Gick precis igenom en massa bilder som jag har i telefonen och hittade svaret på varför jag aldrig tar tjusiga bilder från hästryggen. Det går inte att ta tjusiga bilder när man sitter på Linus, så fort jag gräver i fickan och plockar upp telefonen så ser han ut så här;
(Det är ju mitt eget fel, men ändå)
Nu har jag gnällt på Facebook ett par dagar, så nu får jag nog gnälla här istället innan alla tar bort mig som vän, haha.
Jag är fascinerad av mitt tillstånd. Jag har nämligen feber och är rejält förkyld. Just febern har fångat mitt intresse lite (hey man måste ju underhålla sig själv när man är sjuk). Någon gång gjorde jag valet att införskaffa en febertermometer till människorna i detta hushåll, innan så var det bara hunden (och hästarna) som hade en.
I lördags kväll kände jag av febern, om jag inte inbillar mig, och jag spenderade gårdagen i sängen med termometern i truten. Min grundtemp ligger på under 37 grader, jag vill minnas att den ska vara runt 36,5 eller någonstans ikring. För dagen är jag rätt nyvaken och det borde alltså vara ganska lämpligt att kolla tempen i detta läge. Döm om min förvåning när termometern visade på 38,7 c! Jag kände mig genast väldigt mycket sjukare! Igår kväll så visade den på 37,9 c. Grejen är den att jag har fått för mig att man har lägre temp på morgonen, inbillar jag mig?
Om det är så här jag känner mig när jag har 38,7 c så har jag nog varit på jobbet med feber x antal gånger utan att inse det själv. Märkligt! Men jag har ju aldrig ägt en febertermometer (förutom till djuren och den vill jag verkligen inte ha i munnen!) så nu tar jag igen alla missade mätningar och så fort jag är frisk igen så ska jag utröna vad min grundtemp egentligen ligger på.
Förutom allt detta så är det fett tråkigt att vara sjuk. Nu för tiden tycker jag att jag är sjuk jämt, men jag hinner iallafall läsa ikapp lite böcker.
Den senaste i raden handlar om ett tropiskt virus som förvandlar folk till... vampyrer? Jag har inte kommit så långt att jag fått grepp om storyn än, men det verkar lovande.
Drack en flaska froosh mango&apelsin förut och den lilla sloganen på flaskan fick mig att skratta högt. Jag gillar sån här humor.
Den 21 april på eftermiddagen lämnar Hasan Sverige på obestämd framtid. Biljett är bokad och hur det blir sen vet jag inte.
Väldigt blandade känslor är det. På ett sätt ska det bli skönt att få vara själv ett tag och leva som jag vill utan att ta hänsyn till någon annan än mig själv. Men samtidigt så suger det så jäkla mycket att jag snart går sönder.
Finns inte så mycket att göra åt situationen dock, för att det hela ska lösa sig för oss här på hemmaplan (ja hemmaplan för min del iallafall) så måste han få ett jobb och vi behöver flytta till en större lägenhet. Tyvärr inträffar mirakel alldeles för sällan.
Jag är i startgroparna mot sängen, dags för en ny vecka på praktiken. Får nog ta och skriva ett eget inlägg om det någon dag, det är ett ganska nischat bageri jag är i just nu, men jag har ju 6 veckor kvar (om jag inte räknat fel), så det hinns nog med.
Innan sängdags så får jag väl ta och lämna en rapport om Dessis försäljning.
Gårdagen gick enligt planen. Dessi putsades upp och fick vara med på en sista fotosession och sedan rullade hennes nya familj in på gården vid 11 (och jag fick en skum kramp i hjärtområdet i samma stund som bil och transport parkerade). Ponnyn klev, som vanligt, snällt på transporten och åkte snällt hela vägen till sitt nya hem. Det tog säkert en hel kvart, haha.
Avlastning och instoppning i en box i ett litet mysigt stall med 3 andra hästar.
Jag och Evelina fick till och med en lättare lunch hemma hos nya ägarna och det var väldigt trevligt måste jag säga, min osociala sida till trots.
Papper skrevs, pengar och pass bytte händer och sen var jag en ponny kortare.
Under tiden som vi käkade så fick Dessi stå inne och mumsa hö och morötter. Hennes nya hagkompis var ute på tur, men när han väl var återkommen så släpptes Dessi ut till honom, men först ville den lilla hästägaren provrida sin nya ponny, så sadel och träns åkte på och ponnyn fick finna sig i att ledas runt ett par varv på stallplanen, något hon inte tyckte var ett dugg konstigt.
Hon är ju van att gå med stora hästar, så att bli inkastad hos ett stort svart halvblod verkade inte bekomma henne. Hon gick genast på upptäcktsfärd med den stora svarta på släp, men när det vankades lunchhö så parkerade dom sig helt enkelt vid varsin hög och that's it. Inga draman eller slagsmål, det största som hände var att de sprang lite och stallägarens ena hund tyckte att hästarna skulle skärpa till sig och skällde på dom, och då fick de upp lite fart och det kom några luftsprång från den stora svarta, som inte var någon ungdom med sina 17 år. Annars var det lugna puckar, så efter en snabb fika i stallet så begav vi oss hemåt igen.
Dessi kommer få det superbra i sitt nya hem (hon fick en fin fläta/knopp i luggen så fort hon installerats i sin box), och just idag saknar jag henne inte (jag tog en kort tur med Linus istället, han var mer än glad att få komma ut på tur), men det kommer komma dagar när det kniper i hjärtat. Det är ju en himla tur att hon inte hamnade på andra sidan Sverige.
Nähä, tandborstning och på med pyjamas. Imorgon är det måndag igen.
Efter en lång dag på praktiken (en negativ aspekt inom bagaryrket är att man jobbar tills det är klart och ibland kan det innebära lite övertid) så drog jag med mig Evelina till Hööks för att köpa skor till Linus.
Jag skulle ha ridit igår, men leran i hagen har sugit bort båda Linus framskor (jag har på känn att leran hade hjälp av hästen själv dock) så det blev inget med det. Lite får jag skylla mig själv, jag råkade uppge fel storlek på skor till hovslagaren och dom visade sig vara ett nummer för stora, men hovis hade ingen mindre storlek med sig så det fick bli för stora dojjor. Tyvärr innebär det att jag får slå tappskor för glatta livet, men nåt straff ska jag väl ha för alla elakheter jag någonsin hittat på.
Linus plockar av sig skorna och jag slår dit dom igen. Och så där håller vi på. Jobbigt! Men nu har jag köpt två olika storlekar och så får vi se vilka som passar bäst helt enkelt. Som grädde på moset så blir jag tvungen att rikta skorna så de passar perfekt, och jag avskyr att rikta skor. Kan bero på att jag är så jäkla dålig på det, men nu har jag inget val. Livet är hårt sa stenen.
När vi ändå är inne på det här med tappskor så fick jag ett rop på hjälp från stallgrannen Virre igår. En av hennes turbogulingar hade lyckats böja till sin ena framsko och det behövde fixas. Så efter trippen till Hööks så släpade jag med mig stackars Evelina till Virres stall. Hög tid att halvblodsmänniskan får lukta på luddiga, gula, små fjordingar!
Skon var redan bortplockad så det var bara att räta ut den och slå dit den igen. Som vanligt blev det en trevlig pratstund med Virre också. :)
När det var gjort så for vi vidare för att packa ihop Dessis saker eftersom hon flyttar imorgon. Det har inte känts konstigt förrän nu. Det blev så påtagligt idag när försäkringsbolaget ringde för att bekräfta att försäkringen ska flyttas över till nya ägaren.
Just nu känns det väldigt vemodigt och tråkigt, men hon kommer få det toppenbra. Vi har haft mycket roligt ihop och jag ångrar inte en sekund att jag tog hem henne när jag fick erbjudandet! Världens roligaste ponny! En riktig liten pärla.
Blev lite ledsen i hjärtat förut, grejerna som ska följa med henne var packade och klara och plötsligt kom hon klivandes själv i mörkret. Hon hade lämnat flocken någonstans ute i hagen, antagligen långt borta vid maten, och vandrat upp själv till oss människor som rev runt i stallet. Man ska ju inte förmänskliga djuren, men jag fick nästan känslan av att hon kom upp för att säga hej då. Och sen när jag tänkte på det när jag kom hem så började jag böla som en liten unge, haha.
Jag kommer sakna henne som fan, men nu kommer hon få all uppmärksamhet i världen och vara ensam-häst (alltså hon kommer ha hästkompisar, men vara enda hästen i familjen och därmed inte behöva dela uppmärksamhet med andra) och hon kommer bli aktiverad! Just den biten är väldigt viktig för mig, det finns alldeles för många ponnys som bara går i en hage med endast en uppgift i livet - att fungera som sällskap till ägarens stora häst. Bara för att dom är små betyder inte det att dom inte vill jobba. Dessi tycker om att jobba, hon vill göra roliga saker och då tycker jag att det är mitt ansvar att se till att hon får jobba med både knopp och kropp. Det hade varit otänkbart för mig att sälja henne till ett hem som enbart sällskapshäst. Hon är värd bättre än så.
Nu är det dags att nanna kudden, imorgon blir en lång dag. När ponnyn är installerad i sitt nya hem så hoppas jag att jag har tid nog för Linus fötter/skor så att jag ev kan rida på söndag (och alla andra dagar som lusten faller på) och senare på kvällen blir det middag och bio med Hasan och mamsen.
Herregud vad trött jag är! Och jag vet inte varför, jag gör ju en vanlig arbetsdag på praktiken och börjar 7 på morgonen vilken jag inte tycker är speciellt tidigt.
Men nu så här på kvällen så är jag så sjukt trött att jag nästan svimmar. Försöker sova 8-9 timmar, men det hjälper inte. För att inte tala om dom gånger jag bara sover 6-7 timmar! Jag är inte folk på hela dagen och det är ett mindre mirakel att jag kommer ihåg att ta på mig kläder och att jag hittar hem.
Så alldeles strax ska jag krypa till kojs, fastän klockan bara är 21.
Uppenbarligen hade jag förträngt att dom varnat för snö idag. Jag tog Foppatofflor till praktiken. Orutinerat av mig, efter nästan 34 år i det här landet så borde jag fatta att tofflor tar man på sig tidigast 1 juli.
Igår eftermiddag susade jag till förra praktikplatsen och levererade en egenhändigt gjord tårta.
Jag tyckte att jag var oerhört smart som väntade med tårtan tills jag skolat in mig lite på nästa praktikplats där jag kunde göra den ordentligt. Hemmagjorda tårtor funkar absolut, men jag känner att jag har lite andra krav på mig själv nu för tiden och det är jäkligt svårt att få till en proffsig tårta när hälften av fyllningarna och dekorationerna inte ens går att få tag på för gemene man. (Klart det går ändå om man vill, men orka krångla när jag ändå har tillgång till allt jag behöver och lite till i ett riktigt bageri. )
Men iallafall så fick dom tårta till fikat och det var mycket uppskattat! Jag tycker att det bara är en sketen tårtjävel, men folk utanför bagerivärlden blir alltid galet glada när det vankas tårta.
Som bevis på uppskattningen så dök det upp bilder på Facebook och sånt gillar jag! Något jag inte gillar är hur slarvig chokladtryffeln såg ut när den stelnat, men jag kan ju villigt erkänna att jag gjort både bättre och sämre bakverk.
Ni som bor i Örebrotrakten borde verkligen besöka Almida chokladfabrik (i Lillån) och köpa några praliner eller annat gott!
Nu ska jag se om jag hittar ett vettigt köpekontrakt (för Dessi) på internet innan jag somnar och glömmer bort det.
Malin var en flitig fotograf igår (jag hörde något om över 700 bilder på båda ekipagen) och här kommer några fler bilder på Linus Lus. För ni har väl inte tröttnat? Själv har jag svårt att sluta stirra förundrat på bilderna på detta fantastiska djur.
Jag måste faktiskt erkänna att han passar i turkost, lite otippat för just nu är han tråkigt travarbrun. Jag längtar tills han fäller av vinterpälsen och färgar ur igen och blir den fina brunskimmeln som gömmer sig i jättehamsterkostymen.
Att jag ser ut som en skräckslagen dagisunge med hästfobi kan vi bortse ifrån tycker jag.
Det är egentligen sovdags för länge sedan, men jag måste bara visa två fina bilder från dagens ridtur.
Jag och Linus fick sällskap av Evelina, Pebban och Eves syster Malin.
Malin är den ständiga fotografen på våra hästäventyr, även om hon inte är någon hästmänniska själv (som om hon har något val, haha).
Linus var fantastiskt duktig idag och han gör mig avundsjuk för han verkar ha oändligt tålamod. Själv blir jag vansinnig efter två sekunder när saker jävlas. Jepp jepp, jag är stabil och slänger aaaaaldrig saker omkring mig och svär. Min stackars bil kan intyga om hur glad och trevlig jag är jämt.
Anyway... Linus utrustades med turkost schabrak och turkosa benlindor och boots, på Evelinas begäran. Dagen till ära så skulle vi vara snygga och rena och bete oss som folk, för Malin skulle fotografera oss. Pebban är till salu och har spekulant, hon ska veterinärbesiktas på tisdag och om det går som det ska så åker hon på en gång och därför ville Evelina ha lite finbilder på sig själv och Pebban.
Planen var att vi skulle snirkla runt lite i paddocken först och sedan ge oss ut och sätta fart på kusarna. Vi lyckades hålla oss till planen, men det där med fart är inte riktigt Linus grej. Han travar gärna, både i långsamt snigeltempo och i ökad trav, men helst inte mer än så, vilket passar mig utmärkt.
I paddocken så jobbade jag bara på att få fram honom till bettet, dagen till ära hade nosgrimman kommit på (vi skulle ju vara snygga liksom) och jag tycker nog han verkade lite störd av den. Han hängde sig gärna på bettet och blev väldigt stum i munnen, något jag inte upplevt när jag ridit utan nosgrimma (vilket jag normalt sett gör). Jag fick känslan av att han kände sig instängd trots att jag inte spände åt nosgrimman. Nåväl, han skötte sig fint och jobbade på och kunde till och med tänka sig att påbörja framdelsvändningar trots krattan som satt i sadeln och fladdrade och gav konstiga dubbelkommandon.
Sen gav vi oss ut för att trava lite, Evelina och Pebban tänkte sig även ett par flashiga räsergalopper. Linus är verkligen en toppenkille, han hänger utan problem med ett snabbare ekipage om han ombeds, men han kunde inte bry sig mindre om dom springer ifrån oss. Han fortsätter sorglöst i det tempo ryttaren vill. Det underlättar som fanken om man vill träna tempoväxlingar i traven, jag varierar gärna mellan en kort långsam trav och en lång ökad trav.
Idag provade jag två nya helt idiotiska saker som jag aldrig i livet skulle prova på en annan häst. Först släppte jag ut honom på lång tygel i traven och försökte bromsa ner honom till skritt och sen halt utan inverkan av tyglarna. Inga problem!
Sen provade jag att trava iväg åt ett helt annat håll än Pebban bara sådär. De flesta som hålls med hästar vet att dom är flockdjur och ofta väldigt ovilliga att lämna sin kompis. Linus tyckte inte det var något konstigt utan lallade bekymmerslöst på.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen - jag är så sjukt nöjd med den där hästen!
Idag på eftermiddagen så ringde spekulanten igen och bad att få komma på en blixtvisit och ta en till titt på Dessi. Som sällskap hade hon med sig sin hästkunniga mamma.
Ponnyn tömkördes med och utan svängel/bildäck och spekulanten och hennes mamma turades om att springa sig blåa bakom en glatt travandes minihäst. Allt för att få ett sånt bra hum om Dessis personlighet och rörelser som möjligt.
Sedan lånade vi in ett barn som ryttare. Stallägare-Cissi fick ställa upp med sin lilla dotter på två-tre bast och Dessi skötte sig som en superproffsig gammal ridskolehäst.
Spekulanten (och hennes mamma) åkte hem igen med löfte om att höra av sig senare. Och javisst, några timmar senare så ringde hon upp och förklarade läget. Dessi var egentligen inte alls det hon letade efter, men hon hade blivit så förtjust och Dessi visade verkligen upp sina bästa sidor igår och idag. Allt jäkla jobb som lagts ner på denna fantastiska lilla häst har lönat sig. Så detta i kombination med Dessis otroligt trevliga inställning och personlighet gjorde att hon nästan sålde sig själv.
På lördag flyttar hon till sitt nya hem. En oväntad bonus är att hon kommer bo 10-15 minuter från mig och jag var mer än välkommen att hälsa på när jag ville!
Samtidig som det känns skittråkigt och drygt så är det en stor lättnad för mig. Jag behöver inte ha dåligt samvete för att hon bara står i hagen och samlar damm och blir odräglig utan aktivering och det är en kostnad mindre för mig i månaden, vilket gör det lättare att jobba på Pollys situation.
Och köparen är en jätterar tjej, så det känns bra.
Lite blandade känslor så här på söndagskvällen alltså, men det kunde ju vara värre.
Jag antar att det inte är mer än rätt att jag lämnar en kort rapport på hur det gick idag med de potentiella ponnyköparna så folk inte dör av nyfikenhet.
Ponnyn skötte sig strålande, vi tömkörde en sväng och hängde sedan på svängeln med bildäcket och tömkörde lite mer. Ena spekulanten kände sig hugad att för första gången i sitt liv tömköra lite och Dessi gjorde det som ombads och uppförde sig väl.
Egentligen var huvudspekulanten (hon hade en väninna med sig) ute efter en äldre och mer rutinerad ponny då hon var gammal hoppryttare, men ville ha en ponny att köra och som barnen kunde ta något varv på emellanåt. Tyvärr hade hon ingen körvana så Dessi kanske inte var helt rätt ponny ur det perspektivet, men hon hade vänner och bekanta som var väl inskolade i körningens ädla konst så själva inkörningen lär inte blir några konstigheter. Jag blev till och med lite stolt över mig själv och de som hjälpt mig på vägen, för hon hade ringt en kunnig människa och berättat ungefär vart i utbildningen (körmässigt) Dessi låg och fick till svar att det verkade som att jag gjort väldigt mycket med henne. Det känns som ett fint kvitto på min hantering och utbildning av hästen.
Jag tror iallafall att spekulanten och hennes väninna blev lite småförtjusta i Dessi och det är bra. Dom skulle åka hem och fundera på det hela och sen får vi se. Jag hoppas ju såklart på positivt besked, det är faktiskt inte helt lätt att hitta vettiga människor som man kan tänka sig att sälja till. Min prioritering är ju att hästen får det bra och blir aktiverad, jag säljer inte till första bästa bara för att bli av med henne och så hoppas jag de flesta djurägare tänker.
Som bonus så bor spekulanten väldigt nära så då kan man ju ha lite koll också och hälsa på och bete sig som en hysterisk mamma med grav separationsångest. Det är bara att vänta och se helt enkelt.
Jag är redo att ta en snabb promenad innan frukost. Min promenadkompis är...inte redo.
Dom sa till mig att jag inte skulle klara en dobermann, dom sa att det var för mycket hund och att rasen krävde extremt mycket motion och kunnigt handlag. Jag tror jag blev lurad.
Visst är det irriterande när man planerat in en go' sovmorgon och vaknar tidigt?
Jag vaknade vid 7 och jag skulle inte invända mot det om det var så att min kropp var utvilad och klar och tyckte det var dags att börja dagen.
Men så var det inte!
Det blåser nämligen storm ute och precis när jag vaknade och var sådär lagom mosig och vilse så tänkte jag "men gud vad det blåser här inne", haha. Kul att man är så skärpt precis när man slår upp ögonen.
Normalt sett så är det bara att somna om, men på senaste tiden har jag blivit otroligt lättstörd när jag sover. Jobbigt! Jag försökte verkligen somna om, men så började alla tankar snurra i huvudet och då var det kört.
Det känns så himla olämpligt att det blåser så som det gör ute för idag ska Dessi visas för spekulant och hästar tenderar till att bli lite koko och halvvilda när det blåser. Jag hoppas och ber till alla gudar som finns (för där får jag säkert hjälp, efter att ha hånat varenda religion som vi någonsin hittat på sedan jag var stor nog att förstå innebörden i ordet "hjärntvättad". Oh nos I'm doing it again! Somebody stop me!) att pånnin ska uppföra sig som folk och inte bete sig som en nyinfångad mustang. Man vet aldrig riktigt, Dessi har humor och ibland uppskattar man inte hästars försök till att vara roliga. Mest för att dom i 9 fall av 10 väljer helt fel tidpunkt.
Så håll tummar och tår för att det blir business! Det är ju en del saker som måste klaffa - spekulanten måste vilja köpa hästen och säljaren måste vilja sälja till just den spekulanten.
Det där är alltid lika svårt. Helst så vill säljaren i detta fallet inte sälja alls, men omständigheterna gör att det inte finns några val. (Någon måste ju betala stallhyran för en av de andra hästarna och finns det inga pengar och inget engagemang från övriga ägare på den hästen så får den dumma idioten som representerar hästen ta på sig skulden personligen, för någon måste betala!)
Spekulanten lät iallafall som en vettig människa på telefonen och vi hade gemensamma bekanta så det är lätt att få referenser. Tipptopp.
Dags för en hundpromenad (om vi inte blåser bort som två enorma löv), frukost och sedan ska Dessi putsas till oigenkännlighet och förhoppningsvis visas från sin bästa charmiga sida. Eller ja, hon är alltid charmig och glad, men nu är kravet att hon ska uppföra sig också vilket inte borde vara något problem, men man vet ju som sagt aldrig med hästar.
Tussilago är väl ett av de säkraste vårtecken som finns, men jag letar annat när jag är ute.
Har letat som en tok i 1,5 månad för jag min klant tappade så klart förlovningsringen när det var som mest snö ute. Och inte visste jag vart jag tappat den heller för samma dag som jag tappade den så var jag en sväng in till stan och trodde så klart att den var förlorad för tid och evighet.
Men så imorse när jag var ute med Tyra och frös så hände miraklet! Jag stod still och väntade på Tyra som kissade en halv insjö och plötsligt bara låg den där. I en jordhög som blivit när hyresvärden röjt snö med traktorn.
Ärligt talat så trodde jag fan inte mina ögon! Jag har glott på den där jordhögen varje jäkla morgon sedan snön försvann och inte sett ett skit. Helt galet! Jag blev helt till mig och studsade in och väckte stackars Hasan med mitt fynd.
Kanske borde köpa en triss idag?
Eftersom mamma inte är någon hundmänniska och har blivit stadsbo så fick Bamse flytta till ett nytt hem.
Eller nytt och nytt... Det visade sig att människorna som köpte mammas gård var bruksintresserade, med enorm erfarenhet och kunskap av just bruksraser så dom fick helt enkelt med Bamse på köpet. Typ... Dom hade i och för sig redan ett helt gäng med hundar, men en mer eller mindre spelar ju ingen större roll (jag försöker övertyga min käre make om att vi lika gärna kan ha två hundar om vi redan har en, men han är seg som snor på den punkten).
Så Bamse fick bo kvar på gården med en ny flock och det tyckte han var jättefestligt (för det var ju massa flickor i flocken!) och alla inblandade var nöjda och glada.
Säg den lycka som varar...
Natten till igår så blev han akut jättedålig och fick åka till veterinären med en misstänkt hjärnblödning och tyvärr kunde hunddoktorn inte göra så mycket annat än att låta honom vandra vidare.
Otroligt ledsamt och tråkigt, det är den stora nackdelen med att ha djur.
Bamse är numera återförenad med sin älskade husse och jag tänder ljus för dom båda idag.
Sov gott fina bushund!
Seriöst. Jag kan inte ens göra sånt som är kul utan att det ska jävlas. Jag är så sjukt less på allt!
Skojäveln flög mitt under turen. I skritt.
Min fina förvuxna rattmuff!
Igår var det sol minsann, idag har det varit... någon annan typ av väder.
Idag fyller min fantastiska syster och ständiga apvakt år!
Helt galet hur åren bara har rullat på! Och det är bra märkligt hur man upplever sin familj, min syster kommer alltid vara en tanig tonåring med rött hår och svarta kläder (we've all been there tror jag) och min bror kommer alltid vara en liten bråkig skitunge med förmåga att klättra som en jäkla spindel på konstiga ställen.
Hur som helst - ett JÄTTEMEGAGRATTIS till världens bästa syster!
När hon fyller 30 om ett par år eller tre eller fyra, så ska jag skeppa hem 30 marsvin åt henne!
Har jag någon gång sagt att jag är så himla himla himla nöjd med Linus? Bara tanken på att få sätta sig i sadeln livar upp mig.
Jag tror att vi passar varandra väldigt bra och jag har inte på flera år känt mig så här ridsugen. Suget har uppstått någon gång emellanåt och då har jag lånat en kuse och tagit en tur och varit nöjd i ett år framöver. Men nu ser jag verkligen fram emot nästa ridtur!
Dags att kliva ur sängen, käka lite frukost och bege sig mot stallet.
Och imorgon börjar nya praktiken. Spännande!
Med den rubriken så tror ni säkert att detta kommer bli ytterligare ett i raden av deprimerade gnällinlägg, men se där tror ni fel!
Det är nämligen så att jag tvingade mig själv att motionera Linus i totalt nattsvart mörker idag.
Jag kan lätt erkänna att jag har lite fobi för att rida i mörker. Det är läskigt som fanken, man ser inte om det dyker upp vilda djur eller andra ekipage förrän helvetet bryter löst och hästen blir skiträdd och får spader och springer för glatta livet.
Men ibland så måste man ju ut och röra på hästen fastän det är mörkt. Som en extra bonus så tror jag inte Linus är speciellt van och härdad med mörker, han bor visserligen utomhus dygnet runt, men i en hage som han känner och det brukar inte ske några stora förändringar i hagen som kan spöka till det för hästarna.
Så lersanera (ler-sanera, sanera från lera) pälsmammut och på med 10 kg extra vikt i form av reflexer. Man kan absolut inte och aldrig ha för många reflexer och ju fler desto roligare som det heter.
Uppstigning i sadeln med två glada får som publik (ja jag vet inte, dom kom farandes ur mörkret när jag släpade ut hästkraken och parkerade honom vid pallen och stirrade glatt på oss, men försvann lika fort när hästen började röra sig framåt) och ut i det okända.
Det kändes skitskumt till att börja med och Linus slingrade sig fram över vägen som en daggmask i en dunk med mäsk, men sen försökte jag slappna av och känna hur och var jag satt och vad mina ben och armar sysslade med. Jag blir så totalt handikappade när jag inte får använda ögonen i ridningen - jätteskumt jag vet, men min balans blir helt knasig om jag inte kan se. Det ger sig efter en stund dock och vi kunde variera mellan skritt och trav under hela turen. Jag koncentrerade mig på att hålla mig kvar och försöka bromsa tempot i traven.
Någon, jag säger inte vem, tyckte att det var en braaaaa idé att försöka öka travtempot när piloten ändå inte kunde se något och plötsligt insåg jag att vi började närma oss montétempo och det känns ärligt talat fullkomligt olämpligt i becksvarta natten!
Så koncentration på att kniiiipa med alla muskler från midjan och ner för en stadig sits och sedan försöka dämpa hastigheten på havremopeden.
Vi överlevde och kom tillbaka nöjda och glada. Mest nöjd och glad var nog jag faktiskt. Ni vet den där känslan man har när man åkt en skitläskig karusell och får komma ner på fast mark igen och i levande skick - DEN känslan hade jag. Linus frustade en sisådär 800 gånger under hela rundan så han var nog ganska nöjd han med. På torsdag ska vi upprepa bravaden hade jag tänkt om inget oväntat händer tills dess.
Nu är det sängen som gäller, jag är så sjukt trött efter att ha sovit dåligt natten som var. Mer choklad imorgon dårå, och med lite tur finns det semlor kvar också.
Idag bjöd praktiken på riktig fika! Normalt sett blir det mest en chokladbit till kaffet, men inte idag.
Det här var i särklass den godaste semla jag någonsin ätit! Mandelmassan var hemmagjord och det är inte vanligt! Normalt sett kommer mandelmassan i stora förpackningar till bageriet och vad som är i (förutom mandel, socker och äggvita) vill jag inte ens tänka på. Brrrr....
Omnomnomnom! Trivs så himla bra på den här praktikplatsen, men nästa vecka är jag tillbaka i bageribranchen. Det har varit fruktansvärt roligt att köra en omväg i chokladtillverkningens värld.
Nästa vecka börjar en åtta veckor lång praktikperiod på ett bageri som har nischat in sig på KRAV och ekologiskt och det ska bli jättespännande.
Nähä, åter till verkligheten och lite mer choklad innan vi får gå hem för dagen.
Jag har funderat lite de senaste dagarna. Dessi är ju till salu och det är ganska trögt på hästmarknaden just nu, milt uttryckt. Det är några som hört av sig, men det har inte blivit mer än så tyvärr.
Det är köparens marknad, men jag vill ändå inte "skänka" bort henne för att bli av med henne.
Kan det vara en god idé att skaffa en liten medryttare till henne så länge kanske? Jag har inte en susning om det går att få tag i någon miniryttare som är lite ridvan, de flesta spekulanter som hört av sig verkar ha haft barn som knappt suttit på en häst. Men jag tänker som så att hon kanske blir mer attraktiv om hon är mer riden? Logiskt sett borde det vara så.
Det kanske är värt ett försök att hitta en liten tjej eller kille med hästvan förälder som är ridsugen?
Frågan är hur attraktivt det är med en medryttarhäst som är till salu och kan försvinna när som helst? Men det kanske går ändå? Jag vill inte ha något betalt av minimedryttaren, utan är ju bara glad om hästen blir motionerad 1-3 ggr i veckan (jag kan ju liksom motionera henne lite själv också) och blir lite mer rutinerad.
Jag funderar även på att återuppta inkörningen också, det tråkiga är att jag inte har någon liten och lätt vagn att hänga på henne, men det kanske kan lösa sig ändå (ingen som har en minivagn att låna ut någon månad eller två? Gärna med svängel så det går att köra henne med draglinor).
Annonserade ut henne som körhäst i en körhästgrupp på Facebook, men eftersom hon inte gått i vagn så blev jag ombedd att ta bort annonsen och återkomma när hon haft vagn på sig. Jag skulle kunna hänga på henne vagn imorgon och låta henne gå ett varv ute på grusvägen vid stallet, men det känns fan oseriöst, hon är ju inte ordentligt inkörd, men det är inte många moment kvar.
Nä allt detta tåls att tänkas på.
Idag har jag fått ett riktigt in-your-face-klagomål.
Linus har stått skolös ett tag och har fått någon veckas semester, men nu har han nya räserdojjor och vi tog en tur under förmiddagen idag med Pebban och Evelina.
Jag brukar alltid ha en (en? Snarare en miljon!) godis i fickan till Linus när han ska fångas in i hagen, jag tror på positiv förstärkning. Och dessa smaskiga godisar brukar förvaras i min hylla i stallet. Men förra veckan (tror jag det var) så öppnade jag en ny påse godis och när jag skulle ha ett par stycken två dagar senare så var påsen tom! TOM! Det fanns några smulor i botten, men det var allt. Mycket märkligt, det har liksom inte varit något problem innan att ha godispåsen i hyllan. Det var bara att införskaffa en ny påse och gömma den i min tomma mineralhink med lock.
Så idag när jag som vanligt hämtade Linus borstar så insåg jag att den skyldige godismarodören har lämnat ett uppenbart klagomål.
Jag tror det ska uppfattas som ett hot ("ta bort godiset och vi äter upp dina andra prylar"), men jag kan ju inte påstå att jag känner mig speciellt rädd, bara irriterad. Hoppas borsten smakade gammal hamster.
Kul med djur.
En grej jag har funderat på är det här med en röd rosett i hästens svans.
Har man hängt i hästvärlden ett tag så är man väl medveten om att hästar med röd rosett i svansen sparkas. Det är ett ganska enkelt sätt att uppmärksamma andra ekipage på tävlingsplats att de bör hålla avstånd. Alternativet är ju att sitta som ett fån i sadeln och skrika till alla andra ryttare man ser att ens egen häst är en sparkare. Risken att man blir hes är rätt överhängande, plus att man med största sannolikhet blir idiotförklarad för att man sitter där och vrålar. (Men alla lär ju komma ihåg dig till nästa tävling - och det kommer inte bero på din stilfulla ridning och välskolade häst.)
Så ja, röd rosett i svansen på den sparkbenägna hästen. Iallafall på tävlingsplatsen.
Men då undrar jag hur det är när man är på träning eller bara är ute och Svenssonrider? Anledningen till denna fundering är för att Linus avskyr andra hästar och det blir lite spännande emellanåt när man typ är i ridhuset eller får sällskap ute av en häst (eller flera) som han inte känner.
Hans hagkompisar går bra, inga konstigheter, men ibland drabbas man ju av en önskan om lite seriösare ridning under tak och om det då befinner sig okända hästar där så kan det uppstå problem. Han blir otroligt grinig om de andra kommer för nära, öronen ligger bakåtslickade och hans rumpa dras som en jäkla magnet mot den andra hästen.Och ibland befinner sig flera ekipage samtidigt under samma tak och det är lite trångt. Inga bekymmer så länge alla hästarna sköter sig som folk. Meeeeen så har vi ju det där muterade marsvinet, den där stolliga kusen som t o m visar jättesura miner mot okända hästar i en okänd hage när man rider förbi.
Så jag funderar på om det kanske kan vara en bra idé att skylta med att han kan sparka när man är på utflykt till ridhuset? Eller blir man dumförklarad då? Jag tänker som så att dom andra kanske tycker man ska hålla sig borta helt? Jag vet inte om det är en träningsgrej som kommer försvinna ju mer rutin han får, han har ju faktiskt inte varit i ridhuset jättemånga gånger. Eller så har han bara väldigt stor integritet och mindre tolerans för främlingar som är och nosar i kanten på hans personal space. (Han kanske är en typisk svensk, haha.)
Hur gör andra människor med hästar som är lätta i röven? Jag kan inte påstå att jag hänger speciellt ofta på diverse ridanläggningar, så jag har aldrig sett några röda rosetter skumpa runt. Man kanske helt enkelt inte skyltar med att ens häst är en dåre? Borde man inte det? För de andra ekipagens säkerhet? Det kanske inte ens är ett vanligt problem?
Dagens i-landsproblem!
