Och jag vaknar för minsta lilla. Drygt!!

Som bonus så ringer min väckarklocka 03:30 för jag börjar 04:30 på praktiken. Att börja så tidigt är i sig inget problem, det är bara jävligt jobbigt att inte få den sömn man behöver innan.

Faktiskt så har jag upptäckt att det är mycketmycketmycket jobbigare att börja 06:00 av någon anledning. Då ringde klockan 04:50 och då var jag trött! Får jag bara sova som folk så är jag inte hälften så trött kl halv 4 på morgonen som kl 5. Märkligt, men det finns säkert en vetenskaplig förklaring till det också.

Praktiken då... Ja alltså, min första praktikperiod gick strålande (fast de första 3 dagarna ville jag bara ge upp, men så lossnade allt och blev bra), och nu när jag skulle ut på min andra praktik så velade jag länge över vart jag skulle  vara, men tog till slut mod till mig och ringde ett ställe som verkade lämpligt. Handledaren/huvudbagaren där var jättetrevlig och det kändes fint.

De första dagarna flöt på (förutom missen där de tagit fel på vilken vecka jag skulle komma) och ja... Det kändes sådär faktiskt, men jag tänkte att livet inte alltid är en dans på rosor och att jag nog var tvungen att ge det minst en vecka för att komma in i det hela.
Dels kändes det jättekonstigt att vara tvungen att lära om allt från första praktiken (för tro det eller ej, frågar du 10 olika bagare så får du 10 olika sätt att göra prinsesstårta på) och dels mådde jag apa av miljön och allt töntigt jäkla maktspel bakom kulisserna. Jag har stått ut med skiten i 7 år på jobbet och nu skulle jag behöva stå ut med skiten i 9 veckor på praktik. Yeah I don't think so!
Jag kände bara att jag orkade inte med att vara i en stor livsmedelsbutik igen, även fast jag inte gjorde något butiksarbete utan bara var i bageriet.

Jag insåg att det antagligen är likadant i alla mataffärer och nu när jag har fått några månaders distans från jobbet så bara undrar jag hur folk står ut att jobba i.en sån miljö? Missförstå mig rätt, mina kollegor var de bästa i världen, men de skulle alla sälja sin mormor för att få chefens backup och därmed klättra lite på den hierarkiska stegen. Och det var likadant i denna butik!
Första dagens frukostrast - jag slog mig ner med mitt te. Folk kom och gick och det tog bara 30 sekunder av beteendestudier så insåg jag att det är likadant överallt. Bara av en snabb koll på hur folket interagerade med varandra så kunde jag med 400% procents säkerhet peka ut butikschefen och vilka jäkla nobodies som var hans favvosar.
Ooooch sen kände jag bara att "fy fan släpp hem mig, jag är utbränd på sån här jävla skit". Jag är totalt allergisk mot vanliga knegare som med ett ganska aggressivt kroppsspråk pinkar in någon form av revir och tror att dom är på någon jäkla chefsnivå när de knappt inte ens är betrodda att ansvara för diskmaskinen i lunchrummet.
Utanför jobbet är de små och obetydliga och därför förvandlas de till jäkla backstabbers så fort de stämplar in.

Och detta lämnade jag bakom mig när jag tog tjänstledigt. Trodde jag!
Så det tog en vecka och sen kände jag varje morgon att "jag vill inte åka dit!" och varje dag "jag vill härifrån!" och på kvällarna hade jag bara ångest över att behöva vistas i den där miljön.

I 5 veckor härdade jag ut innan jag bara gav upp, hörde av mig till den gamla praktikplatsen och frågade om de kunde tänka sig att ta emot mig de sista 4 veckorna på min praktik. Inga problem, jag var väldigt välkommen och där är jag nu.
Det är en härlig känsla att känna sig förväntansfull inför nästa dag och jag trivs som fisken i vattnet!

På det stora stället så började jag till och med fundera på att avbryta utbildningen för det var liksom inte roligt längre att pilla ihop bakelser och bullar. Jag började tro att det kanske inte var rätt för mig ändå och jag inser nu att jag inte pallar butiksatmosfären, den bryter ner mig på en gång. Det enda positiva jag kan säga är att bagarna på det stället var ett jäkla härligt gäng och jag gillade dom, men det räckte tyvärr inte.

Men nu är glädjen tillbaka och jag tycker att det skitroligt igen!

Det här blev mycket längre än vad jag tänkt mig och nu är det läggdags! Imorgon är en ny dag fylld med bröd och bakverk.

Men nej

Inga miljoner.
Bara att kämpa vidare i motvind då, men hey... Det som inte dödar, det härdar och jag är uppenbarligen en jävel på att härda ut i omöjliga situationer.

Imorgon blir det biodejt! Oh yeah! :)
Och på måndag ska det knådas deg på en annan praktikplats. Gruvar mig lite för att gå upp mitt i natten igen, men been there done that och jag har ju överlevt det med.

God natt världen.

Dagens infall

Stod i kassakön och fick ett infall bara sådär. Det händer typ.... ALDRIG!  Jag kommer inte ens ihåg sist jag köpte en lott till mig själv. Nu ska jag bli miljonär!

Syster Duktig

Jag måste bara få klappa mig själv på axeln. Idag har jag;

-Bakat kanelbullar

-Pysslat om blommorna (DET händer INTE ofta!)

-Städat badrummet

-Röjt köket och diskat

-Tagit en långpromenad med Tyra

-Tvättat 4 maskiner tvätt (grannarna hatar nog mig nu som ockuperat tvättstugan hela dagen)

-Lagat mat

-Bäddat rent i sängen

-Fixat stoppet i avloppet i badrumshandfatet

-Förberett en saffransdeg som i skrivande stund sakta jäser i kylen. Den ska jag ta tag i så fort maten är uppäten.

Och dagen är inte slut än så vem vet vad jag hinner mer?
GO ME!

(Och ni som tycker att jag är en jobbig jävel för att jag har hållit igång och fixat massor idag - ni kan bara ställa er framför en buss!)

Lycka är...

...en varm och glad häst. En jäkla kontrast mot dagens tidigare inlägg, jag vet, men so what?

Jag kan liksom inte vara sur när jag hänger med Polly. Trots att hon kan vara en riktig drake och allt, så känner jag mig helt trygg med henne. Vi har känt varandra så länge (3 år oh my god!) och det känns som att vi har gjort allt och sett allt tillsammans.
Idag forcerade vi broar, spanade en orange (!!!) skolbuss och bara promenerade runt och hade det trevligt. Polly älgade på med öronen framåt och tog allt med ro i sin vanliga stil. Det ska mycket till för att rubba henne.
Hon är så himla lättsam att promenera eller resa med och det är skönt. Hon hetsar inte upp sig på nya platser och blir hysterisk och bufflig, utan lyssnar snällt på människan som håller i henne fastän det finns massa spännande att titta på.

Vi är nog ett ganska bra team hon och jag.

Så jäkla less...

Jag är så jäkla less på precis allting just nu! Jag vill bara gräva ner mig och sova tills våren kommer.

Jag är less på vinter och snö, på hästarna, på alla jävla människor, på idiotbilen som bara krånglar så fort det blir -2 ute, och på ALLT!
Jag är less på att vara less!

Jag sover och sover och sover och vill inte lämna sängen för det känns så jäkla meningslöst. Jag vill inte laga mat, men när det väl är gjort eller om Hasan tar på sig matlagningen så vill jag iallafall inte äta.

Jag är SKITLESS på att vara fattig! Hästarna kostar multum och egentligen borde jag bara omplacera ponnyn och slå ihjäl de andra två, men då blir jag ju tvungen att skaffa andra substitutdjur och Hasan har sagt nej till fler hundar/marsvin/råttor/fåglar och det blir ju nästan lika dyrt iallafall (för ni tror väl inte jag skulle nöja mig med en eller två?).

Polly har fått en sårskada och har varit lite halt av detta. Förutom att hon är ömfotad för att hon just nu går barfota också. Och uppepå detta så ser hennes böjsenor ut som stora, bruna,  håriga bananer. Men där kan ju skenet bedra, det ser nog värre ut än vad det är, det är ju i och för sig en klen tröst.

Linus plockar av sig sko efter sko. Och det är alltid samma sko - vänster fram. Jag vet fanken inte vad han gör för att lyckas! Väldigt skumt att det är samma sko också. Sned och stel häst? Men han känns inte sned när man rider. Inte för att jag rider så mycket, jag är less på det med just nu. Planen från början var ju att skritta honom ca 30 min 3-5 dagar i veckan och öka på 10-15 min per vecka och börja trava kortakorta bitar efter tidigast en månad. Jag har nu haft honom drygt två månader och ridit typ 7 gånger. Bryt ihop, kom igen och börja om.

Dessi är ordentligt uttråkad. Hon fick ju ryttare och blev riden en sisådär 5 gånger nu under hösten, men sen kände väl ryttarens mamma att det var lite långt att åka plus att de börjat leta egen häst, så allt blev liksom lagt på is. Helt förståeligt.
Igår fick Dessi komma ut på promenad och hon höll ett, för henne, väldigt högt tempo och tyckte det var toppenroligt och tog initiativ till en del spontantrav.

Jag önskar att jag kunde lägga meeer tid på hästarna, men då gnälls det hemifrån. Det kan jag i och för sig förstå, för en vanlig dag för mig ser då ut enligt följande;
06-15 - praktik
16-18/19 - stall
Efter hemkomst på kvällskvisten så ska man duscha, äta och ta en promenad med Tyra och sen är det natt om man ska orka upp när klockan ringer 04:50. Jag är rätt nöjd med upplägget, det är ju så här jag levt de senaste åren. Jobbet har bara varit så man kan betala för hästarna och alla timmar spenderade på jobbet är i väntan på att få åka till stallet igen.
Men det funkar inte riktigt när man har ett förhållande tyvärr. Jag bara väntar på den dagen Hasan får jobb, så jag kan hänga med djuren när han jobbar, så slipper jag gnället.
Jag är less på att han inte har ett jobb!

Och praktik... Oh my gosh, jag tänker inte ens börja! Jag är lesslessless på praktiken! Men det ska jag nog behandla i ett eget inlägg. Hur som, LESS!

Jag är även skitless på att gå runt och känna mig som att jag kommer bli tvärsjuk vilken sekund som helst, men inget händer! Bryt ut då för helvete så vi kan få det överstökat!

Mina hormoner verkar gå bananas också, plötsligt kan jag börja störtgrina och vilja dö, 5 minuter senare känns det som att jag tappar intresset för att vara ledsen och går och bakar/tvättar/äter en frukt. Va fan?! Det är INTE roligt!!

Slutsats: livet är skiiiiiit! Väck mig i maj!

Nyponsoppa nu och sen ska Polly och jag på promenad och mysa lite.