Solokvist - fast tillsammans

Idag gjorde vi slag i saken, me myself and I. Slutade tidigt på praktiken, för imorgon har de stängt och då kan man liksom inte förbereda så mycket, så jag passade på att dra på mig ridbyxorna och åka till stallet för en solotur.
Min och Linus första tillsammans där jag inte promenerar! Så spännande!

In med kusen och borsta lera tills det knastrade mellan tänderna. På med utrustning och upp med ryttaren. Det är fascinerande hur snällt han står när man sitter upp. Det var lite si och så i början med det, men med godis kommer man långt! Under förutsättning att hästen är en riktig godisgris alltså.
Så det var ju bara att trycka i honom godis vid uppsittning de första gångerna och mata i honom lite till när han stod still och detta har lett till att han står som ett ljus nu. Och när jag väl sitter på plats i sadeln så får han en (EN!) godis nu och han skulle nog kunna stå still en hel dag i väntan på den där godisen. Det finns säkert folk därute som tycker att hästen ska kunna stå still ändå och javisst, men det är ju så jäkligt mycket enklare om hästen ser något jättepositivt i situationen eller hur? Var och en blir salig på sin egen tro, men faktum är att Linus nu står som ett ljus vart man än sitter upp/sitter av. Tummen upp för det!

Men nu kom jag från ämnet (igen)!
Han skötte sig som förväntat, lite seg och fundersam utan sällskap och lite tittig och spänd, men han gick villigt fram för skänkeln och uppförde sig väldigt bra.
Vi trasslade oss ut i skogen och det är fan SKITJOBBIGT! Både jag och hästen är smidiga som kylskåp och vi får jobba hårt på balans och kommunikation när det ska snubblas över stock och sten och igenom träsk. Nyttigt nyttig!

Vi kom hem både hela och rena och jag vet inte vem av oss som var mest nöjd!

Nu ska jag packa ihop mig och åka hem och äta lite mat. Mamsen är på galej så jag har varit ute på promenad med hennes hund.

Gott nytt år alla!

Om man har tråkigt...

...så kommer här länkar till två sidor jag gärna slösurfar på.

För er med smak för det bisarra och morbida;

Find a death

Här läser man om kända och lite mindre kända kändisar/döingar. En varning utfärdas - i en del av artiklarna förekommer bilder på avlidna människor, men det är ju valfritt att titta. Surfa in på sidan och klicka på 'Directory' och jobba er igenom A-Z. (Jodå pappski, Elvis finns med.)

Min nästa favorit är för folk som, precis som jag, har ett intresse i det paranormala. Knäppt säger en del, spännande säger jag.

Paranormal Soup

Ett forum för det oförklarliga.

Så surfa på och glöm inte att titta under sängen och i garderoben innan du går och lägger dig!

Fina räserkamelbulle

Idag bjöd Linus på en överraskning under dagens tur. Han var typ... pigg! Jag fattar ingenting!

Seg som sirap när vi bara skrittade på på långa tyglar och lite småseg i första korta traven. Men sedan lagom till nästa trav så spetsade han plötsligt öronen glatt och längde steget. Han sög tag i bettet och bad om att få öka. Jag vet inte om jag ska vara glad eller skräckslagen. Det var ju liksom inga problem att hålla honom i lugnt joggingtempo och han saktade snällt av när jag bad om det. Han kanske bara tyckte att det var jätteskönt att få sträcka lite på benen, hagarna är ju för bedrövliga just nu med det här jäkla vädret. Ingen häst har väl lust att springa och busa i ett träsk och det blir ju inte bättre när det envisas med att regna stup i kvarten.

Men jag blev nog mest glad ändå att han tyckte det var kul att ta en liten trav, han har ju mest hållt pensionärstempo (som passar mig utmärkt) och varit trög som en förstoppad padda när man bett honom öka skritten eller traven. På slutet av dagens tur så taggade han till ordentligt och försökte trava varje gång sällskapet kom ikapp, för han längde ut skritten till den milda grad att det blev obekvämt att sitta på och sällskapet hamnade obönhörligen på efterkälken.

Fina lilla ponnyhäst, jag tjatar om att jag är så nöjd med honom hela tiden, men jag kan inte hjälpa det. Han är en klippa och det värmer i hjärtat att han verkar glad att se mig och är nöjd med våra små äventyr.

Julen - ett antiklimax?

I år valde jag att stanna hemma med Hasan på julafton. Alternativet hade varit att fira hemma hos den ena mostern med mamsens släkt och nu när man är gift så är det äntligen okej att välja att vara hemma. Tro mig, jag har försökt att vara hemma förut, men det är inte socialt acceptabelt att tycka att det är okej att sitta hemma själv i pyjamas på julafton. Ungefär som att det inte är socialt accepterat att inte vilja ha barn - det är fult och själviskt! Men nu tappar jag tråden lite...

Grejen är den att de senaste 20 åren har julen varit ett enda stort jäkla antiklimax för mig!

Det börjar med första advent - man plockar fram julgardiner och ljusstakar eller stjärnor eller vad man nu väljer att ha. Och för varje dag i december byggs förväntningarna på julafton upp. Det spelas julmusik på radion och i affärer och är man som jag så lyssnar man på det hemma också. I love julmusik!

Det pyntas med tomtar och krimskrams och någon gång ska granen sättas upp och dekoreras. Det brukade vara en av höjdpunkterna för mig - att dekorera granen. Nu för tiden har jag inte ens en gran. Jag har aldrig haft någon gran själv, det är alltid mammas gran som fått utstå mina tappra försök med kulor och glitter. Jag skulle gärna ha en gran, men det faller på att jag är fattig och när mellandagsrean kommer så hittar jag aldrig den där fina mörkgröna, jättetäta drömgranen. Jag vill inte ha en sån där ful-spretig-uppenbart-fejk-gran, då är jag hellre utan.

Folk går runt och frågar vad man ska göra i jul och berättar om sina egna planer. De undrar om man har köpt några julklappar och till vem. Ärligt talat så är det ett rent helvete att hitta passande julklappar till kreti och pleti. Jag är själv väldigt känslig och blir lätt besviken och vill ju helst inte utsätta mottagarna av mina klappar för samma känsla och det är skitsvårt! I år är jag dock (jävligt) fattig student och ensam inkomsttagare i hushållet, så i år torkade de flesta klapparna inne. Det blir några få utvalda som får (för ingen har fått än).

Skinkan ska kokas, griljeras och provsmakas. Man ska ha någon form av uppesittarkväll med familjen den 23e och äta knäck och mysa. Under granen trängs julklapparna och imorgon kommer släkten med fler klappar!

Så vaknar man på julaftonsmorgon och kan knappt inte andas för man är så förväntansfull! Och sedan går det bara utför liksom. Släkten är högljudd och lite stökig, maten är god för julmat is the shit, det ska kollas på Kalle Anka (och det börjar bli tjatigt) och sedan är det dags för julklappar. Jag vet inte ens om jag vill gå in på det, för det är känsligt. Men med fel julklapp är julkänslan som bortblåst. Händer varje år!
Man spenderar hela december med att bygga upp förväntningarna för att sedan få schampo och ljushållare? Va fan? Det stod inte på önskelistan!
Grejen som gör mig sur är inte att man förväntar sig stora dyyyyra klappar, utan något mer personligt. Man ger inte en tröja till någon som är totalt ointresserad av mode och helst skulle gå naken av praktiska skäl, man ger inte en glasskål till minimalisten som hatar prydnadssaker. Det är som att ge en ljudbok till en döv! Det är taktlöst och tyder på att man inte alls känner människan och då kan man lika gärna låta bli att ge något.

Men okej... Man får svälja stoltheten, vara tacksam och ljuga. Ta lite fika, äta två bullar som plåster på såren och fundera på hur annonsen på Tradera ska se ut.

Allt detta gjorde att jag i år valde att vara hemma. Med Hasan. Och Tyra. Och att börja dagen i stallet var det bästa. Mina hästar är mina hjärtan, utan dom kan jag inte andas. Tänk den där känslan när du äntligen får träffa den där personen du tycker om så mycket, men ser alldeles för sällan. Den känslan har jag varje gång jag går ut i hagen. Den känslan är långt bättre än någon julklapp någonsin. Att jag väljer mina djur före dom jag har blodsband till är heller inte socialt accepterat.

Idag ska iallafall mamsen få besök. Det blir lite mat (hey, jag har gjort sill! Jag som inte ens äter sill!) och en liten tårta. Och har hon något godis hemma så äter jag upp allt som tröst för att jag saknar min barndoms jular. Dom som var bra.

Julhångel

Innan vi gav oss ut på tur i regnet med Evelina och Pebban så bytte jag och Linus julpussar med varandra.

Han var nästan lite på hugget idag och försökte smygtrava en gång (vaaa?!?) och surade konstant mot Pebban. Det kanske var regnet, han kanske hellre hade varit hemma och ätit hö.
Lilla lermonstret Dessi fick hänga med in och äta lite mat och torka lite medan vi andra var på tur. Hon verkade ju inte det minsta ledsen över det.

Efter turen så fick de tre kusarna varsin hink med lite äpplen, morötter, knäckebröd och mineraler och dom blev eld och lågor över allt det gottiga. Eftersom Polly var ute så smög jag bort till lösdriften och gav henne ett äpple och lite klappar. Hon ska få en egen hink med gott någon annan dag.

Nu är det snart dags att slänga ihop en prima jullunch till mig och Hasan. Som jag har längtat!

God jul!

Jag och mina älskade bästisar önskar alla en riktigt god jul!

Hårresande

Det här var mer än välbehövligt! Jag klipper mig alltför sällan och varje gång jag gör det så jublar håret, jag lovar!
Jag borde hålla det till en gång varannan månad, men det brukar snarare bli typ två gånger om året. Ungefär samtidigt som håret blir låååångt och tungt och tofsar och klämmor inte orkar hålla skiten på plats längre. Plus att topparna brukar vara galet slitna också.

Jag har kommit på ett jättefiffigt sätt att klippa mig själv på. Mitt hår är väldigt tjockt (och långt) och har en hel del självfall (det är så vågigt att jag blir sjösjuk - och humorn är lika låg som vanligt) och jag har det nästan alltid uppsatt i tofs eller fläta eller i en bigass hårklämma. Detta gör att det liksom inte syns om resultatet inte är jämnt till 110%.

Så hur gör jag då? Vad är hemligheten?
Jo, en riktigt bra och vass sax (jag har en billig frisörsax som är inköpt på typ Clas Ohlsson år artonhundrakallt), en bra hårborste, en hårsnodd och lite tålamod.

Jag börjar med att borsta igenom håret ordentligt, sedan böjer jag mig fram och borstar fram håret så det hänger mot golvet. Samla ihop kalufsen och sätt snodden strax ovanför stället där det är tänkt att saxen ska få göra sitt jobb. Här är det viktigt att man har ett jämnt drag i hårbotten. Om det drar i håret mer på ena sidan av huvudet så kommer klippningen bli ojämn! Inte okej!

Men är det jämna plågor så är det bara att klippa tofsen under snodden och sedan jämna till innan man tar bort snodden. Om man har utfört det hela rätt så kommer man ha en lovely u-form på håret (sett bakifrån) och förhoppningsvis är det ungefär jämnt klippt och ser okej ut.

Detta är för oss som skiter i allt vad frisyrer heter. Har man en frisyr som är klippt av en duktig frisör (eller en dålig) så kanske man inte ska förstöra genom att sätta saxen i sitt eget hår. Det är ju liksom inte gratis att gå och fixa håret, men hey frisörerna ska ju också få mat på bordet.

Nu är det sovdags för länge sedan! Imorgon ska hurtiga klubben på tidig ridtur innan det är dags att svida om till något som inte luktar häst och mosa i sig massa god mat!

Flodhästar

Innan dagens ridtur med Linus (som skötte sig som vanligt, finns det något som bekommer den hästen?) så hade Polly och jag en mysstund med lite borstning och godis. Man måste ju vara fin när det är jul och allt.

Det känns så ovärt att borsta hästar när leran går upp till näsborrarna i hagen, haha. Kan det inte bara frysa på lite igen så man slipper ha på sig flytväst när man ska hämta häst? Det går väl an på Linus och Polly, dom har lera upp till knäna, men det är värre med Dessi. Hon ser ut som ett träskmonster! Jag har klippt av en rejäl bit på hennes svans för det hängde sju kilo lerkokor i den. Jag har till och med kapat lite på hennes hovskägg för det var samma där och jag tyckte synd om kraken som fick släppa runt på en massa extra kilon lera.
Helst skulle jag vilja ta hem henne och ställa henne i duschen, men det är ju meningslöst så länge det är lerträsk i hagen.

Nu ska jag ta fram saxen och trimma av en bit på mitt hår, man måste ju som sagt vara fin när det är jul.

Herregud jag glömde!

Evelina påminde mig idag om att igår var Dessis årsdag! För prick ett år sedan igår rullade tre glada hästtjejer iväg på äventyr för att hämta en liten ponny. Hur kunde jag glömma något så viktigt?!

Lilla Dessi ja... Jag skulle ju inte ha någon ponny alls, men jag riskerade att plötlsigt stå utan hästsällskap till Polly då de två andra hästarna (bumlingarna) i stallet skulle säljas. Så lite på vinst och förlust så bar det av för att hämta det lilla monstret - något jag absolut inte  ångrat en sekund!
Så himla rolig, positiv och arbetsvillig ponny blir nog svårt att hitta!

Och vi har kommit ganska långt får jag säga. Från att ha varit i stort sett bara grundhanterad så är hon nu tömkörd och har dragit bildäck, riden ett par gånger, löshoppad och promenerad i grimskaft massor! Och blir jag bara lite rikare i vår (under förutsättning att jag får ett jobb när jag är klar med skolan och att Hasan har en stadig inkomst tills dess) så ska det investeras i en vagn till det lilla odjuret så hon kan bli körhäst på riktigt!

För att fira detta så kör vi lite bilder tycker jag!

 

 Januari - en kantig, fluffig unghäst.

 

 Februari -  första löshoppningen

Februari  - Är det ett plan? En fågel? Stålmannen? Nej det är ett flygande marsvin!

 

 September  - redo för ryttare

September - inga problem!

Oktober - rund och glad  med  början till vinterpäls.

In Progress

Under dagen så tog jag på mig lite andra projekt än det som skulle göras, men snart är både Jansson och chokladkola klart. (För den som är nyfiken så har jag diskat mig igenom ett berg, moppat golv, pantat flaskor och burkar som tog upp hela städskrubben, handlat, fixat käk och ätit. Puh...)

Funderar på om jag ska våga mig på gräddkola/smörkola också... Hmm...

Jag känner mig blåst

Idag var dagen D. Jag har i en veckas tid, om inte mer, planerat att ta en ridtur med Linus helt solo, utan sällskap. Ingen hästkompis. Ingen support till mig.
Jag hade planerat vilken kort och ofarlig runda vi skulle ta oss runt och gått och funderat på detta ett tag.
För någon gång måste jag ju rida ut själv, han är ju van sedan tidigare att inte ha sällskap med sig ut och det känns ju jättedumt att vänja in honom med att alltid ha sällskap för vad händer då den dagen jag måste rida ut själv?

Så idag skulle det ske. Egentligen skulle det ha skett igår, men jag var snäll och hängde på praktikplatsen ett par timmar, dels för att ta igen det jag missade i fredags och dels för att bagaren skulle vara helt själv med bageri, caféet, fikasugna gäster och kassan. Så jag erbjöd mig helt enkelt att hjälpa till en stund och eftersom jag trivs så bra så kändes det inte som någon större uppoffring.
Men när jag kom hem på tidig förmiddag så regnade det småspik och jag tänkte att jag lika gärna kunde skjuta upp turen tills idag. Varken jag eller hästen blir ju gladare av att vandra runt i dåligt väder och känna oss blöta och kalla.
Så vad händer? Det är fanken STORM ute! Inte okej!
Eftersom jag redan är rädd så tänker jag inte riskera att vi kapsejsar för en plötsligt kastvind eller att hästen blir rädd när det blåser förbi en kossa eller nåt. Som sagt, ramlar jag av nu så lägger jag ner ridningen. Det låter kanske som en töntig ursäkt för att slippa rida, men jag är så innibängen rädd och jag får andnöd bara Linus spänner sig litet och jag tänker inte utmana ödet. Inte idag. Men imorgon! :D

Det är ju en jäkla tur att det är min egen häst så att jag själv kan bestämma när och hur och om! Hade jag varit medryttare så hade jag nog varit tvungen att ta ut hästen på tur ändå. Som hästägare hade jag inte blivit glad om min medryttare struntade i sitt åtagande när jag kallt räknade med att få hjälp med att få hästen motionerad.

Från det ena till det andra - det är ju jul vilken dag som helst! Jag och Hasan tog det demokratiska beslut att vara hemma, äta massa gott och glo på film. Toppenbra! Jag är helt nöjd med det beslutet, alternativet hade varit att samlas hos ena mostern med halva släkten och härja. Orka liksom, har gjort det nu i över 30 år. Jag kommer inte ens kolla Kalle Anka och hans vänner i år för jag har ingen tv inkopplad! :D

Och idag ska det lagas Janssons frestelse, en tårtbotten och ev kola för plötsligt blev jag sugen på hemmagjord kola. Grannen kokade kola och gjorde glass och Rocky Road häromdagen och det var tortyr att gå förbi hennes öppna ytterdörr och känna lukten! Hemmagjord kola is the shit, nackdelen är att den tar slut så fort. Jag vet inte varför...

Nej men det är bäst jag sätter igång med allt så det blir gjort någon gång.

Duktig kamelbulle

Igår gjorde vi ridhusdebut, jag och Linus. Mig veterligen så har han aldrig någonsin varit i ett ridhus och eftersom hästar är hästar så kan ibland nya saker bli spännande. Lite väl spännande.

Men med en stabil och obrydd hästkompis så klarar vi det mesta! Så i sällskap av Evelina och hennes medryttarhäst Pebban så smög vi iväg i mörkret mot ridhuset.
Linus tyckte det var väldigt konstigt att behöva gå på promenad mitt i svarta natten (fast klockan var bara runt 18) och sniglade fram mer än vanligt.
Själv har jag ungefär noll mörkerseende och med detta så är min balans väldigt off och jag höll på att fara i backen innan vi ens lämnat gårdsplanen när det plötsligt från ingenstans kom en glad liten hund farandes. Den omtänksamma hästen gjorde en rivstart för att rädda oss undan monstret och sedan en tvärnit för att inte krocka med det andra ekipaget. Hängandes någonstans runt halsen på hästen så övervägde jag att kliva av och tacka för mig, men skam den som ger sig!

Till ridhuset tog vi oss, för jäklar anamma om jag tänkte låta rädslan besegra mig än en gång. Så jag tänkte på lite saker som retar mig och kände att jag blev arg och sedan höll jag i mig för glatta livet. (Men den dag jag faktiskt druttar i backen så är det nog tack och goodbye till ridningen.)

In i ridhuset kom vi också och där stod ett kompani med bastanta jättehinder och Linus gjorde stooooora ögon. Vi spenderade en kvart eller så med att strutta runt och kolla inredning och hinder. Inredningen fick godkänt, även där det låg bommar och en presenning på sargen, men hindrena... Mycket, mycket skumma. Med lite övertalning så kunde vi snirkla oss runt dom, fastän han till att börja med drogs som en magnet mot hästkompisen och tryggheten.

Planen från början var att kolla in läget (knepigt att liksom vara inomhus, tyckte Linus) och sedan släppa ut honom på långa tyglar och bara jobba på att ta oss runt fyrkantsspåret och alla hörnpasseringar med hjälp enbart av säte och skänklar. Nyttigt för mig som gärna rider med händerna, bra för hästen att få böja lite på kroppen och stretcha lite muskler. Men nu blev det inte så. Istället knatade vi bara runt alla hinder och checkade läget. Till slut insåg han väl att bommar och hållare inte tänkte äta upp honom och det gick att lägga hyfsade volter och åttor runt alltihop och sen fick det räcka. Finns ingen mening att traggla nya saker i en evighet och i ny miljö. Linus var väldigt duktig och trots att han tyckte hela arrangemanget var väldigt märkligt så höll han sig lugn och sansad.
Och jag ramlade inte av och dog, vilket var det allra viktigaste. Och inte svimmade jag heller när han blev lite spänd. Good job!

En milstolpe i mitt och Linus liv!

"-Men shit! Dom konstiga färgglada staketen är övetallt!"

"-Hmm... Dom kanske inte var så farliga ändå. "

Hjärnmos

Är helt mosig i huvudet idag och har huvudvärk på det.
När klockan ringde imorse (efter 3 timmars icke sammanhängande sömn) så kände jag bara att "jag måste få sova!". Så drog iväg ett sms till praktiken och förklarade läget och det var inga problem. Tänkte mig att försöka somna om, meeeeen... Det gick sådär. Dumsurfade lite på telefonen en stund och slumrade lite, men roligare än så blev det inte. Egentligen kunde jag ju lika gärna att åkt iväg och brottats lite med bröddegar och tårtor.

Anyways, idag blir det grillad lax (och räkor, blä!) till lunch och sen ska en av de knäppa hästarna få lite lätt motion. Det blir dagens fredagsmys.

Tills dess har jag sällskap på soffan.

Sova?

Alltså jag blir snart galen! De senaste tre dagarna har jag inte kunnat sova. Att somna är inga problem, men så vaknar jag efter en stund och kan inte somna om. När jag väl lyckas så sover jag ett tag och sen vaknar jag och börjar om. Vad är felet?

Och jag har återgått till att vara fruktansvärt känslig för störningar. Efter att ha delat säng med en snarkande karl i över ett år så har jag blivit ganska härdad för störningar, innan det så kunde jag inte ens ha ytterbelysningen tänd för det lös in lite genom ett fönster och störde mig.

Men så flyttade Hasan in och han använder gärna sin läsplatta vid läggdags. Antingen så läser han nyheter på den eller tittar på film och ljuset från den störde mig i början, men det gick över.
Nu blir jag alltså skitstörd av den! Och jag vaknar för minsta lilla. Drygt!!

Som bonus så ringer min väckarklocka 03:30 för jag börjar 04:30 på praktiken. Att börja så tidigt är i sig inget problem, det är bara jävligt jobbigt att inte få den sömn man behöver innan.

Faktiskt så har jag upptäckt att det är mycketmycketmycket jobbigare att börja 06:00 av någon anledning. Då ringde klockan 04:50 och då var jag trött! Får jag bara sova som folk så är jag inte hälften så trött kl halv 4 på morgonen som kl 5. Märkligt, men det finns säkert en vetenskaplig förklaring till det också.

Praktiken då... Ja alltså, min första praktikperiod gick strålande (fast de första 3 dagarna ville jag bara ge upp, men så lossnade allt och blev bra), och nu när jag skulle ut på min andra praktik så velade jag länge över vart jag skulle  vara, men tog till slut mod till mig och ringde ett ställe som verkade lämpligt. Handledaren/huvudbagaren där var jättetrevlig och det kändes fint.

De första dagarna flöt på (förutom missen där de tagit fel på vilken vecka jag skulle komma) och ja... Det kändes sådär faktiskt, men jag tänkte att livet inte alltid är en dans på rosor och att jag nog var tvungen att ge det minst en vecka för att komma in i det hela.
Dels kändes det jättekonstigt att vara tvungen att lära om allt från första praktiken (för tro det eller ej, frågar du 10 olika bagare så får du 10 olika sätt att göra prinsesstårta på) och dels mådde jag apa av miljön och allt töntigt jäkla maktspel bakom kulisserna. Jag har stått ut med skiten i 7 år på jobbet och nu skulle jag behöva stå ut med skiten i 9 veckor på praktik. Yeah I don't think so!
Jag kände bara att jag orkade inte med att vara i en stor livsmedelsbutik igen, även fast jag inte gjorde något butiksarbete utan bara var i bageriet.

Jag insåg att det antagligen är likadant i alla mataffärer och nu när jag har fått några månaders distans från jobbet så bara undrar jag hur folk står ut att jobba i.en sån miljö? Missförstå mig rätt, mina kollegor var de bästa i världen, men de skulle alla sälja sin mormor för att få chefens backup och därmed klättra lite på den hierarkiska stegen. Och det var likadant i denna butik!
Första dagens frukostrast - jag slog mig ner med mitt te. Folk kom och gick och det tog bara 30 sekunder av beteendestudier så insåg jag att det är likadant överallt. Bara av en snabb koll på hur folket interagerade med varandra så kunde jag med 400% procents säkerhet peka ut butikschefen och vilka jäkla nobodies som var hans favvosar.
Ooooch sen kände jag bara att "fy fan släpp hem mig, jag är utbränd på sån här jävla skit". Jag är totalt allergisk mot vanliga knegare som med ett ganska aggressivt kroppsspråk pinkar in någon form av revir och tror att dom är på någon jäkla chefsnivå när de knappt inte ens är betrodda att ansvara för diskmaskinen i lunchrummet.
Utanför jobbet är de små och obetydliga och därför förvandlas de till jäkla backstabbers så fort de stämplar in.

Och detta lämnade jag bakom mig när jag tog tjänstledigt. Trodde jag!
Så det tog en vecka och sen kände jag varje morgon att "jag vill inte åka dit!" och varje dag "jag vill härifrån!" och på kvällarna hade jag bara ångest över att behöva vistas i den där miljön.

I 5 veckor härdade jag ut innan jag bara gav upp, hörde av mig till den gamla praktikplatsen och frågade om de kunde tänka sig att ta emot mig de sista 4 veckorna på min praktik. Inga problem, jag var väldigt välkommen och där är jag nu.
Det är en härlig känsla att känna sig förväntansfull inför nästa dag och jag trivs som fisken i vattnet!

På det stora stället så började jag till och med fundera på att avbryta utbildningen för det var liksom inte roligt längre att pilla ihop bakelser och bullar. Jag började tro att det kanske inte var rätt för mig ändå och jag inser nu att jag inte pallar butiksatmosfären, den bryter ner mig på en gång. Det enda positiva jag kan säga är att bagarna på det stället var ett jäkla härligt gäng och jag gillade dom, men det räckte tyvärr inte.

Men nu är glädjen tillbaka och jag tycker att det skitroligt igen!

Det här blev mycket längre än vad jag tänkt mig och nu är det läggdags! Imorgon är en ny dag fylld med bröd och bakverk.

Men nej

Inga miljoner.
Bara att kämpa vidare i motvind då, men hey... Det som inte dödar, det härdar och jag är uppenbarligen en jävel på att härda ut i omöjliga situationer.

Imorgon blir det biodejt! Oh yeah! :)
Och på måndag ska det knådas deg på en annan praktikplats. Gruvar mig lite för att gå upp mitt i natten igen, men been there done that och jag har ju överlevt det med.

God natt världen.

Dagens infall

Stod i kassakön och fick ett infall bara sådär. Det händer typ.... ALDRIG!  Jag kommer inte ens ihåg sist jag köpte en lott till mig själv. Nu ska jag bli miljonär!

Syster Duktig

Jag måste bara få klappa mig själv på axeln. Idag har jag;

-Bakat kanelbullar

-Pysslat om blommorna (DET händer INTE ofta!)

-Städat badrummet

-Röjt köket och diskat

-Tagit en långpromenad med Tyra

-Tvättat 4 maskiner tvätt (grannarna hatar nog mig nu som ockuperat tvättstugan hela dagen)

-Lagat mat

-Bäddat rent i sängen

-Fixat stoppet i avloppet i badrumshandfatet

-Förberett en saffransdeg som i skrivande stund sakta jäser i kylen. Den ska jag ta tag i så fort maten är uppäten.

Och dagen är inte slut än så vem vet vad jag hinner mer?
GO ME!

(Och ni som tycker att jag är en jobbig jävel för att jag har hållit igång och fixat massor idag - ni kan bara ställa er framför en buss!)

Lycka är...

...en varm och glad häst. En jäkla kontrast mot dagens tidigare inlägg, jag vet, men so what?

Jag kan liksom inte vara sur när jag hänger med Polly. Trots att hon kan vara en riktig drake och allt, så känner jag mig helt trygg med henne. Vi har känt varandra så länge (3 år oh my god!) och det känns som att vi har gjort allt och sett allt tillsammans.
Idag forcerade vi broar, spanade en orange (!!!) skolbuss och bara promenerade runt och hade det trevligt. Polly älgade på med öronen framåt och tog allt med ro i sin vanliga stil. Det ska mycket till för att rubba henne.
Hon är så himla lättsam att promenera eller resa med och det är skönt. Hon hetsar inte upp sig på nya platser och blir hysterisk och bufflig, utan lyssnar snällt på människan som håller i henne fastän det finns massa spännande att titta på.

Vi är nog ett ganska bra team hon och jag.

Så jäkla less...

Jag är så jäkla less på precis allting just nu! Jag vill bara gräva ner mig och sova tills våren kommer.

Jag är less på vinter och snö, på hästarna, på alla jävla människor, på idiotbilen som bara krånglar så fort det blir -2 ute, och på ALLT!
Jag är less på att vara less!

Jag sover och sover och sover och vill inte lämna sängen för det känns så jäkla meningslöst. Jag vill inte laga mat, men när det väl är gjort eller om Hasan tar på sig matlagningen så vill jag iallafall inte äta.

Jag är SKITLESS på att vara fattig! Hästarna kostar multum och egentligen borde jag bara omplacera ponnyn och slå ihjäl de andra två, men då blir jag ju tvungen att skaffa andra substitutdjur och Hasan har sagt nej till fler hundar/marsvin/råttor/fåglar och det blir ju nästan lika dyrt iallafall (för ni tror väl inte jag skulle nöja mig med en eller två?).

Polly har fått en sårskada och har varit lite halt av detta. Förutom att hon är ömfotad för att hon just nu går barfota också. Och uppepå detta så ser hennes böjsenor ut som stora, bruna,  håriga bananer. Men där kan ju skenet bedra, det ser nog värre ut än vad det är, det är ju i och för sig en klen tröst.

Linus plockar av sig sko efter sko. Och det är alltid samma sko - vänster fram. Jag vet fanken inte vad han gör för att lyckas! Väldigt skumt att det är samma sko också. Sned och stel häst? Men han känns inte sned när man rider. Inte för att jag rider så mycket, jag är less på det med just nu. Planen från början var ju att skritta honom ca 30 min 3-5 dagar i veckan och öka på 10-15 min per vecka och börja trava kortakorta bitar efter tidigast en månad. Jag har nu haft honom drygt två månader och ridit typ 7 gånger. Bryt ihop, kom igen och börja om.

Dessi är ordentligt uttråkad. Hon fick ju ryttare och blev riden en sisådär 5 gånger nu under hösten, men sen kände väl ryttarens mamma att det var lite långt att åka plus att de börjat leta egen häst, så allt blev liksom lagt på is. Helt förståeligt.
Igår fick Dessi komma ut på promenad och hon höll ett, för henne, väldigt högt tempo och tyckte det var toppenroligt och tog initiativ till en del spontantrav.

Jag önskar att jag kunde lägga meeer tid på hästarna, men då gnälls det hemifrån. Det kan jag i och för sig förstå, för en vanlig dag för mig ser då ut enligt följande;
06-15 - praktik
16-18/19 - stall
Efter hemkomst på kvällskvisten så ska man duscha, äta och ta en promenad med Tyra och sen är det natt om man ska orka upp när klockan ringer 04:50. Jag är rätt nöjd med upplägget, det är ju så här jag levt de senaste åren. Jobbet har bara varit så man kan betala för hästarna och alla timmar spenderade på jobbet är i väntan på att få åka till stallet igen.
Men det funkar inte riktigt när man har ett förhållande tyvärr. Jag bara väntar på den dagen Hasan får jobb, så jag kan hänga med djuren när han jobbar, så slipper jag gnället.
Jag är less på att han inte har ett jobb!

Och praktik... Oh my gosh, jag tänker inte ens börja! Jag är lesslessless på praktiken! Men det ska jag nog behandla i ett eget inlägg. Hur som, LESS!

Jag är även skitless på att gå runt och känna mig som att jag kommer bli tvärsjuk vilken sekund som helst, men inget händer! Bryt ut då för helvete så vi kan få det överstökat!

Mina hormoner verkar gå bananas också, plötsligt kan jag börja störtgrina och vilja dö, 5 minuter senare känns det som att jag tappar intresset för att vara ledsen och går och bakar/tvättar/äter en frukt. Va fan?! Det är INTE roligt!!

Slutsats: livet är skiiiiiit! Väck mig i maj!

Nyponsoppa nu och sen ska Polly och jag på promenad och mysa lite.

Ett år...

Har egentligen inget att säga.

Världens bästa...

...Polly!

Jag har nog saknat den stora bruna mulåsnan lite. Det är ju inte riktigt samma sak när hon står hos Magnus, även om jag självklart får pyssla med henne så mycket jag vill där också.
Mitt stora bruna ludna hjärta med jätteöronen!

Dagens goda gärning

Utanför min lokala ICAbutik stod ett gäng mellanstadieelever och sålde hembakade grejer. Dom samlade pengar till en skolresa och jag tänkte att varför inte liksom? Så jag slog till på en påse kardemummamuffins. Om dom är goda eller inte har jag ingen aning om, dom är inte provsmakade än. Men ska man döma av utseendet så verkar det iallafall lovande!

En vecka

Just det! En vecka har gått sedan min lilla miniolycka och eftersom det är så vansinnigt intressant med äckliga sårbilder så...

Bilden är tagen igår kväll och jag tycker den talar för sig själv. Sårskorporna är fortfarande väldigt torra och ömma och det är svårt att böja knät helt för då spricker dom upp. Mysigt värre...

Nåja dom försvinner väl med tiden.

Mardröm!

Vilken fruktansvärd mardröm jag hade i natt!
Jag drömde att någon dumjävel stal Dessi ur hagen! Fy fanken!

Jag blev helt tokig och började vända upp och ner på hela världen, och så vaknade jag med värsta paniken över att vi inte hittat henne. Usch och fy.

I riktiga livet, utanför drömmarnas värld,  så vet jag, tack och lov, att hon knatar runt i flocken och mår prima. Och jag kanske inbillar mig, men jag tror att Linus skulle kunna bli väldigt otrevlig och till och med farlig om det kom in en burdus karl i hagen och började härja och det är faktiskt en liten tröst.

Nu ska jag ta tag i lite disk och försöka släppa dom här tankarna.

Linus

Som djurvän (och äkta idiot) så är det alltid svårt att säga nej till ett djur i nöd. Det här ämnet har jag nog behandlat i ett tidigare inlägg, och jag kan ju inte påstå att jag förändrats. Inte i det fallet iallafall och jag kan därför, med viss stolthet faktiskt, presentera det nyaste tillskottet i min djurfamilj - hästen Linus.

Det hela började med att jag och Polly beslöt oss för att Magnus behövde lite fler vänner och Polly behövde mer banjobb med rutinerad kusk. En av de första gångerna som Polly och jag hängde hos Magnus, så fick jag syn på en sån jäkla läcker häst. En skitfin liten brunskimmel som precis varit ute på tur och nu hade duschat och skulle tillbaka till sin box. Jag uttryckte min beundran för denna vackra varelse och blev genast lite dumförklarad av Magnus (och ändå återkom jag med Pollyester). Hans beskrivning av hästen var mindre smickrande. Jo att den var fin kunde han ju hålla med om, men utseendet är ju inte allt och allt annat saknades på detta djur. Inklusive en trevlig personlighet.

Alla som känner mig vet ju att även jag har en skruv lös, och där och då bestämde jag mig på stående fot att om och när denna fina lilla valack skulle pensioneras så skulle han flytta hem till mig. Det praktiska fick lösa sig om det nu skulle bli så.

Efter att ha tränats och vägrat prestera i lopp så började det funderas på om hästen verkligen var värd att hållas med. Han tog inte i för fem öre i tävling, han försökte springa ur fältet, försökte ta tömmarna med svansen, galopperade, han var sur i boxen, sur i hagen och stämplades som gris. Jag fattade ingenting, var det verkligen bara jag som såg denna vackra häst för vad han var? För det jag såg stämde inte med vad de andra i stallet såg. I mina ögon var det en jättetrevlig, intelligent och rolig häst.

Det gick ett tag och det började viskas om att denna lilla goding kanske skulle få vandra över regnbågsbron. Jag satte mig ner och funderade, innan jag på vinst och förlust skrev ett mail till ägarna och erbjöd honom ett nytt hem. Egentligen hade jag inte alls råd med en till häst, men jag tänkte banne mig inte sitta där och ångra att jag inte tog honom utan lät dom slakta. Hellre att jag i sånt fall körde iväg honom själv ifall han visade sig vara så knepig och grinig som de sa.

Här kunde historien tagit slut, ägarna svarade att de redan hittat ett hem åt honom. En tjej hade varit och provridit och skulle ta honom. Det var mycket blandade känslor där - dels var jag ju glad att han fått en andra chans och dels var jag glad att slippa den ekonomiska belastningen som en till häst skulle innebära. Men samtidigt var jag ju lite ledsen av rent egoistiska skäl. Det var ju "min" häst.

Nåväl, livet går vidare.

Två veckor senare ringde en bekant till mig och bad mig att genast ringa ägarna, för de skulle få tillbaka hästen och var intresserade av att komma i kontakt med mig. Jag svimmade nästan! Och sen kom tvivlet. Hade nya ägaren valt att lämna tillbaka honom för att han var dum? Hade han jagat ut även henne ur hagen, så som han gjort med andra?
Ingen tid att förlora, jag som avskyr att ringa till främmande människor gav telefonskräcken en åthutning och ringde.

Den nya ägaren hade visst krånglat till det och de gamla ägarna valde att ta tillbaka hästen för att undvika att han skulle få vandra runt.
Om jag kunde erbjuda honom ett bra hem så var han min. Herregudherregudherregud, kände jag bara! Hästen hämtades några dagar senare och släpptes ut på lösdrift med Dessi och hennes vänner. I full tävlingskondition och med massa överskottsenergi så galopperade han runt hela hagen så fort han bara kunde, jätteglad att få chansen att sträcka ut för fullt!

Flocken tuktade honom och han fann sin plats på någon vecka. Han har nu gått där i över en månad och är glad och social och hänger jättegärna med på promenader och äventyr. Han kommer i stort sett alltid fram för att snacka lite och få nåt gott och lite klappar. Jag har börjat rida så smått och han sköter sig exemplariskt så här långt. Min magkänsla har hela tiden sagt att det är en riktig pärla, en oslipad diamant, en kompis. Alla hästar är inte stöpta i samma form och den här hästen passade inte för sitt egentliga ändamål. Precis som vi så är de individer och vill ha ut mer av livet än att behandlas som en i mängden. Och om de uttrycker sitt missnöje så får de snabbt rykte om sig att vara dumma idioter tråkigt nog.

Men det här är alltså historien om hur jag nu har en trio med hästar.
Och jag hoppas att jag och Linus, som han heter, kommer ha många roliga år framför oss.

Ramlar, ramlade, faceplant.

Ibland så blir man något fundersam på vad man sysslar med egentligen.
Är det kanske dags att byta hobby och livsstil snart? Börja med en stillsam inomhusaktivitet? Något man absolut inte kan skada sig på.

Igår gjorde jag en riktig praktvurpa med lite assistans av en hjälpsam häst. Herregud, vad är det för jäkla fel på dom djuren?
Tanken var att jag och Dessi skulle hänga med Evelina på tur när hon red. Tanken på två flugor i en smäll drog som en storm genom min (dysfunktionella) hjärna, så jag släpade med mig häst nummer tre in också för torkning av leriga fötter och för senare påslagning av tappsko på det eländiga kreaturet. (Presentation av den hästen kommer strax i ett eget inlägg!)

Så med Dessi i ena handen och den normalt ganska så beskedliga "Trean" i andra handen så vandrade vi från hagen mot stallet med Evelina och hennes riddjur Pebban i hasorna.

Och där, mitt på gårdsplanen, stod den! Besten med stort B! En traktorskopa fylld med allsköns bråte.
Normal sett är det ingen som bryr sig, men idag så trippade "Trean" i sidled och stirrade på monstret. Jag tänkte för mig själv att det var lika bra att korta upp grimskaftet på Dessi och få henne lite framför mig så hon inte skulle bli översprungen av misstag ifall det andra djuret fick för sig något.
Big mistake! "Trean" skuttade in i mig så jag tappade balansen och sedan skuttade han framåt några steg och eftersom hästar är flyktdjur så funkar det som så att om en springer så springer alla. Dessi var alltså inte sen att hänga på, vilket gjorde att jag gjorde en jättesnygg dykning i lera och grus.
Men dom snälla omtänksamma (jävla idiot)djuren stannade så fort jag stöp i backen så att jag med vackra ord och personbeskrivningar iallafall kunde dra mig upp från horisontalläge, med lite hjälp av "Treans" täcke.

Som extra bonus sträckte jag vänster arm, eller fick en smäll i nån muskel där, och skrapade upp höger knä så innihelvete (på ren svenska!). Det var bara att stoppa in stora hästen i en box, skicka ut Dessi i hagen igen och låta Evelina rida utan sällskap. Riktigt fredagsmys!

Sen klippte jag ett större hål i jeansen för att kunna köra bil utan att dö av smärta och åkte hem för att tvätta lera och grus ur såret och plåstra om. Tur att man har nära hem och tur att jag inte fått för mig att cykla eller nåt annat dumt.

Och här kommer de obligatoriska äckelbilderna, håll till godo;

Licens? Inte nu längre.

Fick ett sms från Svensk Travsport (ST) nu i veckan, där de talade om att alla licenser kommer förlängas automatiskt inför 2014 och om man inte ville det så fick man höra av sig.

Jag har funderat ett tag på min licens och kommit fram till att jag inte har någon nytta av den egentligen nu. Jag kommer nog aldrig kunna matcha fram Polly på samma sätt som Magnus och eftersom hon står på hans träningslista (ja inte nu då när hon är skadad) så har inget behov av min licens. Jag kommer nog inte skaffa någon ny tävlingshäst på ett par år. Det kanske aldrig blir en ny tävlingstravare, det vet jag inte. Jag känner bara att om jag ska ha häst för det ändamålet så MÅSTE jag ha bra uppstallning och jättebra träningsmöjligheter. Och under de senaste åren har jag inte haft tillgång till något av det.
Missförstå mig rätt nu - hade jag haft hobbyhäst så hade allt varit toppen, men det funkar inte att hålla högpresterande individer under de förutsättningar som funnits. Eller jo, det funkar, men det är tusen gånger mer jobb och DET funkar inte om jag som människa ska lyckas sköta mitt jobb, hem, relationer och övriga djur också.
Hur som... Jag mailade ST tidigare idag och bad att inte få förlänga min licens.

Det är ju skitkul att ha unghäst som man får forma själv, men ska jag ha ny travhäst (till trav) så får det bli ett av följande alternativ;

-Pollys bäbis, under förutsättning att hon håller ihop och visar något på banan.

-En toppstammad ettåring som kostade skjortan och lite till, för det vore roligt att ha en ordentligt stammad häst (fast Pollys stam är verkligen inte dålig).

-En så kallad problemhäst som kanske har stått i proffsträning, men som strular en del och som uppfattas vara en dåre. Jag har träffat ett helt gäng såna här och min bild av samtliga är att de är väldigt kapabla, men alldeles för intelligenta för att nöja sig med att tränas på samma sätt dag ut och dag in... dag ut och dag in. Oftast väldigt lätta att tråka ut och blir dumma om de måste utföra samma skit, samma runda med samma sällskap varje träningspass.

Hur som helst, licensen är lagd på is och jag har även en annan nyhet att berätta, men den förtjänar ett eget inlägg (och ni som genast tror att jag är gravid kan ju bara gå och ställa er framför en buss).

Nöjdnöjdnöjd!

Jag blev så löjligt glad igår. Jag är ju ute på praktik igen och när jag som bäst stod och kladdade ihop ett gäng gräddtårtor med blåbär så fick jag höra att mina tårtor var väldigt raka och fina. Detta sagt av ansvarig tårtmakare och det kom i från ingenstans liksom. Jag blev så himla nöjd att det nästan inte är klokt! Tänk att en sån liten sak kan göra ens hela dag?

Idag ligger jag nedbäddad i sängen dock. Vaknade i morse och var inte alls på topp. Kanske en förkylning på G? Eller vanlig sömnbrist? Jag hoppas på det senare, för jag vill inte bli förkyld! Det är en mardröm att vara förkyld och jobba med livsmedel! Jag tog iallafall det säkra före det osäkra och stannade hemma. Ska försöka sova någon timme till och sen blir det en stor mugg rykande hett citronte med honung i. Mums fillibabba!

Ibland blir det inte som man tänkt sig

Det började imorse med att klockan ringde 05:30, och när man har varit ledig i två veckor så är det fruktansvärt och okristligt tidigt! Men idag var första dagen på en 9 veckor lång praktikperiod. Eller tanken var att det skulle bli första dagen iallafall, tills jag dök upp på utsatt tid, presenterade mig och fick en stirrande fågelholk som svar. Knasigt nog hade ansvarig bagare tagit fel på veckorna och skrivit upp att jag skulle komma v48. Spännande värre! Men hon var inte den som var den så vi tog en tur för att leta lämpliga kläder till mig så vi kunde köra igång. Tyvärr så hittade vi inga passande skor, så vi bestämde helt enkelt att jag tar med mig mina egna kläder imorgon så gör vi ett nytt försök då. Så kan det gå när inte haspen är på! Men inte är jag bitter över det. En extra dag ledigt! Så jag passade på att diska och dammsuga och spendera lite kvalitetstid med Tyra innan stallet kallade.

Appropå hästar och stall så fick Polly flytta in på lösdriften igår. Hon är nog fortfarande lite öm i benen och efter ett snack med Magnus så bestämdes det att hon får några månader på lösdrift och en chans att läka ihop ordentligt, så provar vi igen om ett tag. Så nu blir det några veckors semester innan vi börjar med koppelpromenader på hårt, plant underlag och hoppas på det bästa.

I samband med att Polly flyttades så körde vi lite tårtkalas i stallet. Evelina hade bakat en schysst avramlingstårta (för när man trillar av hästen så måste man bjuda på tårta) och bullar och detta skulle då avnjutas! Karin, en jätterar tjej som bor på gården och även har sina hästar inhyrda där, utsågs till värdinna och fick upplåta sitt kök till oss hästdårar och andra tårtsugna. Väldigt trevligt och glatt! Jag hoppas på en favorit i repris, men med en mjuk landning för ryttaren vem det nu än blir (säkert jag, jädra drulle).

Nähä, undrar om man skulle hälla i sig en mugg brännahett te innan det är dags att inta sängläge inför morgondagens äventyr och vedermödor.

Ibland är man helt ute och cyklar

Ja se där, jag överlevde bevisligen dagens bravader och äventyr precis som bilderna antyder. Plus i kanten för att jag cyklade till stallet också!

Varje gång jag dammar av cykeln och tar en tur så kommer jag ihåg hur mycket jag avskyr att cykla! Det är så vidrigt jobbigt! Tråkigt nog så får jag cykla imorgon med, för jag lämnade cykeln i stallet över natten så det blir promenad dit imorgon bitti och cykel hem. Det är nästan så jag önskar att jag vaknar och är jättesjuk så jag slipper cykla. Men eländet måste ju hem igen så det är väl inget att be för. Nåväl, tur att det inte är så långt.

Hoppepånnin

Idag har jag utnämnt mig själv till månadens hurtbulle! Jag har fanken gått över en mil och det känns i fötterna vill jag lova!
Vadan detta energipåslag? Eller har jag ramlat och slagit i huvudet? Ja alltså, först promenerade jag till stallet, en lagom tur på 3,5 km, sedan tömkörde jag Dessi ute en sväng. Med oss på dessa stolligheter hade vi Terese och Evelina som red varsina av Dessis hagkompisar. Vi skuttade lite hinder i skogen och plötsligt fick den lilla busponnyn mycket bättre framåtbjudning. Hon är ju löshoppad och hoppad för hand och det har varit med måttlig entusiasm, men med en stollig människa springandes och flåsandes efter så skuttade hon glatt över allehanda små skogshinder och hon gjorde det finfint med bra teknik.  Och jag kom ihåg eftergiften! Guldstjärna till mig för att jag inte drog henne i truten!

Imorgon ska jag för första gången sedan artonhundrafrösihjäl rida på riktigt. Jag har väl suttit i sadeln sporadiskt ett par gånger det senaste året, men jag tycker inte det räknas, så imorgon ska jag i drygt en halvtimme hålla mig kvar på hästryggen. Jag ska inte gråta eller få plötsliga panikattacker och kasta mig av. Fy fanken vad har jag gett mig in på? Jag blir kissnödig bara av att tänka på det hela! Nåväl... jag kanske återkommer med en rapport.

Det är inte ofta...

...som jag lovordar musik i min blogg. Faktum är att detta nog blir första gången, men det är som så att jag har, av en slump, hittat en ny favoritskiva att spela sönder!

Det började tidigare idag när Hasan visade mig följande klipp från allas vår favoritsida Youtube;

https://www.youtube.com/watch?v=aZMbTFNp4wI

Denna lilla roliga slap-in-the-face (hej Saudiarabien, ni är ett SKITLAND!) ledde mig till Alaa Wardi (en av killarna som producerat klippet) - en galet talangfull acapellasångare. Efter att ha kollat in några av hans ganska roliga acapellavideos så blev jag nyfiken på snubben och ville veta mer och hittade således en hemsida för honom och hans band Hayajan. Killen är iranier och bandet är en hög med jordanier. Hello coincidence!

För att göra en lång historia kort så laddade (helt lagligt!) jag hem deras skiva och jag är FAST! Så himla skön musik! Trallvänlig alternativrock utan en skitsliskig sångare! Det är så här System Of A Down hade låtit om de slagit sig på mjukare musik med lite töntiga solnedgångsvibbar, arabisk sång och tydliga Pink Floyd influenser. Jag som är motståndare till all töntig folkmusik från mellanöstern totalt bara ÄLSKAR det här!
Så dagens musiktips för er som vill dansa loss i köket medan ni diskar och sjunga på hitte-på-arabiska, I know I do and did and will;
http://www.alaawardi.com/

Leta er fram till downloads och njuuut!

(Plus i kanten för den galna afrojesusfrisyren!)

Mer tårta

Dagen har spenderats hos Magnus, det kom önskemål om tårta därifrån och det är bäst man gör som man blir tillsagd.

Vi körde även ett minimöte med mig, en av de andra delägarna och Magnus, angående Polly. Detta var rätt lyckat och ganska produktivt får jag nog säga. Magnus tycker inte riktigt att det är samma häst i träningen, hon vill inte riktigt ta i. Alltså, Polly har väl aldrig varit typen som anstränger sig i onödan, men med mer träning och träningskompisar så har det släppt lite och när Magnus har bett om det så har hon petat i en växel till. Men nu så är det stopp, om det beror på att hon är rädd för att det ska göra ont i benen eller om det faktiskt är som så att hon har lite känningar fortfarande vet vi inte, men det beslutades att hon ska få vila helt i hage ett par månader och sedan provar vi att sätta igång henne igen och ger henne en ny chans.
Så det blir lösdrift ihop med Dessi & friends ett tag. Dels är det nog bra att hon håller igång blodcirkulationen i benen och dels så hålls vikten nere när hon rör sig konstant, det är ju ingen liten tunn vinthundsliknande häst vi talar om här utan en rejäl dam och ju större hon blir desto mer frestar det ju på benen på henne. Logiskt.
När flytt blir vet jag inte, men det märks väl. Det känns bra i människohjärtat att ha alla pälsmonstrena samlade på ett ställe.

Svart skog?

Men kolla här! Min första Schwartzwald någonsin! Blomman blev lite klumpig och ful, men ändå. Ja jäklar... Jag kan ju konstatera att maräng inte är någon favorit att jobba med, den sätter igång och smälter så fort man får på grädde så man får jobba snabbt som fanken. Men det är ju så GOTT! Om nom nom nom...
Tyvärr tog jag inte med denna hem, den hade behövts ätits upp rätt omgående och Hasan gillar inte varken maräng eller grädde så då hade jag fått ätit upp den själv och det behöver jag verkligen inte! En annan gång...

Ojsan

Jag fick påbackning igår om att jag bloggar för sällan. Igen.
Så här kommer en liten uppdatering;

-Pollys framben är bättre och hon har börjat träna igång så smått.

-Dessi har haft ryttare på ryggen två gånger och det har inte varit några konstigheter. Idag ska den lilla ryttaren hänga med ut i skogen på en kort uteritt.

-Min första praktikperiod är slut och idag börjar skolan igen. Det har varit både upp och ner på praktiken, men i slutändan så var vi nöjda med varandra och jag känner att jag har fått in lite tempo och rutiner. Det är blandade känslor att komma tillbaka till skolan, men jag känner ju att jag valt helt rätt iallafall.

-Hasan är klar på SFI och har gått över till att läsa lite på komvux samtidigt som han letar jobb.

Och ja... Det finns fler grejer att skriva om, men de får nog behandlas i ett eget inlägg inom en snar framtid. Nu är det dags att ta en sväng med Tyra innan jag måste åka till skolan.
Tjipptjillevipp!