Blåblodig Smalbening?

Så här efter kriteriehelgen (jo alla travnördar vet vad jag pratar om, ni andra kommer alldeles straxt bli upplysta), så känner jag att jag blev nyfiken. Märkligt uttalande tycker jag till och med själv, men om vi börjar från början - a leder till b leder till c osv.
Svenskt travkriterium gick av stapeln i helgen som var, segern gick som bekant till den alltid lika sympatiske Halmstadstränaren Peter Untersteiner, med sonen Johan bakom tömmarna (jo jag skriver så, det låter bra, jag har egentligen inte träffat någon av dom, men man måste väl få ha en åsikt ändå?). Hästen heter Je T'aime Express och segern var värd, i runda slängar, 2 meloner (eller fakiskt ganska exakt 2 meloner).

MEN, nu var det inte just det jag tänkte på, utan auktionen!
För i samband med detta prestigefyllda lopp så säljs det en jädra massa ettåringar på Kriterieauktionen, en tillställning som håller på i dagarna tre och har man massor med pengar och inget annat att lägga dom på så kan man göra som hon, amatörtränaren, som plockade hem en fin hingst för 1,2 mille. Hon handlade med hjärtat och sånt tycker vi om. Det är så mina djur brukar hamna hos mig också, med några undantag. Polly är ett sånt undantag faktiskt. Hon skulle, som ettåring, ha sålts på denna auktion, men det blev istället direktaffär med uppfödaren och närapå att vi fick en till häst på köpet, och med facit i hand borde vi ha tagit den också - jämför resultaten Ausbo Polly och Sanna Tuva, men jag tyckte bättre om Polly och alla inblandade hade ju någon storslagen vision om att jag var expert på området, vilket inte alls var eller är sant. Anledningen till att jag fastnade för Polly var helt enkelt stammen. Jag tyckte att hon var mycket bättre stammad än den andra hästen, även om den inte var dåligt stammad (fast jo liiiiite, haha), men Polly kändes, iallafall på pappret, snäppet vassare.
Jag tänker inte dyka in i stamtavlan något djupare för det är främst pappan jag tänker på nu - Quite Easy U.S.. En amerikanare som visat sig lämna hårda ston med talang. Och den absolut största anledningen till att jag på en gång fastnade där, är för att den kom ifrån den svenskamerikanske tränaren jag jobbade hos 2008. Plus att vi hade en halvbrorsa till den i stallet då, en jätterar liten ponnystor hingst med vackert huvud. Det var inte min passhäst, men jag fick äran att pyssla om honom en gång eller två när skötaren var iväg på tävling med andra hästar (jag hade egna passhästar att härja med, två av dom hamnade sedan i Sverige, den ena avlivad pga skada och den andra är mamma och kläcker ur sig vackra bäbisar på löpande band hos ett mellanstort stuteri en bit nedåt i landet).
Så när Pollys uppfödare glatt förkunnade vem hon var efter så var jag fast på en gång. Polly är en helt vanlig brun häst och innan man lär känna henne så tycker man nog att hon antagligen är en arg gammal dinosaurie eller helt utan personlighet. Så jag kan inte påstå att jag fastnade för Polly själv , utan det var helt och hållet stamtavlan som gjorde det. (Sen har hon en mormor som lämnat ett helt stall med dugliga hästar, avkommelistan ser ut så HÄR, verkligen inget att skämmas för!)

Men ja, nu är det Quite Easy U.S. jag hängt upp mig på. På årets kriterieauktion såldes 5 avkommor och samtliga blev sålda, den totala slutsumman blev 340 000:- och genomsnittspriset  68 000:-. Och med detta känner jag mig jävligt nöjd ska jag erkänna. Det är fint som snus att ha ett sto som verkar vara efter en hyggligt populär hingst, folk som frågar säger oftast att Polly har en rolig stam när de får höra vad hon är efter. Det värmer i hjärtat, vi har ju liksom hängt ihop i fyra år nu, Polly och jag. Och även om hon aldrig blir något annat än en tjock hagprydnad så är jag ändå stolt över henne. Hon är kanske inte vackrast eller snabbast eller bäst på något, men hon är en jäkligt trevlig häst, hon är klok som en bok och hon är iallafall inte dåligt stammad.
Sen får vi se vad som händer med henne framöver, hon har fått börja vänja sig vid konceptet sadel/ryttare, men det förtjänar ett helt eget inlägg tror jag, för nu ska jag sluta svamla och istället ta en powernap. Vi har sorg i släkten idag och jag känner mig rätt mosig i huvudet. Men när jag återgår till vaket tillstånd så ska jag åka och klappa lite på mina skrällen.

London del 1 - Måndag

Nu så äntligen har jag tagit tag i det delikata problemet att sortera och fixa bilder inför den långa följetongen som komma skall. Ni kommer vara så sjukt ledsna på att läsa om London och titta på alla mina miljarder bilder när detta är klart! Det är helt okej, jag känner mig ganska kräkfärdig själv just nu, men det beror mest på att min mage fortfarande inte är helt stabil och back on track.

From the beginning;
Min snälla, snälla mamma tog på sig att köra oss (mig och Evelina) till Skavsta flygplats (fast det var ju egentligen jag som körde oss dit, men i mammas bil och med mamma som passagerare), och tidsoptimist som jag är så tyckte jag att vi var i lagom tid, för vi kom tid precis när de ropade ut att passagerarna på vårat flyg ombedelbart skulle bege sig till passkontrollen. Jag HATAR att vänta på flygplatser, det är så jäkla urbota tråkigt, och vi hade ju ändå inget bagage som skulle checkas in (snåla Ryan Air tar extra för sån lyx, så man får glatt packa ekonomiskt i en kabinväska och ett handbagage) så frid och fröjd och allt. Evelina däremot var i upplösningstillstånd (närapå iallafall), och var övertygad om att vi inte skulle hinna med planet alls (men det gjorde vi ju såklart, annars hade jag inte suttit här och gnällt över alla bilder jag tagit i London och alla inlägg som nu måste skrivas, höhö).

Så ombord på planet klev vi och somnade (typ) gjorde vi också och sen blev vi avkastade på Stansted Airport en bit utanför London. Vi virrade runt en stund innan vi kunde enas om hur vi skulle ta oss in till storstaden och valet föll på buss, vilket skulle ta någonstans mellan 60 och 90 minuter till vår slutdestination - Baker Street.
Detta kan ha varit den vidrigaste busstur jag någonsin upplevt. Tom i magen och redan lite åksjuk från planet och med en busschaufför som körde som att han snott bussen.... Det var bra nära att jag kräktes på mina medpassagerare, en mintsmakande Fishermans Friend från Evelina räddade alla från det ödet (tack och lov).
Men vi överlevde och studsade av på Baker Street (fast jag hasade nog mer av, hulkengrön i fejjan) och insåg att det var hög tid för lunch. Efter att ha planlöst glidit om kring med våra väskor en stund så ramlade vi över en trevlig liten restaurang/pub som hette något i stil med The Beehive, och maten var faktiskt mer än godkänd. Rart ställe, rekommenderas. (Eftersom min finafina telefån passade på att dö så blev det inga bilder på vare sig måltider eller måltidsställen för min del. ORKA dra fram stora kameran för alla såna tillfällen, ta en bild och packa ihop den igen liksom.)

Mätta och belåtna satte vi kurs på tunnelbanan. Man får ju ta seden dit man kommer och är man i storstan sådär så får man transportera sig som storstadsinnevånnarna gör. Vi måste sett sjukt vilsna ut, en snäll tunnelbaneanställd hjälpte oss att fixa resekort så att vi under 7 dagar skulle kunna röra oss obegränsat inom ett vissta antal zoner (antar att det är ungeför som i Stockholm, det här med zoner, men jag är ju inte så berest att jag har koll på såna grejer) i Londons tunnelbana. Och inte blev det speciellt dyrt heller, typ cirkus 400:- svenska för detta lilla plastkort och på tre dagar så hade vi bnog redan åkt för 3 gånger det beloppet.
En grej som stod ut väldigt i mina ögon var hjälpen vi fick. Sån service är man ju inte bortskämd med. Vi stod och velade vid en biljettautomat och tunelbanemannen dök upp som gubben i lådan och frågade om vi behövde hjälp. I don't know, men det känns inte som att det är något som hade hänt i Sverige.

Så med det lilla plastkortet i högsta högg så begav vi oss ner i underjorden för att finna en lämplig linje till vårat boende.
Vi lyckades ta oss av på rätt ställe och med kartan i högsta hugg så började vi orientera oss mot vårt vandrarhem (hotell i all ära, meningen är ju inte att man ska spendera hela semestern på rummet iallafall) och incheckningen gick lysande. Vi blev inkvarterade i ett litet rum med våningssäng och eget badrum (något annat än eget badrum hade fan varit otänkbart!) och det var iallafall rent och ljust och trevligt, om än ganska litet (men som sagt, hur mycket tid spenderar man på rummet?). Det kunde ju med facit i handen varit mycket, mycket värre. Ganska nära tunnelbanan låg det också och gott om små servicebutiker fanns det precis utanför dörren. Perfa liksom!
Så väskorna dumpades på rummet och vi begav oss ut för att undersöka storstadsdjungeln!

Första stoppet var London Dungeon, en riktig turistfälla. Ett mysig skräckkabinett och som besökare blir man guidad igenom Londons, till viss del, mörka och blodiga historia. För dom nyfikna går det att läsa mer HÄR.
Jag gillade konceptet, men det var faktiskt lite för dyrt för att vara värt pengarna. En biljett gick på dryga 250:- och man lotsas runt i ca 90 minuter i mörkret. Fast jag gillar ju spökhuset på Liseberg som fan, så jag tycker nog att London Dungeon är värt ett besök.

London Dungeon ligger precis bredvid Westminster Bridge, och på andra sidan Themsen ligger Big Ben, Houses of Parliament och Westminster Abbey.

Så vi vandrade upp på bron för att ta oss över till andra sidan och pricka av lite sevärdheter redan dag ett. Inget fel med att ligga före i schemat eller hur? (Schemat som vi hade blev inte alls som vi tänkt oss, vi hann med allt vi ville och lite till, men det blev lite ommöbleringar och en del dagar hann vi med mer än vi tänkt oss.)

Uppepå bron ramlade vi över en karl i kilt som glatt spelade trudelutter på sin säckpipa. För £1 så kunde man få posa med honom och ta en bild. Jag gick förbi och smygknäppte en bild utan att betala. Fy på mig! (Han såg ju måttlig road ut av att jag tog en bild utan att betala.)

Precis bredvid London Dungeon ligger London Eye, ett jättelikt pariserhjul och ytterligare en turistmagnet. Det var så sjukt mycket folk i kö till den så vi liksom övergav tanken på att ta oss upp för lite fotografering, men förhoppningsvis får jag se London igen i framtiden och då ska jag banne mig stå en heldag i kö om så krävs. För övrigt måste jag säga att London är en ganska vacker stad, många vackra gamla byggnader (och en och annan ful också).

Big Ben - en väldigt karaktäristisk Londonvy.

Evelina råkade fastna på bild ihop med Richard I (även känd som Richard the Lionheart, kung av England mellan 1189 och 1199) som sitter till häst och som står utanför parlamentsbyggnaden (som är eeeenoooorm).

Westminster Abbey - här ligger det en jäkla massa kungligheter och andra intressanta människor begravna och en jäkla massa högfärdiga människor har vigts och krönts och haft sig i denna vackra byggnad (som är skitgammal, typ i mitten på 1000-talet började dom sätta ihop stenar till detta spektakel).

Clark Kent hade inte haft några som helst besvär med att överleva i London, såna här röda telefonlådor finns det gott om överallt. En del av dom fungerar till och med!

Jahapp, det var det. Nu ska jag börja knåpa ihop del två och då ska vi på zoo!

(Och jo, detta är ett sånt däringa tidsinställt inlägg, jag har liksom andra saker för mig kl 15:00 på en vanlig onsdag! Jag är till exempel på mitt ångestframkallande jobb och har dryga 30 minuters arbetstid kvar för dagen.)

Världens duktigaste Räserhamster!

Idag överraskade han oss, den lilla Lusen!
Tanken var från början att vi skulle knata bort till paddocken så att Linus och Evelina fick börja sin karriär som hoppekipage. Jag skulle bygga lite hinder och agera hejaklack när hästen helt oengagerat rev halva hinderparken (för alltså, varför anstränga sig och lyfta på benen liksom?), men paddocken visade sig ligga under vatten. Och så var den invaderad av vilt galopperande älgar. På riktigt. (Jag erkänner villigt att när jag fick syn på älgen så katapultade jag ur sadeln med raketfart för att slippa sitta kvar om hästen fick för sig att skena till skogs, vilket inte hände, han tittade bara intresserat på älgen när den lade benen på ryggen och sen var det inte mer med det. Jag måste nog börja lita mer på min häst faktiskt!)

Hur som, vi beslöt oss för att vända hem och använda den mindra paddocken på gården. Linus taggade till över cavalettibommar och när jag höjde mittenbommen så klämde han till med lite galopp! Helt galet! Evelina fick för sig att prova ute på volten och se om han kunde tänka sig att galoppera där också (ja själv är jag hopprädd, farträdd, ridrädd, rädd för älg, rädd för jägare, rädd för allt som kan tänkas skrämma min häst så att jag eventuellt ramlar av...typ...) och den lilla stolliga hästen tog klockren galopp och bara rullade på i ett fint tempo varv efter varv efter varv (lika bra att han fick galoppera på ett par varv med massa beröm för att fatta att det numera är okej att gasa på i "fel" gångart)! Jag stod som ett fån i mitten med kameran, till slut kom jag till sans och lyckades fånga bravaden på film - LINUS

 

Högergaloppen satt som en smäck, vänstergaloppen var lite svårare och där lyckades han bara få till ett par språng i taget, men det tar sig ju!
Jag är så sjukt nöjd över denna lilla krigare till häst, han tar sig an alla stolligheter han utsätts för med beslutsamhet och hetsar inte upp sig. Jag är även så jäkla nöjd med att han blivit så pass stark i kroppen att han lyckas ta galoppen på en så liten yta, och utan att skentrava in i den. Det måste vara dressyrens förtjänst! Jag visste väl att den där jädra dressyren skulle löna sig till slut. ;) Och på tisdag om en vecka är det dags igen, nu har vi haft ett alldeles för långt uppehåll, tränar-Erika har varit utomlands och sedan var det något tillfälle som ställdes in. Men nu är vi taggade att nöta och böja och bända och ställa och vrida och minska tempot och användar ytterhjälper tills benen krampar igen!

Egentligen tycker jag inte att galoppen är en big deal, det är väl jättetrevligt om hästen kan galoppera, men jag skyndar hellre långsamt och får en stark, stabil häst som orkar bära sig och som sedan kan lära sig galoppskänkeln på ett pedagogiskt vis, men nu överraskade han oss totalt och ja... Vill han galoppera så får han väl göra det, det dröjer nog ett tag innan han fixar att ta galoppskänkel ute på rakt spår utan att rusa, men vi jobbar väl på som vi har gjort hittills och sen kommer det när det kommer helt enkelt.
Och om dryga två veckor firar vi ett år tillsammans, Linus och jag! Herregud, det har redan gått ett år, det känns som det var igår när jag fick samtalet som gav mig redig hjärtklappning. Jag har inte ångrat en sekund att jag tog honom dock, vi passar varandra ganska bra och har roligt ihop och han kommer få stanna i min ägo tills den dagen det är dags för honom att vandra över regnbågsbron.

Goodness gracious me

När jag ändå var utomlands och for så lyckades jag dra på mig någon jäkla skum sjukdom också. Jag menar, varför inte liksom? Har man provat fish&chips och äckliga engelska cider så kan man väl lika gärna prova lite engelsk sjukdom också?
Så sedan hemskomsten i måndags natt så har jag mer eller mindre legat nedbäddad på soffan med en helvetiskt magont. Måste ha fått i mig någon jävla bakterie eller nåt.

Den goda nyheten är att jag har fått tillfälle att VILA! Det händer inte ofta vill jag lova. Den andra goda nyheten är att jag tappat 4 kg, om det sen beror på att vi gått en jävla massa hit och dit och fram och tillbaka i London eller på grund av aptiten försvann samtidigt som magontet gjorde sitt inträde i helgen som var, låter jag vara osagt.

Jobbet får vänta några dagar på min återkomst, hästarna har jag inte sett på 11 dagar, men än har jag ingen abstinens. Antar att magsmärtorna håller borta alla såna tankar, men det börjar reda ut sig. Idag är jag smärtfri, men väldans svag och eländig. Det kan ju bero på att jag knappt inte ätit något på ett par dagar, man kan ju inte gärna tvinga i kroppen en massa mat när magen är helt galet rabiat. Har pillat i mig lite kiwis och yoghurt, och igår lyckades jag t o m få i mig en yttepytte portion makaroner, det var jäkligt mumsigt måste jag säga, men jag får äta i slowmotion och tugga allting trehundraelva gånger och sånt är jag inte van vid, haha.

Hur som, det jag egentligen vill ha sagt är att det kommer komma en hel armada med inlägg om veckan i London med bilder och allt, men det kommer nog dröja ett par dagar innan jag är tillbaka i verkligheten igen och orkar sätta mig någon längre stund vid datorn.
Men håll ut! Den som väntar på något gott och etcetera... Tills dess göder jag min nyfunna anglofili med massa engelska filmer (you simply can't go wrong with Harry Potter).

(Alltså From Hell var inte alls så bra som jag minns den. Så har ni sett den en gång och vill se den igen - don't do it!)

 

Yepp, bilden stulen från Google.

Nu känner jag mig lite bitter igen

Jag är begåvad med ett fordon som inte ens Satan skulle ta i med tång. Aldrig någonsin kommer jag överhuvudtaget rekommendera någon att köpa en Volvo V70, det kan vara det sämsta skit som tillverkats efter att människan insåg att ett hjul måste vara runt istället för fyrkantigt.
Denna helvetesmaskin driver mig till vansinne och nu har den verkligen skitit i det blå skåpet. Den kan, från och till, vägra starta, gärna om det är lite kyligt eller ruggigt nattetid. Vintertid startar den inte alls utan hjälp och jag får ha min ständiga följeslagare Boostern med mig.
Nu på förmiddagen skulle jag ta mig till stallet och dra en sista repa på Linus innan London, MEN biljäveln var på sitt allra sämsta humör och inte ens med starthjälp kunde den tänka sig att dra igång. Provade att hänga på batteriladdaren en stund, men neeeeej, här är vi tjurigare än en treåring på dagis!
Jag misstänker att det kan vara dags för batteribyte, men om det inte hjälper då? Nu ska jag alltså spendera sju dagar i London med konstant bilångest, för skiten lär ju knappast ha skärpt till sig och tagit sitt förnuft till fånga när jag kommer hem.
Jävla kul detta asså...

Det blir inte alltid som man har tänkt sig, del 27848927847208899336

Ja den där rubriken är ju ganska välanvänd måste jag säga, men den sammanfattar mitt liv väldigt bra, för det blir ju typ aldrig som jag har tänkt mig, på både gott och ont.

Denna gång handlar det om min älskade telebobbo. Min finafinafina Samsung, den har varit min bästa vän i över ett år. Vi har gjort allt utom att duscha ihop. Den har varit mig närmre än mina djur, närmre än min man, nästan närmre än mina trosor! Och så plötsligt valde den att få ett nervöst sammanbrott och packa ihop. INTE OKEJ!
Tajmingen var ju så sjukt jäkla skitdålig så det är inte klokt! Jag (och Evelina) drar ju till London på måndag och vi tänker roa oss nästan dygnet runt i en hel vecka och jag hade gärna bombat både Facebook och Instagram och bloggen med massa bilder på detta äventyr, men det lär inte hända nu. Jag kommer (självklart) ta med mig min systemkamera (och eventuellt den lilla digitalkameran), så en jävla massa bilder kommer det bli, men jag tänkte ju underlätta för mig själv och hålla ett konstant bildflöde på de sociala medierna. Jag känner mig själv och det lär väl knappast bli något långt blogginlägg när jag kommer hem igen med bilder och skit. Orka liksom. Eller så överraskar jag och gör ett helt gäng med mindre inlägg. Den som lever får te, som kinesen sa.
Appropå kamera, så inhandlade jag två nya minneskort idag, och jag räknade ut att med dessa så kan jag ta typ 10 000 bilder i toppkvalite och typ det dubbla i okej kvalite under denna vecka. Way to go me!

Jag känner mig sjukt bitter över telefonens plötsliga frånfälle, den är skickad på service och beräknas återkomma om 2-3 veckor. Bara för att jag blir sjukt arg på små töntiga problem så övervägde jag att helt skippa telefon tills min andra hälft (telefonen alltså, inte Hasan) kommer tillbaka till mig, det funkade i typ en dag, sen insåg jag att jag måste ha väckarklocka och behöver ringa folk (tydligen ringer jag mer än jag själv vet om, intressant iaktagelse). Så jag skrämde liv i min gamla Sony Ericsson. Jag insåg även att mina djurvakter bör kunna få tag på mig om det är något strul.
Som alltid får min kära syster Emma förtroendet (eller snarare straffet) att ta hand om mitt hem och min hundapa. Och för hästarnas del ställer stallägare Marie med familj upp, plus att Magnus dotter Ellen är påtvingad att rida Linus ett par gånger denna vecka, något hon glatt tog sig an (hon måste haft ett svagt ögonblick eller något). Alla nöjda och glada, mest jag faktiskt. Jag är otroligt tacksam och uppskattar det som fan!!

 Totalt irrelevant bild, men jag gillar den!

Hur som - sjukt taggad på London!! Vi har bokat in en JÄVLA massa sevärdheter och skojiga saker, detta kommer bli så jäkla ROLIGT! Det var alldeles för länge sedan jag hade ett knasigt utlandsäventyr, det är banne mig på tiden.
Om någon undrar hur veckan kommer se ut så är detta vårt fullmosade schema;

Måndag: Vi måste så klart landa och checka in på hotellet (hur det är i stil och finess återstår att se, jag har inga större krav, det var asbilligt, men så länge man har en säng att sova i och en dusch att tvätta sig i så är jag nöjd). På eftermiddagen/kvällen blir det London Dungeon och London Eye

Tisdag: London Zoo, Sherlock Holmes museum, Baker Street och Buckingham Palace

Onsdag: Madame Tussauds, British Museum, National Gallery, Kings Cross Station, Harry Potter store

Torsdag: Hyde Park, Kensington Palace, Portobello Road Market, Science Museum, Harrods

Fredag: The Tower of London, Jack the Ripper Tour, Ghost Bus Tour och pubafton (typ)

Lördag: Shakespeares Globe, Tate Modern, St Pauls Cathedral, Borough Market, City Hall och afternoon tea 

Söndag: National History Museum, Westminster Abbey, Big Ben

Och på måndagen är det hemfärd på kvällskvisten, men vi har hela dagen på oss att ta igen sånt vi inte hunnit med eller kommit på i efterhand att vi vill se. Det kommer bli askalas!

Nu är det dags att knoppa (som min pappski skulle sagt), imorgon förmiddag tar jag en tur med Linus och kollar in naturen. Kvällen spenderar jag med att skrämma idioter och annat löst folk på jobbet.
På söndag ramlar Emma in och jag har lovat henne en ridtur plus att vi fick äran (jag blir fortfarande sådär löjligt stolt) att se till att Magnus kusar kommer in och får käk på söndag kväll. Han och sambon Klara är i Skåneland och handlar dyra hästar. Eller nä, det gör dom kanske inte, men det är Derbyhelg och Jägersro travbana ställer till med fest. Party party... Men sängen var det ja.