Ett år...

Har egentligen inget att säga.

Världens bästa...

...Polly!

Jag har nog saknat den stora bruna mulåsnan lite. Det är ju inte riktigt samma sak när hon står hos Magnus, även om jag självklart får pyssla med henne så mycket jag vill där också.
Mitt stora bruna ludna hjärta med jätteöronen!

Dagens goda gärning

Utanför min lokala ICAbutik stod ett gäng mellanstadieelever och sålde hembakade grejer. Dom samlade pengar till en skolresa och jag tänkte att varför inte liksom? Så jag slog till på en påse kardemummamuffins. Om dom är goda eller inte har jag ingen aning om, dom är inte provsmakade än. Men ska man döma av utseendet så verkar det iallafall lovande!

En vecka

Just det! En vecka har gått sedan min lilla miniolycka och eftersom det är så vansinnigt intressant med äckliga sårbilder så...

Bilden är tagen igår kväll och jag tycker den talar för sig själv. Sårskorporna är fortfarande väldigt torra och ömma och det är svårt att böja knät helt för då spricker dom upp. Mysigt värre...

Nåja dom försvinner väl med tiden.

Mardröm!

Vilken fruktansvärd mardröm jag hade i natt!
Jag drömde att någon dumjävel stal Dessi ur hagen! Fy fanken!

Jag blev helt tokig och började vända upp och ner på hela världen, och så vaknade jag med värsta paniken över att vi inte hittat henne. Usch och fy.

I riktiga livet, utanför drömmarnas värld,  så vet jag, tack och lov, att hon knatar runt i flocken och mår prima. Och jag kanske inbillar mig, men jag tror att Linus skulle kunna bli väldigt otrevlig och till och med farlig om det kom in en burdus karl i hagen och började härja och det är faktiskt en liten tröst.

Nu ska jag ta tag i lite disk och försöka släppa dom här tankarna.

Linus

Som djurvän (och äkta idiot) så är det alltid svårt att säga nej till ett djur i nöd. Det här ämnet har jag nog behandlat i ett tidigare inlägg, och jag kan ju inte påstå att jag förändrats. Inte i det fallet iallafall och jag kan därför, med viss stolthet faktiskt, presentera det nyaste tillskottet i min djurfamilj - hästen Linus.

Det hela började med att jag och Polly beslöt oss för att Magnus behövde lite fler vänner och Polly behövde mer banjobb med rutinerad kusk. En av de första gångerna som Polly och jag hängde hos Magnus, så fick jag syn på en sån jäkla läcker häst. En skitfin liten brunskimmel som precis varit ute på tur och nu hade duschat och skulle tillbaka till sin box. Jag uttryckte min beundran för denna vackra varelse och blev genast lite dumförklarad av Magnus (och ändå återkom jag med Pollyester). Hans beskrivning av hästen var mindre smickrande. Jo att den var fin kunde han ju hålla med om, men utseendet är ju inte allt och allt annat saknades på detta djur. Inklusive en trevlig personlighet.

Alla som känner mig vet ju att även jag har en skruv lös, och där och då bestämde jag mig på stående fot att om och när denna fina lilla valack skulle pensioneras så skulle han flytta hem till mig. Det praktiska fick lösa sig om det nu skulle bli så.

Efter att ha tränats och vägrat prestera i lopp så började det funderas på om hästen verkligen var värd att hållas med. Han tog inte i för fem öre i tävling, han försökte springa ur fältet, försökte ta tömmarna med svansen, galopperade, han var sur i boxen, sur i hagen och stämplades som gris. Jag fattade ingenting, var det verkligen bara jag som såg denna vackra häst för vad han var? För det jag såg stämde inte med vad de andra i stallet såg. I mina ögon var det en jättetrevlig, intelligent och rolig häst.

Det gick ett tag och det började viskas om att denna lilla goding kanske skulle få vandra över regnbågsbron. Jag satte mig ner och funderade, innan jag på vinst och förlust skrev ett mail till ägarna och erbjöd honom ett nytt hem. Egentligen hade jag inte alls råd med en till häst, men jag tänkte banne mig inte sitta där och ångra att jag inte tog honom utan lät dom slakta. Hellre att jag i sånt fall körde iväg honom själv ifall han visade sig vara så knepig och grinig som de sa.

Här kunde historien tagit slut, ägarna svarade att de redan hittat ett hem åt honom. En tjej hade varit och provridit och skulle ta honom. Det var mycket blandade känslor där - dels var jag ju glad att han fått en andra chans och dels var jag glad att slippa den ekonomiska belastningen som en till häst skulle innebära. Men samtidigt var jag ju lite ledsen av rent egoistiska skäl. Det var ju "min" häst.

Nåväl, livet går vidare.

Två veckor senare ringde en bekant till mig och bad mig att genast ringa ägarna, för de skulle få tillbaka hästen och var intresserade av att komma i kontakt med mig. Jag svimmade nästan! Och sen kom tvivlet. Hade nya ägaren valt att lämna tillbaka honom för att han var dum? Hade han jagat ut även henne ur hagen, så som han gjort med andra?
Ingen tid att förlora, jag som avskyr att ringa till främmande människor gav telefonskräcken en åthutning och ringde.

Den nya ägaren hade visst krånglat till det och de gamla ägarna valde att ta tillbaka hästen för att undvika att han skulle få vandra runt.
Om jag kunde erbjuda honom ett bra hem så var han min. Herregudherregudherregud, kände jag bara! Hästen hämtades några dagar senare och släpptes ut på lösdrift med Dessi och hennes vänner. I full tävlingskondition och med massa överskottsenergi så galopperade han runt hela hagen så fort han bara kunde, jätteglad att få chansen att sträcka ut för fullt!

Flocken tuktade honom och han fann sin plats på någon vecka. Han har nu gått där i över en månad och är glad och social och hänger jättegärna med på promenader och äventyr. Han kommer i stort sett alltid fram för att snacka lite och få nåt gott och lite klappar. Jag har börjat rida så smått och han sköter sig exemplariskt så här långt. Min magkänsla har hela tiden sagt att det är en riktig pärla, en oslipad diamant, en kompis. Alla hästar är inte stöpta i samma form och den här hästen passade inte för sitt egentliga ändamål. Precis som vi så är de individer och vill ha ut mer av livet än att behandlas som en i mängden. Och om de uttrycker sitt missnöje så får de snabbt rykte om sig att vara dumma idioter tråkigt nog.

Men det här är alltså historien om hur jag nu har en trio med hästar.
Och jag hoppas att jag och Linus, som han heter, kommer ha många roliga år framför oss.

Ramlar, ramlade, faceplant.

Ibland så blir man något fundersam på vad man sysslar med egentligen.
Är det kanske dags att byta hobby och livsstil snart? Börja med en stillsam inomhusaktivitet? Något man absolut inte kan skada sig på.

Igår gjorde jag en riktig praktvurpa med lite assistans av en hjälpsam häst. Herregud, vad är det för jäkla fel på dom djuren?
Tanken var att jag och Dessi skulle hänga med Evelina på tur när hon red. Tanken på två flugor i en smäll drog som en storm genom min (dysfunktionella) hjärna, så jag släpade med mig häst nummer tre in också för torkning av leriga fötter och för senare påslagning av tappsko på det eländiga kreaturet. (Presentation av den hästen kommer strax i ett eget inlägg!)

Så med Dessi i ena handen och den normalt ganska så beskedliga "Trean" i andra handen så vandrade vi från hagen mot stallet med Evelina och hennes riddjur Pebban i hasorna.

Och där, mitt på gårdsplanen, stod den! Besten med stort B! En traktorskopa fylld med allsköns bråte.
Normal sett är det ingen som bryr sig, men idag så trippade "Trean" i sidled och stirrade på monstret. Jag tänkte för mig själv att det var lika bra att korta upp grimskaftet på Dessi och få henne lite framför mig så hon inte skulle bli översprungen av misstag ifall det andra djuret fick för sig något.
Big mistake! "Trean" skuttade in i mig så jag tappade balansen och sedan skuttade han framåt några steg och eftersom hästar är flyktdjur så funkar det som så att om en springer så springer alla. Dessi var alltså inte sen att hänga på, vilket gjorde att jag gjorde en jättesnygg dykning i lera och grus.
Men dom snälla omtänksamma (jävla idiot)djuren stannade så fort jag stöp i backen så att jag med vackra ord och personbeskrivningar iallafall kunde dra mig upp från horisontalläge, med lite hjälp av "Treans" täcke.

Som extra bonus sträckte jag vänster arm, eller fick en smäll i nån muskel där, och skrapade upp höger knä så innihelvete (på ren svenska!). Det var bara att stoppa in stora hästen i en box, skicka ut Dessi i hagen igen och låta Evelina rida utan sällskap. Riktigt fredagsmys!

Sen klippte jag ett större hål i jeansen för att kunna köra bil utan att dö av smärta och åkte hem för att tvätta lera och grus ur såret och plåstra om. Tur att man har nära hem och tur att jag inte fått för mig att cykla eller nåt annat dumt.

Och här kommer de obligatoriska äckelbilderna, håll till godo;

Licens? Inte nu längre.

Fick ett sms från Svensk Travsport (ST) nu i veckan, där de talade om att alla licenser kommer förlängas automatiskt inför 2014 och om man inte ville det så fick man höra av sig.

Jag har funderat ett tag på min licens och kommit fram till att jag inte har någon nytta av den egentligen nu. Jag kommer nog aldrig kunna matcha fram Polly på samma sätt som Magnus och eftersom hon står på hans träningslista (ja inte nu då när hon är skadad) så har inget behov av min licens. Jag kommer nog inte skaffa någon ny tävlingshäst på ett par år. Det kanske aldrig blir en ny tävlingstravare, det vet jag inte. Jag känner bara att om jag ska ha häst för det ändamålet så MÅSTE jag ha bra uppstallning och jättebra träningsmöjligheter. Och under de senaste åren har jag inte haft tillgång till något av det.
Missförstå mig rätt nu - hade jag haft hobbyhäst så hade allt varit toppen, men det funkar inte att hålla högpresterande individer under de förutsättningar som funnits. Eller jo, det funkar, men det är tusen gånger mer jobb och DET funkar inte om jag som människa ska lyckas sköta mitt jobb, hem, relationer och övriga djur också.
Hur som... Jag mailade ST tidigare idag och bad att inte få förlänga min licens.

Det är ju skitkul att ha unghäst som man får forma själv, men ska jag ha ny travhäst (till trav) så får det bli ett av följande alternativ;

-Pollys bäbis, under förutsättning att hon håller ihop och visar något på banan.

-En toppstammad ettåring som kostade skjortan och lite till, för det vore roligt att ha en ordentligt stammad häst (fast Pollys stam är verkligen inte dålig).

-En så kallad problemhäst som kanske har stått i proffsträning, men som strular en del och som uppfattas vara en dåre. Jag har träffat ett helt gäng såna här och min bild av samtliga är att de är väldigt kapabla, men alldeles för intelligenta för att nöja sig med att tränas på samma sätt dag ut och dag in... dag ut och dag in. Oftast väldigt lätta att tråka ut och blir dumma om de måste utföra samma skit, samma runda med samma sällskap varje träningspass.

Hur som helst, licensen är lagd på is och jag har även en annan nyhet att berätta, men den förtjänar ett eget inlägg (och ni som genast tror att jag är gravid kan ju bara gå och ställa er framför en buss).

Nöjdnöjdnöjd!

Jag blev så löjligt glad igår. Jag är ju ute på praktik igen och när jag som bäst stod och kladdade ihop ett gäng gräddtårtor med blåbär så fick jag höra att mina tårtor var väldigt raka och fina. Detta sagt av ansvarig tårtmakare och det kom i från ingenstans liksom. Jag blev så himla nöjd att det nästan inte är klokt! Tänk att en sån liten sak kan göra ens hela dag?

Idag ligger jag nedbäddad i sängen dock. Vaknade i morse och var inte alls på topp. Kanske en förkylning på G? Eller vanlig sömnbrist? Jag hoppas på det senare, för jag vill inte bli förkyld! Det är en mardröm att vara förkyld och jobba med livsmedel! Jag tog iallafall det säkra före det osäkra och stannade hemma. Ska försöka sova någon timme till och sen blir det en stor mugg rykande hett citronte med honung i. Mums fillibabba!

Ibland blir det inte som man tänkt sig

Det började imorse med att klockan ringde 05:30, och när man har varit ledig i två veckor så är det fruktansvärt och okristligt tidigt! Men idag var första dagen på en 9 veckor lång praktikperiod. Eller tanken var att det skulle bli första dagen iallafall, tills jag dök upp på utsatt tid, presenterade mig och fick en stirrande fågelholk som svar. Knasigt nog hade ansvarig bagare tagit fel på veckorna och skrivit upp att jag skulle komma v48. Spännande värre! Men hon var inte den som var den så vi tog en tur för att leta lämpliga kläder till mig så vi kunde köra igång. Tyvärr så hittade vi inga passande skor, så vi bestämde helt enkelt att jag tar med mig mina egna kläder imorgon så gör vi ett nytt försök då. Så kan det gå när inte haspen är på! Men inte är jag bitter över det. En extra dag ledigt! Så jag passade på att diska och dammsuga och spendera lite kvalitetstid med Tyra innan stallet kallade.

Appropå hästar och stall så fick Polly flytta in på lösdriften igår. Hon är nog fortfarande lite öm i benen och efter ett snack med Magnus så bestämdes det att hon får några månader på lösdrift och en chans att läka ihop ordentligt, så provar vi igen om ett tag. Så nu blir det några veckors semester innan vi börjar med koppelpromenader på hårt, plant underlag och hoppas på det bästa.

I samband med att Polly flyttades så körde vi lite tårtkalas i stallet. Evelina hade bakat en schysst avramlingstårta (för när man trillar av hästen så måste man bjuda på tårta) och bullar och detta skulle då avnjutas! Karin, en jätterar tjej som bor på gården och även har sina hästar inhyrda där, utsågs till värdinna och fick upplåta sitt kök till oss hästdårar och andra tårtsugna. Väldigt trevligt och glatt! Jag hoppas på en favorit i repris, men med en mjuk landning för ryttaren vem det nu än blir (säkert jag, jädra drulle).

Nähä, undrar om man skulle hälla i sig en mugg brännahett te innan det är dags att inta sängläge inför morgondagens äventyr och vedermödor.

Ibland är man helt ute och cyklar

Ja se där, jag överlevde bevisligen dagens bravader och äventyr precis som bilderna antyder. Plus i kanten för att jag cyklade till stallet också!

Varje gång jag dammar av cykeln och tar en tur så kommer jag ihåg hur mycket jag avskyr att cykla! Det är så vidrigt jobbigt! Tråkigt nog så får jag cykla imorgon med, för jag lämnade cykeln i stallet över natten så det blir promenad dit imorgon bitti och cykel hem. Det är nästan så jag önskar att jag vaknar och är jättesjuk så jag slipper cykla. Men eländet måste ju hem igen så det är väl inget att be för. Nåväl, tur att det inte är så långt.

Hoppepånnin

Idag har jag utnämnt mig själv till månadens hurtbulle! Jag har fanken gått över en mil och det känns i fötterna vill jag lova!
Vadan detta energipåslag? Eller har jag ramlat och slagit i huvudet? Ja alltså, först promenerade jag till stallet, en lagom tur på 3,5 km, sedan tömkörde jag Dessi ute en sväng. Med oss på dessa stolligheter hade vi Terese och Evelina som red varsina av Dessis hagkompisar. Vi skuttade lite hinder i skogen och plötsligt fick den lilla busponnyn mycket bättre framåtbjudning. Hon är ju löshoppad och hoppad för hand och det har varit med måttlig entusiasm, men med en stollig människa springandes och flåsandes efter så skuttade hon glatt över allehanda små skogshinder och hon gjorde det finfint med bra teknik.  Och jag kom ihåg eftergiften! Guldstjärna till mig för att jag inte drog henne i truten!

Imorgon ska jag för första gången sedan artonhundrafrösihjäl rida på riktigt. Jag har väl suttit i sadeln sporadiskt ett par gånger det senaste året, men jag tycker inte det räknas, så imorgon ska jag i drygt en halvtimme hålla mig kvar på hästryggen. Jag ska inte gråta eller få plötsliga panikattacker och kasta mig av. Fy fanken vad har jag gett mig in på? Jag blir kissnödig bara av att tänka på det hela! Nåväl... jag kanske återkommer med en rapport.

Det är inte ofta...

...som jag lovordar musik i min blogg. Faktum är att detta nog blir första gången, men det är som så att jag har, av en slump, hittat en ny favoritskiva att spela sönder!

Det började tidigare idag när Hasan visade mig följande klipp från allas vår favoritsida Youtube;

https://www.youtube.com/watch?v=aZMbTFNp4wI

Denna lilla roliga slap-in-the-face (hej Saudiarabien, ni är ett SKITLAND!) ledde mig till Alaa Wardi (en av killarna som producerat klippet) - en galet talangfull acapellasångare. Efter att ha kollat in några av hans ganska roliga acapellavideos så blev jag nyfiken på snubben och ville veta mer och hittade således en hemsida för honom och hans band Hayajan. Killen är iranier och bandet är en hög med jordanier. Hello coincidence!

För att göra en lång historia kort så laddade (helt lagligt!) jag hem deras skiva och jag är FAST! Så himla skön musik! Trallvänlig alternativrock utan en skitsliskig sångare! Det är så här System Of A Down hade låtit om de slagit sig på mjukare musik med lite töntiga solnedgångsvibbar, arabisk sång och tydliga Pink Floyd influenser. Jag som är motståndare till all töntig folkmusik från mellanöstern totalt bara ÄLSKAR det här!
Så dagens musiktips för er som vill dansa loss i köket medan ni diskar och sjunga på hitte-på-arabiska, I know I do and did and will;
http://www.alaawardi.com/

Leta er fram till downloads och njuuut!

(Plus i kanten för den galna afrojesusfrisyren!)

Mer tårta

Dagen har spenderats hos Magnus, det kom önskemål om tårta därifrån och det är bäst man gör som man blir tillsagd.

Vi körde även ett minimöte med mig, en av de andra delägarna och Magnus, angående Polly. Detta var rätt lyckat och ganska produktivt får jag nog säga. Magnus tycker inte riktigt att det är samma häst i träningen, hon vill inte riktigt ta i. Alltså, Polly har väl aldrig varit typen som anstränger sig i onödan, men med mer träning och träningskompisar så har det släppt lite och när Magnus har bett om det så har hon petat i en växel till. Men nu så är det stopp, om det beror på att hon är rädd för att det ska göra ont i benen eller om det faktiskt är som så att hon har lite känningar fortfarande vet vi inte, men det beslutades att hon ska få vila helt i hage ett par månader och sedan provar vi att sätta igång henne igen och ger henne en ny chans.
Så det blir lösdrift ihop med Dessi & friends ett tag. Dels är det nog bra att hon håller igång blodcirkulationen i benen och dels så hålls vikten nere när hon rör sig konstant, det är ju ingen liten tunn vinthundsliknande häst vi talar om här utan en rejäl dam och ju större hon blir desto mer frestar det ju på benen på henne. Logiskt.
När flytt blir vet jag inte, men det märks väl. Det känns bra i människohjärtat att ha alla pälsmonstrena samlade på ett ställe.