Julen - ett antiklimax?

I år valde jag att stanna hemma med Hasan på julafton. Alternativet hade varit att fira hemma hos den ena mostern med mamsens släkt och nu när man är gift så är det äntligen okej att välja att vara hemma. Tro mig, jag har försökt att vara hemma förut, men det är inte socialt acceptabelt att tycka att det är okej att sitta hemma själv i pyjamas på julafton. Ungefär som att det inte är socialt accepterat att inte vilja ha barn - det är fult och själviskt! Men nu tappar jag tråden lite...

Grejen är den att de senaste 20 åren har julen varit ett enda stort jäkla antiklimax för mig!

Det börjar med första advent - man plockar fram julgardiner och ljusstakar eller stjärnor eller vad man nu väljer att ha. Och för varje dag i december byggs förväntningarna på julafton upp. Det spelas julmusik på radion och i affärer och är man som jag så lyssnar man på det hemma också. I love julmusik!

Det pyntas med tomtar och krimskrams och någon gång ska granen sättas upp och dekoreras. Det brukade vara en av höjdpunkterna för mig - att dekorera granen. Nu för tiden har jag inte ens en gran. Jag har aldrig haft någon gran själv, det är alltid mammas gran som fått utstå mina tappra försök med kulor och glitter. Jag skulle gärna ha en gran, men det faller på att jag är fattig och när mellandagsrean kommer så hittar jag aldrig den där fina mörkgröna, jättetäta drömgranen. Jag vill inte ha en sån där ful-spretig-uppenbart-fejk-gran, då är jag hellre utan.

Folk går runt och frågar vad man ska göra i jul och berättar om sina egna planer. De undrar om man har köpt några julklappar och till vem. Ärligt talat så är det ett rent helvete att hitta passande julklappar till kreti och pleti. Jag är själv väldigt känslig och blir lätt besviken och vill ju helst inte utsätta mottagarna av mina klappar för samma känsla och det är skitsvårt! I år är jag dock (jävligt) fattig student och ensam inkomsttagare i hushållet, så i år torkade de flesta klapparna inne. Det blir några få utvalda som får (för ingen har fått än).

Skinkan ska kokas, griljeras och provsmakas. Man ska ha någon form av uppesittarkväll med familjen den 23e och äta knäck och mysa. Under granen trängs julklapparna och imorgon kommer släkten med fler klappar!

Så vaknar man på julaftonsmorgon och kan knappt inte andas för man är så förväntansfull! Och sedan går det bara utför liksom. Släkten är högljudd och lite stökig, maten är god för julmat is the shit, det ska kollas på Kalle Anka (och det börjar bli tjatigt) och sedan är det dags för julklappar. Jag vet inte ens om jag vill gå in på det, för det är känsligt. Men med fel julklapp är julkänslan som bortblåst. Händer varje år!
Man spenderar hela december med att bygga upp förväntningarna för att sedan få schampo och ljushållare? Va fan? Det stod inte på önskelistan!
Grejen som gör mig sur är inte att man förväntar sig stora dyyyyra klappar, utan något mer personligt. Man ger inte en tröja till någon som är totalt ointresserad av mode och helst skulle gå naken av praktiska skäl, man ger inte en glasskål till minimalisten som hatar prydnadssaker. Det är som att ge en ljudbok till en döv! Det är taktlöst och tyder på att man inte alls känner människan och då kan man lika gärna låta bli att ge något.

Men okej... Man får svälja stoltheten, vara tacksam och ljuga. Ta lite fika, äta två bullar som plåster på såren och fundera på hur annonsen på Tradera ska se ut.

Allt detta gjorde att jag i år valde att vara hemma. Med Hasan. Och Tyra. Och att börja dagen i stallet var det bästa. Mina hästar är mina hjärtan, utan dom kan jag inte andas. Tänk den där känslan när du äntligen får träffa den där personen du tycker om så mycket, men ser alldeles för sällan. Den känslan har jag varje gång jag går ut i hagen. Den känslan är långt bättre än någon julklapp någonsin. Att jag väljer mina djur före dom jag har blodsband till är heller inte socialt accepterat.

Idag ska iallafall mamsen få besök. Det blir lite mat (hey, jag har gjort sill! Jag som inte ens äter sill!) och en liten tårta. Och har hon något godis hemma så äter jag upp allt som tröst för att jag saknar min barndoms jular. Dom som var bra.