God jul (i brist på en vettig rubrik)

Jaha, vad händer i mitt liv då? Inte mycket faktiskt. Jag har inte så mycket att blogga om just nu, det rullar på med jobb och hästar. Ja en jävla massa av båda delarna, man får vara glad om man hinner äta och sova emellanåt också.
Jag går mest runt i en liten bubbla och irriterar mig på allt (hallå, någon som borde gå till en doktor kanske och bli kollad för utbrändhetssymptom kanske?) och mår mest jäkligt dåligt mentalt. Känner mig slutkörd och kass. Vad gör man? Jag har avsagt mig en form av ansvar på jobbet och återgår till att bli en "vanlig" anställd (oh hey, vad är grejen med ansvar om man ändå inte har något för det?) och det är väl alltid något. Men tyvärr inte tillräckligt...

Iallafall... Nu ska jag inte lägga en svart filt över den mysiga julstämingen som... vänta va? Julstämning? Det är ju för farao ingen julstämning! Ingen snö (som jag iallafall avskyr) och inget julpynt (för jag hade varken ork eller lust i år) och jag kommer heller inte fira någon jäkla jul. Jag jobbar hela denna vecka förutom julafton och den kommer jag tillbringa dels i stallet och dels på soffan med Tyra. Jag har bunkrat med filmer åt oss. Orka träffa en massa folk och sitta i en massa surr på sin enda lediga dag denna vecka! Folk och konstant surr/bakgrundsljud har jag nog av på jobbet. Och jag har kommit till ett läge där jag inte ens orkar hålla igen truten och vara trevlig när jag borde. Ni vet de där orden "taktfull och "hänsyn"? Jag vet inte vad dom betyder längre. Jag kommer igen nästa år med tomtar och julgardiner och adventsstjärnor och hemmakokt julgodis. Kanske.

Men iallafall, nu svamlar jag. Igen.
Egentligen vill jag bara önska alla en riktigt god jul! Ta hand om varandra därute!

Snart är det nytt år

Denna dök upp i flödet på Instagram. So true.

Tjugonionde november tvåtusentolv

Igår var det två år sedan min styvpappa/morsans gubbe gick bort. Hade tyvärr inte tid att besöka graven då, men jag stannade till en stund på väg hem från stallet idag och tände ett ljus och filosoferade lite.
Två år är en halv evighet, men det känns inte som att det var så länge sedan. Något jag kommer få bära med mig resten av livet och som jag ångrar så fruktansvärt mycket är att jag inte kastade mig i bilen och åkte till sjukhuset sent den där novemberkvällen för två år sedan. Vet inte varför jag inte gjorde det, men jag ångrar så sjukt mycket att jag inte var där de sista timmarna. Men så är det iallafall.

Är det bara jag som faktiskt inte tycker att kyrkogårdar är läskiga? Inte ens när det är mörkt tycker jag det, får mest en känsla av fridfullhet.

Nu är det klippt!

Förvånade mig själv igår med en ridtur på Linus. Har inte suttit i sadeln sedan sista dressyrträningen för 2,5 vecka sedan, men igår fick jag plötsligt ett återfall och kravlade mig upp och tog en tur. 

Linus var pigg och glad som alltid, han verkar faktiskt uppskatta att få komma ut på äventyr. Jag fattar inte riktigt att jag har tappat sugen, för när jag väl är på plats i sadeln så är det jäkligt trevligt och Linus är väldigt rolig att rida. 

Hursom... Vi travade lite försiktigt (fast vissa av oss ville gasa på rejält och det var INTE jag!) ett par gånger, men min jäkla förkylning (som hängt med i snart 3 veckor) gör att jag blir andfådd och orkeslös av ingenting, men det verkar dock som att den är på väg att släppa sitt järngrepp om mig. Äntligen.

Stackars lurviga Linus var lite svettig när vi kom tillbaka, så jag bestämde mig för att dra av honom pälsen. Dividerade med mig själv fram och tillbaka en stund, men kom fram till att det är lika bra att ta det nu innan det blir 2,5 meter snö och -30 c. 

Jag chansade på att han skulle vara snäll, han finner sig ju i att jag rakar stubben i nacken på honom med maskin och det är ju inte alla hästar som tycker att det är okej med en brummande maskin precis vid öronen.

Så lite bomull i lurarna på hästen och sen körde vi! Han var lite skeptiskt till att börja med, men det var nog rätt skönt för han stod och tryckte sig mot maskinen när jag klippte halsen. 

Däremot visade det sig att han var väldigt kittlig i armhålorna, under magen, i ljumskarna och långt ner på låren. Så han ser ut därefter på dom ställena (jag argumenterar inte med en häst som sparkar efter mig när jag skapar obehag för den, jag får se till att jobba fort och hålla mig undan helt enkelt), men slutresultatet blev rätt okej så jag klagar inte.

Efter ridturen - tog en halv evighet att få honom att stå still för kameran, han ville hellre gå in i stallet (och ridtäcket var enbart för att han inte skulle bli blöt om det kom regn, päls för värmen skull hade han ju redan så det räckte och blev över).

Nyfrisserad hamster. Jag var snäll och sparade huvud, ben och en plätt på ryggen. Lustigt att han ändrade färg, fast han är ju konstantskimmel dvs en färgväxlare, men jag hade inte räknat med så mycket förändring.

Och äntligen fick jag användning för pyjamasen jag köpte åt honom för ett tag sedan. Linus var inte lika imponerad dock. Det är tacksamt med djur.

London del 3 - En gång var jag i två parker samtidigt.

Det går trögt med min lilla Londonserie, men skam den som ger sig, snart har vi tagit oss igenom det hela (lagom till jul eller så!).

På onsdagen så drog vi på oss bekväma skor (ja nåt annat är väl helt otänkbart om man planerar att göra annat än att enbart shoppa i London) och begav oss mot Hyde Park för att spana in läget där.
Det första vi stötte på var en ridande polis av något slag och vi blev så klart eld och lågor över att se en livs levande häst!

Vad vi inte väntade oss var processionen som följde henne och hennes vackra springare, för så fort vi klev innanför de stora grindarna som ledde till Hyde park så möttes vi av detta; 

Otroligt häftigt att få se och helt knäppt att vi lyckades tajma det hela så perfekt! Jag är ju annars helt obegåvad vad gäller tajming.

När vi hade återhämtat oss (omgomgomg, hästarhästarhästar!!!) så intog vi en snabb frukost på ett litet café och sprang på en svensk tjej som jobbade där. Man borde inte bli förvånad, svenskarna är överallt i London (där man minst anar, haha), men faktum kvarstår - jag blev lika paff varje gång, haha. 

 Vi fortsatte vår rundvandring och Hyde Park visade sig vara... stort.

Tills slut hamnar man i Kensington Gardens och vid Kensington Palace (som syns på andra sidan den konstgjorda dammen på bilden). Där vände vi och promenerade tillbaka.

Efter en stunds promenerande hamnade vi i the Italian Gardens. Fontäner och grejer överallt - väldigt tjusigt. 

Hittade ett jättegulligt litet pepparkakshus också och banne mig att det bodde folk där (på skylten på grinden så stod det att obehöriga inte har innanför staketet att göra)! Mitt i parken! Knasigt!

När vi kände oss nöjda med park och trädgård och fontäner och joggare (dom var typ överallt) så tog vi oss samman och for vidare till Trafalgar Square för att gå på museum. National Portraits Gallery har gratis inträde (men lämna gärna en donation i de uställda bössorna) precis som en hel del andra muséer och tillställningar. Sånt gillar vi! Gratis är gott (och jag passade på att göra mig av med en massa mynt och skit i donationsbössorna).

Inne på National Portraits Gallery så kan man se målningar från världens alla hörn, berömda och mindre berömda. Vi var lite dåliga i planeringen (sa ju det, jag är kass på tajming!) och hann inte se alla rum innan de stängde, men det vi såg var väl värt mödan!

Så klart att hästarna drog även här, det fanns ett helt gäng med hästtavlor som jag lätt kunnat tagit under armen och åkt hem med om jag fått.

Den engelska konstnären Geroge Stubbs (1724-1806) målade mer än gärna hästar och jag fullkomligen älskar hans konstverk (iallafall dom med hästar på, allt annat är ju ointressant, haha).

Senare på kvällen så var vi med om vårt livs äventyr. Eller vad man nu ska kalla det. Vi var hungriga som vargar och kunde inte riktigt bestämma oss för vart vi skulle äta. Tunnelbanekartan skvallrade om en station som hetter Warwick Avenue och på nåt jäkla vänster (säkert mitt fel det med, haha) fick vi för oss att det var stället med stort S. Anledningen till detta var att det finns en sång med just den titeln (Warwick Avenue av Duffy), så glada i hågen tog vi tunnelbanan till Warwick Avenue och såg framför oss hur vi skulle hamna i trevliga kvarter, proppade med trevliga engelsmän och trevliga restauranger. Verkligheten var... en annan.

Vi kom ut i ett flådigt bostadsområde där gatorna kantades av flådiga, dyra bilar och husen såg ut att tillhöra Londons creme de la creme. Inte en restaurang så långt ögat nådde. Inte en levande själ heller för den delen.

Vi lyckades leta oss iväg till en liten park (London är fullt av parker!) och satte oss på en bänk för att diskutera plan B. Efter en stund (med Facebook och Evelinas Facebook-vänner till hjälp) ramlade vi in på den lokala kvarterspuben (Warwick Castle). Inte heller där var det speciellt livat, vi drack varsit glas rävgift (eller snarare blaskig öl och snuskig cider) och jag blev, hör och häpna, lullig. Till slut gav vi upp och for tillbaka till Piccadilly Circus /Leicester Square och intog en efterlängtad måltid

Men vi fick ju se Little Italy iallafall innan vi for tillbaka till civilisationen!

I nästa Londoninlägg ska vi till Madame Tussauds och på Sherlock Holmes museum (som ligger på 221b Baker Street - som faktiskt existerar på riktigt!).

Motivation: -100

Jag har helt tappat min hästmotivation tror jag. Allt med hästarna är bara jobbigt och drygt och eländigt.
Det måste vara årstiden för jag blir helt kräkfärdig när jag tänker på regn och lera. Kan det inte bara sluta regna och torka upp?!

Jag orkar inte med leriga hästben och tappade skor och blöta täcken. Har lust att bara skicka hästarna på en enkel biljett och sedan bädda ner mig och sova till nästa århundrade eller så.

Överväger att ställa av dom tills vidare, men jag vet inte. Ibland är det ju rätt trevligt att ta sig en tur. När det inte regnar. Och när jag inte måste slå på en ny sko innan jag kan ge mig ut.
Jävla i-landsproblem faktiskt, men ibland måste man få gnälla.

Back in black - fast rosa

ÄNTLIGEN är jag hel igen! Åh vad jag har saknat den och känt mig ensam och naken utan!
Men nu kan jag återigen kolla Facebook var och när jag vill.
Och blogga.
Och ta bilder.

Eländes elände

Ja här sitter jag med ett jäklarns halsont och känner mig helt slut i hela kroppen. Det bara kom över mig plötsligt, men jag gissar på att det är min kropp som säger ifrån och kräver lite sömn. Det kan ju vara lite si och så med den varan från och till. Får ju hoppas att det inte är sjukdom på G iallafall, det har jag liksom ingen lust med.

Skulle fylla höpåsar tills hästarnas kvällsmat förut, lyckas så klart slå huvudet i en planka i deras vindskydd och allt bara brast för mig (där deras storbal med mat står eftersom de har fri tillgång ute på dagarna). Så där stod jag mitt i en stor vattenpöl och tokbölade i mörkret i min ensamhet. Mina två snälla kreatur kom och försökte trösta och då tjöt jag ännu mer för att dom var så förbannat gulliga. Så jo, jag behöver nog sova lite. Tyvärr har jag saker att göra imorgon innan det är dags att jobba, men jag behöver iallafall inte gå upp före 08:00, och då borde jag hinna sova 8,5 härliga timmar (om jag bara skyndar mig med detta inlägg).

På torsdag efter jobbet så far jag och Tyra till Arlanda och hämtar upp Hasan. Han blir kvar till 28e november innan han återvänder till jobbet. Blandade känslor måste jag erkänna. Jag har så klart saknat honom, MEN detta innebär ju också att jag måste storstäda, haha. Jag har hållt på ett par dagar redan och det går sådär. Mitt stora bekymmer är disk och tvätt. Varmvatten har vi just nu bara på kvällstid (och över natten) och tvättmaskinen är i vanlig ordning full i barnkläder (snart trycker jag den full med håriga skitiga schabrak så de får hästhår på ungjävlarnas strumpor! Men det är ju med risk för att maskinen kaputtar också och det vore mindre kul faktiskt...) och sånt. I-landsproblem egentligen. Det löser sig väl, det brukar det göra.
Hasan har köpt en ny telebobbo till mig också så snart kan jag spamma Instagram och Fejsboken och allt sånt igen. Hurra! Lång jävla väntan på en ny telefon, men det är det värt, jag är för fattig för att köpa en ny själv.


Men nu ska jag ta min onda hals och läsa ut boken jag för tillfället hålls med ("The curious incident of the dog in the night time" - en väldigt rar berättelse om Christopher som har Aspergers syndrom. Den är skriven ur Christophers perspektiv och jag gillar den skarpt.) innan det är dags för nya äventyr och missöden.

Fåntrattarna in action

Tyras ögon

Jag har ju helt glömt att uppdatera om Tyra!
Vi var på återbesök hos veterinären i tisdags och det var inga konstigheter. Redan i lördags kväll var det mycket bättre och i söndags var hon som vanligt igen. Men vi har tragglat på med kortisonögondroppar och Metacamtabletter, det kanske var det som gjorde susen? Eller så hjälpte det kanske till iallafall.
Som sagt, veterinären hittade inget i tisdags heller och hon ansåg att Tyra var fit for fight igen och det var ju väldans skönt att höra.

Tyra tyckte mest det var onödigt att åka till Hunddoktorn igen. Hon skällde ut en annan hund som gick förbi väntrummet och sedan stressfes hon så att både jag och personalen nästan storknade. Det är hårt att vara hund.

Hoppsan - eller 'den som har flest grejer när den dör vinner'

Med min hästmani (som nog aldrig kommer gå över eller mattas ut, även om mina föräldrar kanske hoppades att jag någon gång skulle växa ifrån det) så blir det lätt att man glädjeshoppar lite ibland. Eller rätt ofta faktiskt. Alldeles för ofta om vi ska vara helt korrekta.

På väg hem från stallet idag så stannade jag till på City Gross (oh no, en konkurrent till min arbetsplats!) för att handla lite mat och sådant nödvändigt. Inte helt oväntat, så ramlade jag in på hästavdelningen (åh vad jag ääälskar mataffärer som har hästgrejor!) och hittade en binge med billiga ridtäcken. YAY!

Räserhamstern och Smalbeningen ska inom kort bli pälslösa (ja dom ska rakas) och då kommer det väl till pass med ett mysigt ridtäcke i svart fleece. Som komplement till mina andra ridtäcken menar jag... Och som komplement till mina övriga täcken. Jag gjorde en snabb inventering i huvudet och kom fram till att jag har två regntecken, två termoinnetäcken, fyra fleecetäcken, ett coolertäcke (som ett fleece, men mer som en gigantisk snuttefilt som man sveper in hela hästen i) ett vinterfodrat utetäcke (med tillhörande hals), tre tunna innetäcken, ett reflexridtäcke, ett vanligt ridtäcke och nu ett fleeceridtäcke. Plus ett gäng ponnytäcken som ska säljas. Och så har jag slängt en halv hästsportbutik med trasiga, gamla täcken.

Jag börjar fundera på om jag inte ska ha en häst till iallafall, så jag får användning för alla prylar menar jag. Eller kanske inte.

En bild som är totalt irrelevant för inlägget. Någon jäkla häststaty med tillhörande gubbe i London.

Öga för öga

Stackars Tyra, hon går runt och kisar (när hon inte blundar) och ser ut som en gammal tant som behöver glasögon. Veterinärerna (för dom var två, det började med en, sen kom en till och kollade för säkerhets skull) hittade inget konstigt. Tyras ögon (båda två) är irriterade och röda (där det borde vara vitt) och tredje ögonlocket är framme. Veterinärerna lyste i båda ögonen flera gånger för att vara säkra, mätte trycket i ögonen, kollade tårflödet osv... Men dom hittade ingenting onormalt! Helt mystiskt. Dom var lite inne på att hunden kanske har slagit i ansiktet någonstans och lyckats göra ögonen irriterade, i övrigt var dom lika fundersamma som mig.

Men vi fick iallafall ett recept på Metacam (igen, det har vi ju redan ätit en gång i år... eller ja Tyra iallafall, jag smakade aldrig) och ögondroppar (det kommer bli asballt att försöka droppa EN droppe i vardera öga två gånger om dagen på en hund som antagligen kommer utveckla nya hastigheter och styrkor för att slippa ifrån detta spektakel) och så ska vi tillbaka på tisdag strax efter lunch och kolla igen så det inte har blivit något mer knas. Men förhoppningsvis har det blivit bättre, men veterinärerna ville iallafall ha en ganska omgående kontroll på apans ögon just för att ögon är ganska känsligt.

Jag tröstar mig med att det inte blev så dyrt idag (ca 1200:- totalt med veterinärbesök och mediciner) och att jag är en ganska duktig djurägare som far till veterinären så fort jag misstänker att det är nåt knas (fast Tyra har utvecklat en fobi och blir stel som en pinne och stressfiser så fort vi kommer in på en djurklinik). Det kan ju bli rätt rejält dyrt om man väntar för länge och ibland kanske det inte ens går att göra något om man väntat för länge. Mardröm!

Nu ska jag väl snart byta om till något mer passande och ta en tripp hem till mormor och käka lite mat med resten av släkten. No offense till släkten, men just ikväll hade jag hellre varit ensam hemma i soffan. Jag är så sjukt trött och känner inte riktigt för att svara på frågor om mitt liv och mina djur och Hasan (i måndags firade vi fyraårig bröllopsdag, hurra för oss!) och allt sånt. Öronproppar och osynlighetsdroppar till mig kanske? Kom helt osökt att tänka på mina hästar också, det har uttryckts en önskan om att få komma och rida. Undrar om de vill ta en tur på den som inte är inriden eller på den som för dagen är närapå folkilsken? (Ja den sistnämnda är Linus, han har plötsligt blivit sjukt missnöjd med allt. Less på livet? Pälsfällning/sättning? Uttråkad? Eller hatar han också det är jäkla skitvädret? Hur som, jag känner mig rätt trygg när jag går in i hagen till honom och Polly, men igår visade han rumpan för Evelina och försökte mota med henne och han blir jättegrinig på mig också om jag tar på honom eller rättar till täcket eller så, men bara i hagen, inte inne. Dr Jekyll och Mr Hyde-syndrom anyone?)

Och det blir fortfarande aldrig som man har tänkt sig del enmiljonsjuhundrafemtioelvatusenochenhalv.

Min galna hundapa har så jäkla dålig tajming ibland så det inte är klokt. Idag skulle jag egentligen ha fällt tårar för min bästaste morfar som gick bort för dryga tre veckor sedan begravs strax efter lunch idag. Jag kommer fortfarande fälla tårar, men hos veterinären för Tyra har dragit på sig nåt skit i ögonen. Upptäckte det igår när jag kom hem från stallet och tände taklampan i sovrummet för att svida om från stallkläder till pyjamas. Tyra tittade upp på mig och kisade, men jag reflekterade inte så länge över detta utan tänkte att det var konstigt men att hon säkert var bländad av ljuset.
Men sen slog vi oss ner i soffan för lite kvällsmat och hon var inte så himla pigg på att hålla ögonen öppna. Hon blundade mest och halvkisade på mig när jag erbjöd henne smakprover.
Som blödig hundägare kokade jag upp koksaltlösning och tvättade rent hennes ögon med (under protest vill jag lova, det gick bra med ena ögat, men när jag bytte bomullstuss och öga så blev hon vild och skenade runt i lägenheten och det tog mig 5 mimuter att fånga in henne - nackdelen med att ha en blixtsnabb hund som även är hal som en ål) och matade i henne några godisar för att döva mina egna känslor lite. Men det hjälpte inte. Imorse så hade tredje ögonlocket börjat krypa fram och det ser så himla creepy ut. Så från 08:00 fram till ca 10:30 har jag jagat veterinär. Min vanliga rara Tant Hunddoktor svarade inte, näste man på listan svarade inte heller och till slut gav jag upp och ringde någon helt annan och fick tid inom ett par timmar.

Men det är så suuuuurt! Jag vill inte missa morfars begravning, men samtidigt måste man ju vara praktisk och som djurälskare så går levande djur före döda släktingar, hur makabert och konstigt det än låter. Så ja... Här sitter jag och väntar på att få åka iväg med den blinda apan.
Håll tummar och tår för att det inte är något allvarligt!

London del 2 av del 2 - God save the queen

 Så efter att vi stoppat i oss lite lunch så bar det av i tunnelbanan (igen) mot Buckingham Palace med omnejd. Vi strosade genom en gigantisk park (alltså, det finns hur mycket jäkla parker som helst i London och jag gillar det!) där man hade anammat konceptet med att hyra ut solstolar (Green Park om någon undrar). Jag är nog en riktig hillbillyturist, men jag tyckte verkligen att det var skitmärkligt att ramla ut i en park och se ett par hundra solstolar stå uppställda och sedan inse att man kunde HYRA dom. Exotiskt. Det är inget jag ser varje dag hemma på landet direkt.

 Ja här bor hon då, den charmanta engelska drottningen. Skaplig kåk, om än något opersonlig kan jag tycka.

Nu får hon igen för alla osnygga bilder på mig som hon publicerat på sin blogg! Buckingham i bakgrunden.

Ja så här ser det då ut när inte Evelina dyker in i bild. ;)

En jädra massa turister svärmar över hela stället, precis som det ska vara. Innanför grindarna står tungt beväpnade vakter.

När vi glott klart på Buckingham Palace (utan att få se drottningen) så valde vi att fotvandra med riktning mot Westminster. En bra grej med London är att allting ligger på gångavstånd om man inte är rädd för att röra på sig. Om man håller lite tempo så kanske det tar 10-15 minuter på sin höjd från Buckingham till Westminster, med våran takt tog det minst det dubbla och lite till. 

Såna här fina ingjutningar till prinsessan Dianas minne hittar man i anslutning till Hyde Park, Green Park, St James's Park och Kensington Gardens och dom leder en runt på en ca 11 km lång promenad om man nu känner för att följa dom.

 Väldigt artistiskt av mig - svartvitt och allt. Taget i St James's Park, på väg i östlig riktning. Ingen aning om vad det är vi ser i bakgrunden, men en rätt okej gissning är Old Admirality Buildings, som, om jag har förstått saken rätt, är någon form av regeringsbyggnader.

 

Kul typ som bodde i St James's Park. Jag gillar när lokalbefolkningen ställer upp på bild.

Som en riktigt turist... London Eye i bakgrunden.

 

 

Det fullkomligen KRYLLADE av monument över andra världskriget och dylikt! Man hittar dom verkligen över hela London!

Som sagt...

Det var det roliga. En till dag som fördrevs i denna fantastiska stad. Jag gillade verkligen London sjukt mycket! Väldigt rolig stad och det finns massor, massor, massor att se och göra! 

I nästa Londonepisod så tror jag bestämt att vi vandrade runt hela Hyde Park och såg Kensington Gardens och Kensington Palace innan vi landade på Trafalgar Square där vi besökte National Portraits Gallery och spanade in asgamla målningar. Stay tuned liksom.

London del 2 - Vilda djur i bur och andra avarter

Nu så ÄNTLIGEN är det dags för del 2 av Londonäventyret. Det regnar ute och egentligen skulle jag väl motionera någon häst, men det är mindre lockande (och jag tror inte hästarna uppskattar att bli utsläpade på tur i ösregn heller) så då fick jag plötsligt tid över till annat. Så jag har sorterat ca 4 veckors tvätt och laddat tvättmaskinen i källaren (för hör och häpna – den var ledig! Det händer ju liksom aldrig när man har två barnfamiljer som grannar, dom verkar tvätta jämt och till och med på nätterna hör jag hur dom springer i källaren och använder tvättmaskin och torktumlare...) och börjat diska upp diskberget.

Så mellan disk och matlagning tänker jag knåpa ihop ett fint blogginlägg med massa bilder och elände. Yay.

Så tisdag morgon vaknade vi som vanligt ganska tidigt (ja allt före 09:00 är väl tidigt?) och gjorde oss redo för ytterligare en strapatsrik dag med massa roliga saker att titta på och besöka. Jag är inget jättefan av djurparker generellt sett, men jag tycker det är okej att hålla utrotningshotade arter i avelsprogram så länge som de har stora inhängnader att tillgå och får leva ett så naturligt liv som möjligt, trots att de är instängda bakom lås och bom.

London Zoo visade sig vara helt okej, inhängnaderna kunde väl varit en aningen större för de stora katterna, men annars såg det okej ut. Djuren såg överlag ut att vara i ganska god kondition, inte varken magra som staket eller övergödda och feta, såg riktiga skräckexempel hos tigrarna på Six Flags safaripark i New Jersey, USA, 2008. Dom randiga katterna var otroligt feta och hade ganska små inhängnader och kunde inte ströva omkring över stora ytor så som vilda tigrar gör. Dessutom hade en av dom en ganska grav beteendestörning och vandrade fram och tillbaka efter staketet. Tråkigt. 

Men ja, London Zoo är absolut värt ett besök, om än något dyrt i entré tycker jag (runt £20).

På väg till zoo så sprang vi på denna trevliga vy - Regent's Canal i norra delen av Regent's Park.

En pygméflodhäst, ungefär i storlek med en St Bernardshund. Dom små miniflodisarna var väldigt söta måste jag säga, jag ska nog ha ett gäng såna i trädgården när jag blir rik och bor i ett stort slott.

 Tre glada giraffer hade de också, men jag valde att ta med endast denna på bild i bloggen. Hade lite beslutsångest eftersom jag tog ungefär 20 bilder bara på girafferna....

Detta är en okapi. Vad det är för ett djur vet jag inte, men den är iallafall vegetarian och just denna var väldigt sällskaplig och säkert väldigt uttråkad.

 Leguanen såg ju mindre road ut av det faktum att jag klättrade runt utanför dess terrarium och försökte få en bra bild. Å andra sidan har inte leguaner så himla mycket olika ansiktsuttryck så jag vet ju faktiskt inte om den var så ilsk som den såg ut.

Den här raringen påminde om Tyra på något konstigt vis. Det är iallafall en surikat.

Surikatfamiljen umgås och solar lite.

 Schysst pingvin som ställde upp på lite porträttfoto. Synd att säga att pingviner är vackra varelser up close, för det är dom inte.

 

De små aporna bodde i en jättestor inhängnad där man som besökare fick gå in och spankulera runt och spana apor i buskarna. Den här hade somnat på en gren och brydde sig inte det minsta om att turisterna kröp runt under den och tog massa bilder. En vänlig volontär upplös mig om att man räknar in aporna varje kväll för att försäkra sig om att ingen blivit uppäten av räv eller stulen av någon klåfingrig turist.

Den här hörde nog egentligen inte till manageriet, men den verkade inte ledsen för det och hade slagit sig ner utanför gepardernas inhängnad. Ja där lär man ju knappast inte behöva vara rädd för att bli bortrövad...

Detta skulle föreställa en av höjdpunkterna i parken.

 

Och man varnades noga för att inte försöka ta sig närmare tigrarna.

Jäkligt pigg och alert katt, haha.

 Vill minnas att denna skylt satt på staketet utanfär kamelerna. Don't get me wrong, men sist jag kollade så var kameler växtätare.

Gott med hö.

 Stor pippi som snällt poserade. Ingen aning om vad det var för sort och modell, men det påminde om någon typ av stork. Det är så man storknar, haha.

Ett rart litet kräldjur.

Ett annat kräldjur.

 Ett giftigt kräldjur.

 

Väldigt välkamouflerad padda.

Efter att ha vandrat runt på zoo i bortåt en 4 timmar så räckte det för våran del. Lite souvenirer inhandlades och vi dök ner i tunnelbanan för att fara vidare och ta en lunch i centrum (eller på Baker Street om vi ska vara riktigt noga) och under eftermiddagen spana in Buckingham Palace, som får bli ett eget inlägg med egna bilder helt enkelt. Jag har bildbombat så det räcker och blir över i detta inlägg!
Så någon gång under morgondagen dyker drottning Elizabeths kåk upp och en del annat (älskar att man kan tidsinställa inlägg!).
Hej så länge!