Fina räserkamelbulle

Idag bjöd Linus på en överraskning under dagens tur. Han var typ... pigg! Jag fattar ingenting!

Seg som sirap när vi bara skrittade på på långa tyglar och lite småseg i första korta traven. Men sedan lagom till nästa trav så spetsade han plötsligt öronen glatt och längde steget. Han sög tag i bettet och bad om att få öka. Jag vet inte om jag ska vara glad eller skräckslagen. Det var ju liksom inga problem att hålla honom i lugnt joggingtempo och han saktade snällt av när jag bad om det. Han kanske bara tyckte att det var jätteskönt att få sträcka lite på benen, hagarna är ju för bedrövliga just nu med det här jäkla vädret. Ingen häst har väl lust att springa och busa i ett träsk och det blir ju inte bättre när det envisas med att regna stup i kvarten.

Men jag blev nog mest glad ändå att han tyckte det var kul att ta en liten trav, han har ju mest hållt pensionärstempo (som passar mig utmärkt) och varit trög som en förstoppad padda när man bett honom öka skritten eller traven. På slutet av dagens tur så taggade han till ordentligt och försökte trava varje gång sällskapet kom ikapp, för han längde ut skritten till den milda grad att det blev obekvämt att sitta på och sällskapet hamnade obönhörligen på efterkälken.

Fina lilla ponnyhäst, jag tjatar om att jag är så nöjd med honom hela tiden, men jag kan inte hjälpa det. Han är en klippa och det värmer i hjärtat att han verkar glad att se mig och är nöjd med våra små äventyr.