Hatkärlek

Vi har en sorts hatkärlek till varandra, min cykel och jag. Men idag är det fint väder (tills det börjar regna) så idag luftar jag Röda Faran till stallet. Hurtigt värre! Jag som avskyr att cykla...

Ponnyridning med Räserhamstern

I förrgår (torsdags) runt lunch så hade jag bokat in en hästdejt med min kusin Louise och en kompis till henne för lite ridning på Linus. Helt galet. Varför då undrar ni? Jo för att jag lånar inte gärna ut mina hästar till kreti och pleti. Det kan ju tyckas själviskt och konstigt, men jag tycker att om man vill rida så får man börja på ridskola eller köpa en egen häst. Jag har häst för att det roar mig, inte för att roa andra. Det är på nåder jag släpper upp folk i sadeln på mina kusar. Vissa undantag finns (typ syster Emma och medryttar-Evelina), men jag vill veta vad det är för människa som rider mina hästar. Inte för att jag är någon skitduktig proffsryttare själv, men jag kan ju iallafall bespara hästarna från fler blåbär som dunsar runt med noll balans och fladdriga ben som pekar rakt ut (typ som jag, haha).

Men nu så har alltså det omöjliga hänt! Och hästen överlevde. Och JAG överlevde! Och vad konstigare är att det var på mitt initiativ. Jag har så dåligt med hästfolk i min släkt, så när man väl får fatt i en av dom som är intresserade så blir krakarna hjärntvättade med mitt ständiga och eviga hästprat. Jag är jäkligt insöad på min hobby. Hobby och hobby förresten - det är en livsstil. Ibland tänker jag att det vore himla skönt att inte ha någon häst. Slippa engagera sig och undra om de lever 24/7. Spara lite pengar och göra något roligare. Men så slår det mig att jag inte vet något roligare! Jag tycker det är kul att åka bergodalbana i nöjesparkerna, men det är inget jag skulle lägga tid och energi på varje dag, resten av mitt liv. Men hästarna kan jag inte leva utan. Jag har provat i omgångar att vara hästlös. Det är skönt ett tag och sen är det bara total misär och ett enda stort tomt hål.

Jag gillar mina hästar, även om dom inte alltid gillar mig.

Men båda ryttarna skötte sig. Louise har suttit till häst förut och hade en väldigt trevlig sits och mjuka händer. Linus tog tillfället i akt att såsa runt när inget speciellt krävdes av honom. Dom fick trava lite backe i skogen ett par gånger innan vi bytte ryttare och slängde upp Benjamin. Jag var oerhört imponerad av killen, han hade bara ridit tre gånger i sitt liv, men han var helt orädd och hängde med bra. Jag upplever att många människor som inte är hästvana är lite rädda för kusarna. Och är man bara pyttevan så kan nog Linus upplevas som en minidrake när man träffar honom på marken första gången. Den lilla charmknutten vet hur man kopplar på skrämmarminen och försöker bluffskrämmas. Men det bekom inte Benjamin det minsta, som helt enkelt gjorde det enda rätta och ignorerade kreaturets tappra försök till att se faaaaarlig ut. (I Linus fall så funkar det bra att ignorera honom när han ser ut som syrad ättika, att bli arg och härja gör bara saken sämre.)

Jäkligt glad ryttare! Rak i ryggen, hälarna ned och min själ om inte fötterna pekade framåt på grabbhalvan också (istället för utåt sidorna)! 

Tyvärr glömde jag fota kusin vitamin, men jag får ta igen det till nästa gång. Jag är överlag ganska dålig på att fota saker. Men å andra sidan skulle det väl kanske vara tjatigt om jag slängde upp bild på Linus (eller Polly för den delen) VARJE jäkla gång jag ridit. Jag skulle tycka det var ganska tråkigt iallafall, mina inlägg skulle bli rena sönmpillren. Jag gör inte så mycket spännande med hästarna. Linus är under utbildning (as am I) och det är ju inte direkt sjumilakliv i utbildningen från ett ridpass till ett annat. Det skulle nog bli ganska långdraget om jag postade ungefär samma inlägg, med olika bilder, 4-5 gånger i veckan, haha.

Jag hade iallafall ett väldigt trevligt ridpass igår i paddocken med Luslund. Efter att ha suttit på Cariño i förrgår och känt mig som en okunnig ridskoleunge (inget ont om dom som går på ridskola!!!) och försökt hitta någon form av flow och känsla, så kändes det som att komma hem när jag igår tragglade runt Linus i ett seriöst pass. Jag har inte insett innan hur SLARVIG jag är i min ridning och igår fick jag känna det på en helt annan nivå med Linus. Det var en ganska mäktig känsla när jag analyserade passet och min ridning efteråt och jag kom fram till att hästen gör så gott han kan, MEN att jag är fruktansvärt slarvig och okonsekvent (heter det så?) i mina hjälper. Very good - jag kan ju liksom bara bli bättre och mer noggrann. Och ju bättre jag blir, desto mer hjälper jag ju min häst att göra rätt. 

Egentligen är vi inte helt rätt för varandra, vi är ju lika outbildade båda två, men jag känner att så länge man är medveten om att man är skitkass och jobbar på det så är det inget problem. Ungefär som när jag skaffade hund, haha. Första egna hunden och jag väljer en "svår" ras med mycket motor och egen vilja. Det blev ju bra det med i slutändan, och är man bara väldigt intresserad och vill lära sig mer så är det väl bara att köra på. Det är värre när man tror att man är någon jävla elitmänniska som kan allt och vet bäst... Hur som, nu ska jag inte spåra ur (oh too late för det liksom!), utan lägga ner och hitta på ett klockslag för detta inlägg (för jojomen, detta är skrivet i förväg och klockat och jag kollade faktiskt bara ett avsnitt av GoT innan jag skrev detta!).

Winter is coming

Jag måste få lätta mitt hjärta lite. Allt för länge har jag suttit instängd i min ensamhet och försökt dölja mitt beroende. Jag skäms inte ens, det känns bara bra.

Jag har, ett sekel efter övriga världen, upptäckt serien Game of Thrones. Bättre sent än aldrig?

Till att börja med så var jag skeptiskt, jag har visserligen läst den första boken (eftersom serien är baserad på en trave böcker) och jag vill minnas att den faktiskt var bra, men att jag inte orkade traggla mig igenom mer än en bok. Men eftersom det tjatas om GoT överallt så tänkte jag att det var på tiden att jag tog tag i mitt liv och kollade iallafall ett avsnitt, vilket ledde till ett beroende att sällan skådat slag!

Så om jag inte befinner mig i stallet, på hästryggen eller på hundpromenad så sitter jag med största sannolikhet hemma i soffan och funderar på hur Jon Snow ser ut under alla kläder. Typ. Får vi någonsin veta det? Jag är bara på säsong 3 än så länge.

 Serien har allt och lite till! Medeltidstema, sex och en jäkla massa våld! Folk dör som flugor, till höger och vänster! Det är skitigt och blodigt och kallt och eländigt, och man njuter varje sekund! Karaktärer man avskydde i början växer på en och några av dom man gillade visar sig vara idioter. (Utom Joffrey Baratheon, han är och förblir ett kioskmongo!)

Jag är helt fast och när jag kollat ett avsnitt så vill jag bara veta vad som händer i nästa. Och nästa.... och nästa.... Det är snudd på omöjligt att bara kolla ett avsnitt, men efter fyra på raken så måste jag påminna mig själv om att det finns andra saker att göra också.

Nu ska jag kolla ytterligare ett avsnitt och sedan skriva ett till, möjligtvis tidsinställt, blogginlägg innan det är dags för sängen. Om jag inte bara skiter i blogginlägget och kollar två avsnitt! Man vet aldrig! Eller så kollar jag två avsnitt och skriver sen ett inlägg och sover lite senare än tänkt. Hmm....

 

En annan modell av räserkamel

Igår gjorde jag något som jag absolut inte gör speciellt ofta - jag kravlade mig upp på en nästan helt okänd häst. Helt galet jag vet! Jag kände mig lite wild and crazy och.... Nä riktigt så var det inte. Vi börjar från början;
Evelina har, förutom Linus, en annan medryttarhäst. Egentligen är den hästen hennes egentliga medryttarhäst, Linus har liksom bara halkat in på ett bananskal. Den egentliga medryttarhästen är ett stort grått vidunder med en hel massa personlighet och egenheter. Hästens ägare och den snälla Evelina konspirerade emot mig och bestämde att livrädda jag skulle ta en tur i paddocken på denna turbomammut och självklart tyckte jag att det var en alldeles strålande idé. Hur tänkte jag där? Jag till och med utlovade en galopp. HUR tänkte jag DÄR?!
Det går ju bra att vara kaxig när man står på marken och i en helt annan ände av staden, men jag kunde ju inte gärna banga ur i sista sekunden fastän jag blev helt kissnödig bara av att se kusen. Men okej, det var lite hoppning på schemat (och både ryttare och hästar var sjukt duktiga!) och jag skulle få äran att inte bara rida fram hästen, utan att rida den till paddocken! Jag kände bara att "herregudherregudherregud, han kommer skena till skogs med mig", vilket han så klart inte gjorde, men det kunde ju ha hänt!

Så i sällskap med en annan fin kuse och dennes rara medryttare så höll jag i mig för kung och fosterland och tog mig till paddocken utan att ramla av och utan att skena till skogs.
Nu har jag ridit Linus kontinuerligt i typ ett halvår, men jag är fortfarande rädd. Alltså, på Linus så kan jag bemästra rädslan och till och med ta strid om han beter sig som en psykotisk kamel (vilket faktiskt händer ibland, men inte så ofta), men jag är rädd som fan när jag kommer upp i sadeln på en annan häst, även om det kanske inte alltid syns Men jag överlevde ju det med. Trots att vi såg två bindgalna älgar på ett gärde som inte verkade ha något bättre för sig än att springa runt planlöst och stirra ondskefullt på allt som rörde sig. Hästen iaktog dom med artigt intresse och jag höll i mig.
(Och i sann blogganda så måste jag väl visa bilder på detta spektakel också...)

Livrädd ryttare och hästen tycker säkert han är skittjusig när han kröker på nacken och krullar ihop sig som ett garnnystan.

Väl instängde i paddocken så vågade jag faktiskt trava lite, och jag måste säga att det var oerhört nyttigt att få sitta på en annan häst än min egen. Knapparna för att ridningen ska fungera sitter på ungefär samma ställe på alla hästar, MEN dom ser inte alltid likadana ut och det var mer uppenbart än någonsin att jag behöver jobba på min kroppskontroll. Men hästen var iallafall schysst nog att dra runt på mig en 10 minuter eller så i paddocken, medans jag levde rövare i sadeln och försökte hitta mina borttappade kroppsdelar och koordination. Väldigt snäll kuse, men inte helt lättriden. Med Linus är det lite så att när jag hittar på något märkligt med min kropp så försöker han tyda det så gott han kan och det blir inte alltid som vi har tänkt oss, men vi är glada ändå typ. Med denna grå koloss (som förresten heter Cariño) var det betydligt svårare. När jag gjorde rätt så gjorde han rätt, när jag gjorde något helt annat så totalt struntade han i mig och det var en bra erfarenhet för ett sånt blåbär som mig. Väldigt väldigt spännande att rida en helt annan typ av häst, och till på köpet en häst som är mycket mer utbildad än Linus.

 Inte lätt att vara en långbening. Fick höja och sänka stigläder i omgångar tills jag bara gav upp och struntade i skiten och red ändå.

Någon utlovad galopp blev det inte, för när jag väl satt på plats och travade runt så insåg jag att jag faktiskt inte hade en aning om vad jag pysslade med och då kändes en galopp väldigt avlägsen. Finns ingen anledning att dra upp farten när man inte ens har koll på sig själv, jag bara vägrar ramla av för att jag är en idiot som tar mig vatten över huvudet. Kontroll (på mina armar och ben) före fart typ. Men jag blev erbjuden att återkomma och prova fler gånger och kanske att vi kan slå till på en liten galopp någon gång i framtiden. Jag är full av avund inför dom wundermenschen som häver sig upp på en vilt främmande häst och rider i alla gångarter utan att känna rädsla eller annat onödigt. (Eller snarare "vad är det för fel på dom jävlarna?").

 

Kolla, jag tar mig framåt! Utan att ramla av! Men jag kanske måste göra något åt mina händer och armar som inte alls ska vara där dom är på bilden. Ack och ve.

Allt som allt så var det faktiskt ganska skojigt att få prova på nåt nytt måste jag säga. Min ridning är ju ganska så dålig, men det kan ju bara bli bättre liksom, och för att inte låta helt negativ så kan jag bjuda på två okej bilder också, där jag har skärpt till mig i ett par sekunder och som belöning går kusen som en klocka (men efter 3 steg så tappade jag alla koncept igen). 

Så var det med det. Jag kände mig mest vilse i pannkakan, men det ordnar nog upp sig med tiden får vi hoppas. Annars borde jag kanske byta hobby. Någon gång ska jag bli en seriös ryttare också och börja rida för tränare, men det skjuter vi på framtiden. Jag blir så kluven och vet inte riktigt vad jag vill ha ut av min ridning just nu. Jag är för dagen ganska nöjd med att glida runt i skogen och ta något halvseriöst pass på bana emellanåt.

Ryttaren anser sig ha svettats färdigt och vill kliva av, hästen samtycker och that's it.

Studera mera? Nä tack.

Nu var det slut på det roliga! Eller snarare i fredags var det slut på det roliga. Tiden har gått skitfort ju, 40 veckor har bara suuuusat förbi!
Så numera kan jag titulera mig bagare och konditor. Helt galet, det känns så himla märkligt att kunna säga till folk att jag är bagare. Nu ska jag bara fixa mitt drömjobb och sedan börjar livet. Eller nja... Jag ska hitta mitt drömjobb först (eller snarare min drömarbetsplats) och sedan så kanske livet känns lite roligare och lättare. Antagligen inte, men man kan ju hoppas.

 Betyg fick jag också och godkänd i alla ämnena är jag. Yay!

Den här veckan har jag dragit till med semester och sen ska jag tillbaka till gruvan. Tänkte att jag skulle hinna med en hel massa roligt denna vecka, meeeeen det verkar mest blir hästar (som visserligen är roligt). Men får ju iallafall vara hemma och dega i soffan om jag vill (fast det vill jag inte, inte varje dag iallafall). Nästa vecka är det åter till gamla jobbet alltså, och det känns faktiskt rätt okej. Inte roligt, men okej. Nu har jag ju varit därifrån i typ 10 månader, och det har varit jäkligt skönt att slippa stället (synd att säga att jag trivs, för det gör jag inte). Det anordnas en fortsättningskurs i höst för dom som vill fördjupa sig lite i typ bröllopstårtor och surdegar eller vad man nu vill bli jäkligt bra på. Jag är grymt sugen på att köra vidare och bli bättre på det jag gör, men det kör ihop sig med alla djur. Främst Tyra. Det är inte okej att hon ska behöva vara hemma själv mellan 07 och 17, så det blir inget med det. Och som student med CSN så blir man verkligen inte rik, annars hade kanske hunddagis varit ett alternativ. Men skit samma. Jag är iallafall utbildad och klar nu.

Lovade ju att visa bild på den här skapelsen också när den blev klar. 

Två kladdkakebottnar, hallonmousse, passionsfruktspegel (som är frusen på bilden och därför ser isig ut) lite chokladdekorationer, silverpärlor och physalis. Piece of cake. Tog med den till Magnus i torsdags, bvar där en snabbis för att fika och prata strunt. Skulle bara ha stannat någon timme tänkte jag, meeeeeen.... En sisådär fem timmar senare åkte jag hem. Det var ju trav. Så kan det vara ibland.

Nu ska jag packa in mig själv och mitt superobjektiv (inte kameran dock, jag lånar en kamera idag) i bilen och åka och fotografera lite terrängkameler. (Alltså kamelbullar som hoppar fasta terränghinder med skräckslagna ryttare på ryggen.)

Det var det för denna gången

Nu har jag gjort min medborgerliga plikt och rättighet. Har du?

Vet man inte vad man ska rösta på så får man en ny chans i höst. Just kidding! Klart man ska rösta, även fast det "bara" gäller EU. Röstar man inte så har man inte rätt att gnälla sen, och vi svenskar gillar ju att gnälla.

Jag är oerhört ointresserad av politik i alla former, men jag gjorde ett test på Aftonbladets hemsida som gav mig ett hum om vart jag står, det blir nog bra. I höst röstar vi igen och då får jag nog göra ett nytt test, mina åsikter vill gärna skifta beroende på humör och dagsform.

Men nu är det gjort och vi (jag och Tyra) kan fortsätta vår söndagsturné.

Oops I did it again

Ibland blir jag lite väl impulsiv och gör knasiga saker, och ibland kan det vara negativt, men inte alltid. Som den här gången.
Jag hade ett ärende till vår vackra travbana för ett par veckor sedan. För att vara mer specifik så hade jag ett ärende till stall Magnus S Karlsson. Jag har inte besökt Magnus med personal sedan Polly togs ur träning för att vila upp sig och läka sina böjsenor och nu kände jag att det var på tiden att återuppta den fina gamla traditionen av kaffedrickande på stallbacken. Just den här dagen skulle Magnus visa upp en ny fin andelshäst för blivande andelsägare och han utlovade massor med kaffe och gottigotti, något som i mina öron lät väldigt bra. Jag dricker aldrig kaffe hemma direkt, men jag dricker desto mer när det bjuds. Bortakaffe är det bästa!

Tack för bilden GOOGLE!

Så i stundens hetta så kidnappade jag Evelina (för ska det drickas kaffe så ska det göras ordentligt) och så for vi på en miniutflykt till travet. Det egentliga ärendet blev uppklarat på ett kick och sedan kunde vi fördjupa oss i kaffedrickandet, vilket vi gjorde så det stod härliga till. Och mellan två koppar så passade vi på att kolla in andelshästen som skulle jogga några varv på banan. Man fick klappa och pussa och beundra kreaturet också. Och sen var det kört.

I ett svagt ögonblick så kläckte vi ungefär samtidigt idén om att vi kanske skulle dela på en andel och så blev det. För den totala månadskostnaden av 375:- (delat på två dåra) så har vi nu en halv 40del var i det finfina tvåårstoet Västerbo Flashback (e. Mr Pine Chip - Spotlite Lobell). (Pardon för de kassa mobilbilderna, detta var inte riktigt planerat)

Sveriges tröttaste häst? Verkar lovande...

Så kan det gå när man druckit lite för mycket kaffe. Kan man ha för många hästar? Nä. Å andra sidan behöver man inte engagera sig alls i denna. Hon tränas och sköts och skos och matas av Magnus & co. Jag är ju mest ute efter att få glassa runt som hästägare och kanske dricka lite champagne (som jag inte ens tycker om) inför storloppen och så. Jag är ute efter prestigen i att få äga en fin häst som presterar bra på banan. Jag är ytlig. Som fan.

Om någon skulle vara nyfiken på denna lilla raring till kuse så finns det nog andelar kvar tror jag. Spana in Magnus HEMSIDA och läs mer där. Hon är trevligt stammad med bra syskon. Och så är hon väldigt söt och snäll! OCH, ett mycket viktigt 'och', Magnus är vansinnigt trevlig, hans sambo och övrig personal är jätterara OCH (ett ännu viktigare 'och') det finns ALLTID kaffe och tid för lite hästsnack i deras stall. Slå till vettja! 

Idag går Sveriges och ett av världens största lopp av stapeln - det är dags för ELITLOPPET 2014, så i sann travsportsanda så drömmer jag (och resterande delägare) om att få stå i vinnarcirkeln efter detta prestigefyllda lopp och grina oss gula och blå om en 3-4 år med denna tjusiga häst. Om jag inte hamnar där innan dess alltså med någon av mina egna (det verkar inte så troligt med tanke på att jag har en förtidspensionär och en konvalecent).

Fattig, men chokladen var god

I söndags lyckades jag med konststycket att fylla år. Shit happens. Men som omväxling slog jag inte till med kalas eller så, utan jag hängde i stallet med mina fina ludenhjärtan (Smalbeningen och Räserhamstern). Kalas är fan överskattat. Förra året vill jag minnas att det ramlade in folk som var oförskämda och krävde fika och sånt avancerat, men nu börjar man bli rätt less på att baka. HAHA - less på att baka? Gick ni på den? Närå, jag är inte less på att baka, men det är inte lika roligt att baka hemma för jag har ett väldigt litet och trångt kök och äger inte en massa flashiga redskap som underlättar vid bakning. Så mindre bakning hemma har det blivit.
Hur som, detta inlägg skriver jag enbart för att få visa presenterna jag faktiskt lyckades få. Snälla, snälla Evelina hade med sig paket till stallet! När hästeländena fått sitt så kände jag mig storsint och bjöd på lite fika hemma (ja alltså, det här är ju typ en hel vecka sedan, medans det fortfarande var någotlunda städat och fint hemma hos mig, nu ser det mer ut som en krigszon. Städa lite under helgen kanske?) och sen bröt jag mig på brutalaste vis in i paketet.

Hästgodis, människogodis, en mössa till Linus, två triss och en kapsylöppnare i gjutjärn i form av ett bulldoghuvud. Jag gillade den sistnämnda asmycket (fast chokladen var inte heller så tokig)!

Jag tänkte skrapa fram en förmögenhet på lotterna, men det blir ju inte alltid som man tänkt sig (typ aldrig ju!), så här sitter jag - fortfarande fattig och eländig. Sånt är livet. Men jag fick iallafall presenter och ett grattiskort av pappsen. Det kunde vara sämre.

Avdelningen misslyckade selfies

Det är ju jävla populärt nu för tiden att ta en massa bilder på sig själv - så kallade selfies.
Alla gör det! Varenda jäkel på alla våra sociala medier lägger upp selfies på sig själva, en del lägger till och med upp flera selfies om dagen. Det har gått så långt att det till och med gjorts musik om detta fenomen (eller vad man nu ska kalla det).
(Har man missat låten så kan man kolla videon och lyssna på den HÄR.)

Jag ville ju inte vara sämre jag så jag beslöt mig för att ta en selfie och inkludera Polly. Hästar är ju inte alltid så samarbetsvilliga...

Inte en av våra vackraste stunder, men jag tycker om henne ändå och tur är väl det.
Sådär, ett inlägg och en bildjävel.
Om jag får tid och energi kvar imorgon så ska jag skriva ett par kortare inlägg om vad jag har pysslat med de senaste dagarna, men nu är det sovdags.
Godnatt världen!

Sista rycket nu

På fredag är det avslutning och det är blandade känslor vill jag lova.
Men just idag tänker jag inte oroa mig för det, istället tar jag en kaffe. Med fel klass. Sånt som händer och jag är inte ledsen för det. Min egen klass tillverkar ciabatta med parmesanost och glass i olika former och smaker. Själv bakar jag asgoda bullar. Eller jag ska baka asgoda bullar så fort jag druckit upp kaffet.

Det är lite fria aktiviteter idag, man gör det man känner för och behöver träna mer på helt enkelt. Jag drabbades av stora skälvan mitt i slutprovet och brände mina bullar, revansch idag. Det låter som jag inte kan baka bullar, haha, vore väldigt märkligt om jag misslyckades nu efter 40 veckors intensivt bakande.

Om det fina vädret håller i sig i kväll så ska jag nog ta en schysst promenad med mina två favoritflickor -Tyra och Polly. Ser nästan fram emot det ju.

Gottigotti

Jomen jag överlevde dagen och fick inga utbrott eller andra humörsvängningar.

Mina kondisbitar blev inte så imponerande i utseendet, men dom smakade desto bättre. Jag gjorde helt enkelt små browniebåtar med hackade, rostade hasselnötter i. Dessa små mumsiga bitar toppade jag med en passionsfrukttryffel och några passionsfruktkärnor. Om nom noms!

Sen drog jag ihop en hallonmoussetårta med två kladdkakebottnar i. Uppepå gjorde jag en passionsfruktspegel, men tyvärr hann jag inte helt klart. Moussetårtan ville ha lite mer tid i frysen innan dekorering och vår fantastiska lärare drog ner på tiden idag med två timmar. Detta för att hinna prata betyg med alla. Tårtan ska dock få sin finishing touch på måndag och då ska jag försöka komma ihåg att ta bilder.

Jag ville göra en passionsfruktmousse, men den purén tog slut tyvärr. Tur att hallonpuré är minst lika gott och blir minst lika bra när man gör mousse.

Någon gång när jag blir mer seriös så kanske jag till och med gör en steg-för-steg bildserie av hur jag gör moussetårtor. Och andra tårtor för all del. Om jag orkar. Och om intresse finns. Någonting för framtiden kanske.

Dagen avslutades med en tur på världens bästa Lus. Vi tuffade runt i skogen och klättrade lite. Fast mest så åt vi massa blandade grenar och löv. Gran måste vara jäkligt gott alltså, jag har inte provat själv, men Linus är ju väldigt entusiastisk när det gäller granätning. Imorgon blir det ytterligare en tur på Luslund och sen får vi se om orken räcker till att dra på ett par framskor på stackars ömfotade Polly, vi har nämligen inga lektioner imorgon.

Tyra har bäddat ner sig redan så det är lika bra att jag också gör det.

So far so good

Jag har kommit till den viktigaste delen i min planering - kaffe!

Det är viktigt att ta en paus och andas när man kan och hinner så jag gör väl det. Det stod faktiskt som en egen punkt på min planeringslista!
I övrigt så går saker som planerat så här långt, men än finns det tid för det hela att skita sig! Man ska inte ha för stora förhoppningar har jag lärt mig.

Den fina kakan har en av mina skitduktiga klasskamrater gjort. En red velvet botten och gräddbaserad frosting med philadelphiaost, florsocker och lite mango och lime i. Helt fantastiskt god var den!

The (wo)man with the plan

Förra veckans praktiska prov blev inställt för min del. Jag vaknade och kände mig helt vissen och usel och eländig.
Men eftersom det sätts slutbetyg efter hur provet genomförts så valde jag att ta den berömda tjuren vid hornen igår. Egentligen hade vi studiedag igår, men jag bokade in mig ihop med en annan klass för det beryktade slutprovet.

Så... Under 4,5 timme skulle jag göra:

-En matbrödsdeg med vikt på 2350 gram och av denna framställa 3 st limpor på vardera 550 gram samt 10 frallor

-En vetebrödsdeg av 2 kg vetemjöl och av denna framställa 2 fyllda klippta kransar, 2 släta flätade kransar alla på vardera 350 gram, samt 2 sorters bullar med en vikt på 50 gram

-En tårta med ros/rosor samt mitt namn i pikering

-20 st valfria kondisbitar

-2 st marsipanfigurer på vardera 80 gram

Ja det började bra, fick ihop båda degarna och gjorde allt bröd. Och sen sket det sig totalt. Mina kondisbitar skulle dekoreras med en passionsfrukttryffel, men den ville först inte tjockna till spritsbar konsistens och sen typ skar den sig eller något. Den blev alldeles sträv och grynig. Skit samma, tänkte jag, inget att hänga upp sig på utan lika bra att gå vidare med tårtan.

Jag hade en vision om att ha limegrädde och vaniljkräm som fyllning och sen lägga på vit marsipan och klä den med en vit chokladtryffel, meeeeen det blir aldrig som man tänkt sig. Tryffeln blev mystiskt gul, limegrädden skar sig i värmen (big mistake att försöka göra saker med grädde när ugnarna och jässkåpet står och flåsar för fullt och det är typ bastutemperatur i bageriet) och såg mest ut som en lustig keso. Uppepå detta så gick mitt anslag (tårtbotten) åt helvete. Den stod på min del av bakbordet för att tina (för jag hade bakat den i förväg och fryst in den) och någon var vänlig nog att lägga en plastpåse på den (syns den inte så finns den inte) och sen råkade det visst komma andra grejer uppepå så den blev mos. Jag försökte rädda den och ändå dela den, men det blev bara smulor och skit av den.

Så där någonstans bröt jag ihop och gav upp mitt prov med en låååååång ramsa svordomar. Shit happens (uppenbarligen).
Jag har fått en chans till imorgon att göra tårta och kondisbitar, tack gode gud för vår snälla och förstående lärare!

Nu har jag satt ihop recept till en helt annan tårtjävel och jag har även gjort en liten planering som jag skrivit ner på ett papper. På den står det i vilken ordning jag ska göra vad (med inlagda kafferaster när jag måste vänta på att saker ska stelna i frysen), jag kände att jag hade väldigt dålig planering igår så även om det hade rullat på utan missöden så hade jag inte klarat tiden. Nu var det ingen som klarade tiden, men jag kände att jag iallafall ville försöka och jag tycker inte att 4,5 timme är helt orimligt. Så imorgon ska jag vara fruktansvärt tidseffektiv om det går, det är inte lätt när man måste samsas om utrustning och utrymme.

Jag känner mig mentalt under isen och har gjort så ett tag. Igår insåg jag att jag inte fixar att ta motgångar speciellt bra och att jag är väldigt lättstressad, något som inte varit ett problem innan. Nästa vecka är sista veckan på utbildningen och jag kan förhoppningsvis titulera mig bagare/konditor nästa fredag. Känns skitkonstigt och lite skönt. Det ska bli jäkligt najs att få en normal lön att leva på igen, jag behöver betala ifatt lite räkningar.
Jag önskar dock att mitt liv hade varit lite mer okomplicerat under den här tiden, jag hade velat presterat bättre både i skolan och på praktikplatserna, men det har inte funnits så mycket ork till det utan det har blivit som det har blivit. Men aldrig att jag kommer ångra att jag gjorde detta!

Nu måste jag sova. Önska mig lycka till inför morgondagen och skicka positiv energi åt mitt håll! Går allt som jag har tänkt mig så blir det lite tårtbilder på bloggen och det är ju aldrig fel.

Ja dom var ju rätt goda iallafall

Kransjävlar. Släta till vänster och blåbär/vanilj till höger.

Blåbärvaniljbullar. Inte fick vi ha något socker på heller.

Välgräddade pojkar med mandel och kardemumma. Slarv av mig att bränna dom.

Mera prov

Imorgon är det prov igen, det blir till att lägga på ett kol, för det var en jäkla massa saker vi ska baka ihop på 4,5 timme.
Egentligen borde det inte vara något problem, men det vill gärna vara lite trångt om plats i bageriet och inte finnas redskap och vågar så det räcker. Uppepå det så ska jag väl bli söndertjatad i huvudet. Alltså, när man tilltalar någon och denne knappt svarar, eller plötsligt lämnar konversationen (monologen snarare) och rummet så borde man väl fatta vinken om att denna människa helst vill vara ifred? Jag är säkert en otrevlig person, men denna människa driver mig till vansinne och jag är bara så jäkla ointresserad av hen och hens liv och finner ingen som helst mening med att vara trevlig i onödan mot hen.
Men nu är det bara två veckor kvar och sen slipper jag hen och hens tjat!

Som extra grädde på moset så betedde sig Linus som en apa på uppåttjack under dagens ridtur. Inte okej! Men det kan ju inte gå bra jämt, fast vi skärpte till oss på slutet och då var han rätt hygglig (och jag var rätt arg och svettig). Men jag satt ju kvar iallafall. Det viktigaste är att man slipper bjuda på tårta, haha.

Ska ta mitt skrivblock och lägga mig i sängen och förbereda lite recept inför imorgon tror jag bestämt. Sov så jäkla illa inatt och jag är vansinnigt trött nu.

Miniräserkameler

Fy fanken för detta skitväder! Jag vet att regnet behövs och allt, men nu har det regnat i två dagar typ och jag är redan less. Jag var less efter fem minuter! Allting blir så skitigt också, hunden ser ut som en lerinpackad liten gris, hästarna ser ut som träskmonster, jag fryser ihjäl och så fortsätter listan på elände.

Hur som, idag hade jag bestämt träff med Pollys gamla boxgranne Ruths matte Johanna. Hängde ni med på den? Vi skulle fika lite, snacka skit och spana in Polly och Linus. Kul att det är så fint och trevlig väder för att kolla hästar. Polly frös så hon skakade så hon fick komma in en stund och mysa lite i ett fleecetäcke och käka lite mat. Under tiden så drog vi vidare med siktet inställt på ett av våra lokala travstuterier, Lövsta (Trot-hästarna ni vet...) för att plocka in lite unghästar och så. Spännande, jag har aldrig varit på Lövsta, jag har bara åkt förbi, men jag är nästan sjukligt nyfiken på hur andra människors stall ser ut.
Småhästarna kom in, jag beundrade blåblodiga bäbisar och fika fick vi också! Jag fick prata lite travavel, jag får prata alldeles för lite sådant med kunnigt folk, så det var väldigt trevligt.

Så när vi fikat klart så for vi tillbaka till stallet och Linus fick komma in och käka lite och så fick han på sig regnjacka med mysfleece under, det verkar ju som den här skiten ska hålla i sig. Det beslutades att Polly och en av ponnysarna skulle få sova inne, för att de frös så och för att dom två inte alltid är välkomna in under taket på lösdriften. Polly var mer än nöjd med det upplägget, hon saknar nog att ha en egen box om nätterna med massa mat, personlig tränare och folk som passar upp på henne. Linus däremot är helt nöjd med sitt vildhästliv. Han verkar gilla att få vara utomhus mycket (dygnet runt ju) och kunna strosa runt och filosofera lite och titta på fåglar.

Så till de obligatoriska bäbisbilderna, tagna med mobilkameran, så några kvalitetsbilder kan vi inte tala om;

Kolla öronen, höhö.

 

 

Jag gillade mamman till den här grabben.

 

 

Morsan till grabben ovanför.

 

 

Hungrig bäbis.

 

 

Trött bäbis.

 

 

 

Det var det roliga. Nu är det dags för sängen, jag måste bli bättre på att gå och lägga mig i tid, men självdisciplinen är inte alltid på topp. Eller ja, den är typ aldrig på topp. Imorgon blir det väl wienerbröd och lite annat krimskrams i skolan, tror jag. Den som lever får te, som kinesen sa.

 

Bitch please

En del människor kan verkligen konsten att få andra att avsky dom. Tyvärr verkar det som att dårarna dras till mig och det är inte alltid roligt. Faktum är att det är jäkligt tröttsamt.

Dagens hygienprov kommer kännas som piece of cake i jämförelse med vad jag har stått ut med den senaste timmen...

När ens fördomar blir bekräftade

Jag har precis kollat klart på en dokumentär om arabhästar. Eller den handlade väl snarare om Sveriges två ledande arabhäststuterier - Blommeröd och Kullatorp, och kvinnorna som driver dom.

Call me crazy, men jag har ju då fått för mig att arabhästfolket är mycket speciella, precis som alla andra hästmänniskor som håller sig till en specifik ras (jag vill inte ens tänka på vad som sägs om folket i travbranschen, för att inte tala om oss stackare som måste rida sketna travare för att vi inte har råd med en riktig häst (det där var skrivet med en stor skyffel ironi)), och mina fördomar har med denna dokumentär bekräftats! Det är faktiskt lite jobbigt, jag ville verkligen få motsatsen bevisad, men samtidigt så var det lite av ett haha-vad-var-det-jag-sa-moment.
Jag får väl anta att folket i denna dokumentär tillhör en liten klick extremister, jag fick nästan spader på dom, och att gemene man som har en arab är helt normala. Men ändå!

Jag har inte haft alltför stor kontakt med denna hästras, men det lilla jag sett, klappat och hanterat så kan jag säga att jag gillar dom. Det verkar vara intelligenta, modiga och samarbetsvilliga hästar, inte helt olikt mina kära varmblodstravare (hur länge dröjer det innan arabfolket halshugger mig för den jämförelsen tro?) och det är såna egenskaper jag värdesätter hos en häst. Jag kan dock inte tänka mig att ha en arab själv, det känns inte riktigt som "min" ras, och nu efter denna dokumentär så blev jag helt avskräckt. Inte av hästarna, men av folket, haha.

Om ni är nyfikna så kan ni kolla dokumentären HÄR och bilda er en egen uppfattning.

Imorgon är det prov och det känns på förhand som att det kommer gå åt helvete. Livsmedelshygien är ämnet, skittråkigt och tungpluggat, men ack så nödvändigt för oss som tänker oss arbeta med livsmedel. Det är mikrobiologi, skadedjur, hantering, personlig hygien, arbetsplatshygien, förpackningar, säker mat etc etc etc etc. Det tar liksom aldrig slut, men det är väl bara att bita ihop och köra och hoppas på det bästa.

Bild lånad från Google